Frihandel i media vecka 17

2019-04-25

Kenneth Hermele, tidigare riskdagskandidat för Fi, anmäler på Göteborgs Postens kultursidor  boken Frihandel för nybörjare av Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt:

“Det svenska ekonomiska undret började med att handeln släpptes fri på 1840-talet, påstår Timbroskribenterna Fredrik Segerfeldt och Mathias Svensson i ”Frihandel för nybörjare”, sedan kunde tillväxten ta fart. Alltså först liberal politik – och här menas en stat som inte lägger sig i och försöker styra handelsflödena eller gynna den egna industrin – sedan utveckling. Det är ett djärvt påstående, och det skorrar förenklande falskt: det fanns väl något som föregick handelspolitiken och som fick betydelse för den efterföljande historien?

Det tycker nog de flesta ekonomhistoriker som ägnat tid åt att förstå Sveriges utveckling utan de ideologiska skygglappar som hindrar Segerfeldt och Svensson från att bry sig om några av förutsättningarna för Sveriges ekonomiska mirakel: den tidiga läskunnigheten, det starka bondesamhället, framväxten av folkrörelser (frikyrkan, nykterhetsrörelsen, fackföreningarna), aktiebolagslagen, näringsfriheten, den icke-korrupta staten … Det finns med andra ord många faktorer att ta med för att ge en helhetsbild, men då måste man lägga ner lite tid på att greppa de många samverkande faktorerna och förloppen. Men Segerfeldt och Svensson ger i stället ett svar och det är avreglering, frånvaro av statlig styrning, handelsliberalisering.

(—)

”Frihandel för nybörjare” har därför inte så mycket att lära ut och den lämpar sig inte alls för nybörjare. Vi får ingen hjälp att förstå varför så många länder velat skydda sitt eget jordbruk, sina egna gruvor, sina egna skogar. I stället erbjuds vi ett frihandelsmantra – ”avskaffa tullar och handelshinder” – som upprepas gång på gång genom hela boken för att till slut, i en kort sammanfattning, rapas upp tre gånger i följd. Ingenstans andas Segerfeldt och Svensson förståelse för att framgångsrik politik ofta handlar om att anpassa sig till förändrade villkor. Det är här många länder gått fel när de byggt fast sig i en politik som kan ha tjänat landets utveckling väl under en period men som inte är lämpad att vara för evigt. Det gäller inte minst på handelspolitikens område.”

2019-04-23

Carolin Dahlman, politisk redaktör på Kristianstadsbladet påminner om vad som är viktigt med EU:

“EU borde effektivisera och dra ner på utgifterna i stället för att kräva mer och mer i medlemsavgift.

Ytterligare 15 miljarder per år sägs det att Sverige ska betala i EU-avgift. Det är ingen struntsumma, utan mer än vad garantipensionerna kostar. Totalt skulle medlemsavgiften efter en sådan höjning landa på 55 miljarder – vilket är mer än vi la på försvar och samhällets krisberedskap 2018.

(—)

Alla svenska partier i parlamentet är emot en höjning, förutom L, C och FI.

Liberalerna menar att EU:s budget behöver öka. Detta för att effektivt bekämpa internationell brottslighet och terrorism, ha en fungerande gränsbevakning samt bekämpa klimatutsläppen, enligt Jan Björklund (L).

Men var finns kritiken mot slöseri? Man är ju knappast emot EU bara för att man är positiv till kontroll. Tvärtom. Varje bortslarvad krona minskar folks vilja att stanna i EU, så att hålla i pengarna är ett sätt att värna om samarbetet.

Centerpartiets Fredrick Federley är beredd att höja avgiften och antydde i en intervju att kritikerna var populister, för hur kan man kräva större EU-ansvar för migration och försvar om man samtidigt inte vill skjuta till mer pengar?

De många bidragen kan naturligtvis inte dras ner från en dag till en annan; det skulle drabba Europas jordbrukare hårt, då de har anpassat sig efter det politikerskapade systemet. Men i lugn, sansad takt bör de lära sig stå på egna ben. Till sin hjälp kan de svenska företagarna få lägre skatter och mildare restriktioner.

Var rädd om EU, var rädd om frihandeln och freden. Slarva inte bort samarbetet med slarv.”

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel i media