Motsättningen mellan globalisering och nationalism konstruerad

Motsättning mellan “globalism” och “nationalism” är i hög utsträckning konstruerad. Det betyder inte att den är overklig eller saknar socio-ekonomisk grund, bara att dess framväxt och kraft inte enbart beror på en spontan process i breda lager av befolkningen. Men det betyder att dess narrativ är starkt förenklat och polariserat. Det vore olyckligt om frihandelsfrågan drogs med. 

“Intet nytt under solen” är som många ordspråk i princip helt felaktigt, medan det i praktiken säger något viktigt på generell nivå.

Nämligen att mycket av det vi uppfattar som nyheter i själva verket är återkommande fenomen, särskilt när det är frågan om mänsklig psykologi.

En återkommande modell för att få övertag i debatten är att försöka bli av med alla inslag av fakta och få debatten att handla om enbart känslor.

I bästa fall kan man få folk att tro att känsloutbrotten handlar om etik. Den grumliga termen “värdegrund” fyller uppgiften att osynliggöra skillnaden mellan känslosvall och den systematiska diskussionen om etik. Den senare är ett specialområde och akademisk disciplin av stort värde. Värdegrundspladdrer, däremot, saknar helt värde. I värsta fall är det täckmantel för inkompetent, konfliktundvikande ledarskap och maktmissbruk. På samhällsnivå är detta det virke av vilket åsiktskorridorer byggs och polarisering skapas.

På senare tid har den kritiska debatten kring nationalstatens relation till globalisering — fullt legitim och helt central i det moderna samhället — börjat polariseras mellan “nationalism” och “globalism”. Exakt vad de båda termerna står för är fundamentalt oklart. De som använder termerna kan förvisso peka ut vad de betyder, vilket förefaller vara allt de ogillar.

När det gäller frihandelsdebatten är detta en aning olyckligt. Till att börja med kommer jag använde den mer inarbetade termen “globalisering”. Termen “globalism” är mindre vanlig och har redan fått en starkt ideologiserad karaktär.

Frihandel är onekligen en komponent i globaliseringsprocessen. På Frihandelsbloggen.se tycker vi att frihandel är bra. Betyder det att vi också tycker att allt som kallas “globalisering” är av godo? Svaret är förstås nej. Det handlar om tusentals fenomen vilka måste bedömas ett och ett.

Ett försök att bena ut frågan efter rätt grova linjer skulle kunna vara följande:

Står frihandel i motsatsställning till nationer? Ja, i en mening. Utan nationer skulle problemet med handelshinder mellan stater inte existera. Å andra sidan är det nationer som ingår frihandelsavtal, och historiskt har inte alternativet till nationer varit global frihandel utan extremt fragmentiserande samhällen. Nationalstater kommer säkert finnas under överskådlig framtid som vårt traditionella sätt att se på nationer och frihandel är garanterat användbart ett tag till.

Kräver frihandel internationellt samarbete? Definitivt. Åtminstone mellan enskilda länder. Men ett globalt frihandelsavtal som täcker alla områden skulle vare ett framsteg.

Kräver detta internationella samarbete mellanstatliga organisationer? Svaret är nej, mellanstatliga organisationer krävs inte. Men det är förmodligen praktiskt med EU, WTO och de olika internationella organ för samarbete som underlättar handel och skapar globala standarder.

Kräver frihandel överstatliga organisationer, det vill säga organisationer som genom avtal har tagit över en del av staternas makt och kanske till och med fått mandat att öka sin makt på nationernas bekostnad utan att fråga om lov? Nej, det krävs definitivt inte. Kanske skulle det underlätta. Att handel är en EU-kompetens har säkerligen varit av godo för handelspolitiken. Handelsfrågorna har lyfts upp till en nivå där nationella särintressen har begränsat inflytande. Men det betyder inte att överstatlighet nödvändigtvis är av godo för frihandeln. Det är en empirisk fråga.

Andra politikområden som har med globalisering att göra är rörlighet för kapital och arbetskraft eller migration i största allmänhet. Den fria rörligheten för kapital är förstås en nödvändig förutsättning för handel, medan fri rörlighet för arbetskraft eller människor generellt sett inte är det. Att flytta varor — produkterna av arbetet — är i en mening ett substitut för att arbetskraftens rörlighet.

Observera att resonemanget ovan bara berör förutsättningarna för handel och dess relation till globalisering, det är inte en argumentation för eller emot globalisering. Det är uppenbart att det finns en skala mellan å ena sidan en värld av totalt oberoende nationalstater och, å andra sidan, någon form av världsregering. Därtill kommer miljoner olika kombinationer av institutionella förhållanden. Varje fall måste bedömas för sig.

Globaliseringsanhängarna tenderar att se framför sig en fredlig, demokratisk och god värld, inte ett globalt Kina, och de extrema nationalisterna någon form av Danmark eller kanske en bit av Norditalien snarare än Nordkorea, när de drömmer om sitt framtida samhälle.

Problemet med utopiska drömmar är att de som drömmer tappar perspektivet och insikten att mänskliga samhällen i hög utsträckning står utom mänsklig kontroll. Historien visar gång på gång att den som vill lägga upp allt på ritbordet och skapa ett nytt samhälle, en ny ekonomisk världsordning eller en ny sorts människa, får konsekvenser han inte tänkt sig. Ofta tragiska.

Men det är en annan historia.

Vägen mot global frihandel går — som all annan samhällsförändring — över pragmatisk förändring av existerande institutioner, ett steg i taget. Och med respekt för att människor bara i begränsad utsträckning kan påverkas av rationella argument och våldsamt motsätter sig alla försök till manipulation.

 

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel