Varje måndag klockan tolv samlas Måndagsrörelsen på Norrmalmstorg i Stockholm för att visa stöd för Ukrainas kamp mot Rysslands anfallskrig. Rörelsen har historiska anor, den första Måndagsrörelsen ägde rum i mars 1990 och samlades på samma torg till stöd för de baltiska staternas självständighet från Sovjetunionen, en kamp som kröntes med framgång hösten 1991. Minnet av den lever kvar i monumentet Frihetens källa, invigt på torget 1994.

Dagarna efter Rysslands fullskaliga invasion i februari 2022 återuppstod rörelsen på initiativ av bland annat Gunnar Hökmark – som även ledde Måndagsmötena på 90-talet. Snart därefter anslöt Fredrik Malm som medvärd. Budskapet är detsamma nu som då, de fria nationernas rätt att bestämma över sin egen framtid. 

Måndagen den 24 augusti var det Ukrainas självständighetsdag, datumet då landet 1991 förklarade sig fritt från Sovjetunionen.

Mötet inleddes i vanlig ordning av Gunnar Hökmark och Fredrik Malm. De påminner oss alla om varför vi är där, varför vi måste fortsätta vara där, och varför Ukraina måste vinna.

De följs av Tymur Vasylyshyn, som sjunger Ukrainas nationalsång. Tymur anlände till Sverige kort efter invasionen i februari 2022 och har sedan dess varit Norrmalmstorgs trubadur. Vid detta tillfälle var han iklädd kostym, med en medalj han fått från Försvarsmakten.

Vid ett vanligt måndagsmöte är det ett antal hundra åhörare med dussintals flaggor. Uppslutningen var än starkare på självständighetsdagen – det var även en skolklass i publiken. Ovan syns bland annat Ukrainas flagga, de baltiska staterna, samt fanan för Kastuś Kalinoŭskaha-regementet. Förbandet består av frivilliga belarusier som slåss på Ukrainas sida

Dagen höll ett högt tempo med starka talare. Efter Tymurs sång välkomnade vi Miljöpartiets språkrör Amanda Lind (nere, mitten)  upp på bänken – det breda politiska stödet för Sveriges stöd till Ukraina visas gång på gång på torget med företrädare från samtliga partier. Därefter uppträdde Maria Sur (ovan, mitten) för oss. Även hon är från Ukraina och sjöng sin sång Never Give Up, som hon ställde upp med i Melodifestivalen 2023.

Sedan hörde torget från Rutger Brattström (vänster, mitten) vid Timbro, som presenterade den första samlingsvolymen av den ukrainska poeten Taras Sjevtjenkos dikter på svenska. Rutger har skrivit mycket om kriget, bland annat om sin nära vän Edvard Selander som stupade i Ukraina. Mötets sista talare var Lars Ångström (ovan, höger), som har en lång bakgrund i svensk försvarspolitik och även i Riksdagen. Han höll brandtal om att Sveriges stöd till Ukraina måste öka snarare än bibehållas, och att Ukraina måste vinna och inte bara hålla.

Måndagsmötena startar alltid klockan tolv. Men för arrangörerna och volontärerna börjar det snarast kring klockan elva, när promenaderna från hem, kontor och studier börjar för att förbereda mötet i god tid. Denna måndag var Ludvig Filhm, Karl Agell, Karl von Baumgarten – som varit med som volontär sedan det första Måndagsmötet den 28 februari 2022 – och Victor Blomberg ansvariga för att fana, högtalare, och avspärrningar var på plats.

Karl Agell är analytiker och koordinator vid Frivärld.

Inlägget Måndagar för frihet: Ukrainas självständighetsdag dök först upp på frivarld.se.

Om Island på lördag säger ja till att återuppta sina medlemskapsförhandlingar med EU öppnar sig nya perspektiv för ett framtida enat och stärkt Norden i EU. Förutsatt att en andra folkomröstning slutligen säger ja till EU kan Island ta steget från att vara en liten nation på en ö i Nordatlanten till att vara en aktör i europeiskt beslutsfattande. Ett isländskt ja  skulle också kunna driva fram norsk omprövning av EU-medlemskapet. Det skriver Gunnar Hökmark, Frivärld.

Inlägget Islands folkomröstning vägen till enat Norden dök först upp på frivarld.se.

Vilken betydelse har det för utrikes- och säkerhetspolitiken vilka partier som styr? Om detta skriver Claes Arvidsson, journalist och författare samt bland annat mångårig ledarskribent på SvD:s ledarsida.

Efter regeringsskiftet 2022 har Sverige fått en politik för totalförsvaret som vilar på två insikter: det är allvar och det brådskar. Ambitionen hos regeringen Kristersson illustreras av att försvarsanslaget som i år väntas motsvara 2,8 procent av BNP, ska ha växt till 3,5 procent 2030. Alltså fem år före Nato:s stadgade målsättning. Upprustningen av det civila försvaret går också på högvarv.

Sverige har blivit medlem i Nato och i handling demonstrerat vilja att spela roll. Och när USA:s tyngd minskar, kan medlemskapet bli betydligt viktigare i ett framväxande europeiskt Nato. Samtidigt är Sverige också med Trump i Vita huset en uppskattad partner till USA samt en motor i det nordiska och andra minilaterala samarbetsformat. En rad bilaterala försvarsavtal har också ingåtts.

Stödet till Ukraina är stort och stabilt. Det totalitära Ryssland är det dimensionerande mot Sverige. Putin anser sig ha rätt att underkasta andra stater och gör anspråk på rätten till att bestämma i en egen intressesfär. Ukraina utgör därför den första försvarslinjen i Europa.

Det betyder inte att allt går som på räls i genomförandet. Det saknas inte heller inslag i politiken som kan ifrågasättas. Ett sådant exempel är införandet av en ny civil utrikes underrättelsetjänst sorterande under UD  med startdatum 1 januari 2027.

Samtidigt: Ett regeringsskifte efter riksdagsvalet öppnar för osäkerhet om politikens kraft och inriktning i en tid då världen stöps om och kriget redan är här.

Magdalena Andersson stora vallöfte är att hon som statsminister är öppen för att samarbeta med alla. Vad detta innebär i form av konkret politik är helt okänd materia. Den ovissheten gäller även försvar och säkerhet, något som understryks både genom den egna partivänstern och beroenderelationen till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Både V och MP har regeringsmedverkan som krav för att stödja henne.

I den pågående upprustningen ingår att betala av på säkerhetsskulden från tidigare underfinansierade försvarsbeslut. Alla partier har del i den skulden men huvudansvaret bärs av S-regeringarna Löfvens ovilja att på allvar lägga om kursen efter Rysslands annektering av Krim och erövrandet av delar av Donbass 2014. 

Dåvarande finansminister Magdalena Anderssons kommentar till de borgerliga partiernas krav på en stärkt finansiering 2019,  är avslöjande för det lättvindiga tänket kring försvar och säkerhet:

”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Samtidigt låg den säkerhetspolitiska doktrinen om militär alliansfrihet fast. Medlemskap i Nato var tabu.

När Sverige blev medlem i Nato den 7 mars 2024 beskrev Ulf Kristersson det historiska skiftet i försvars- och säkerhetspolitiken som att ”komma hem”. För Magdalena Andersson var medlemskapet något Socialdemokraterna hade velat undvika.

På den långa vägen fram uppvisade regeringen Löfven ett demonstrativt ointresse för utredningar som gjordes om Sveriges säkerhetspolitik. Trots att  den första utredningen  2014 klargjorde att den rådande linjen med militär alliansfrihet inte var säker och att det borde göras en granskning av vad ett medlemskap i Nato skulle innebära. I den andra som kom 2016 drogs slutsatsen att ett svenskt medlemskap i Nato”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Socialdemokraterna hade helst sett att dessa utredningar aldrig hade gjorts. De tillkom på borgerligt initiativ. Väl gjorda lade försvarsminister Peter Hultqvist först den ena och så den andra i byrålådan. 

Vid partikongressen 6 november 2021 ställde sig Hultqvist personligen som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Magdalena Andersson följde sedan upp genom att i regeringsförklaringen 30 november slå fast att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato.

Några dagar senare krävde Vladimir Putin garantier för att Nato inte skulle utvidgas österut. Svaret från Finland kom i form av en kraftfull markering från president Niinistö om att frågan om medlemskap i Nato ”bestämmer vi själva”. I Sverige uteblev den reaktionen från regeringen Andersson.

Signalerna om rysk uppladdning mot Ukraina trumfade inte heller den dogmatiken. Faktiskt inte heller direkt efter Putins fullskaliga invasion 24 februari 2022. Statsministerns slutsats den 8 mars var att en ansökan om medlemskap i Nato skulle verka destabiliserande.

Finlands aviserade ansökan om medlemskap, Nato-opinionen och trycket från de borgerliga partierna, tvingade till sist fram ett linjeskifte som ledde fram till att ansökan lämnades in den 18 maj 2022. S-kvinnorna, SSU samt Tro och solidaritet stod dock fast vid nej. Det gjorde även Vänsterpartiet och Miljöpartiet. V har fortfarande som långsiktigt politiskt mål att Sverige ska lämna Nato. MP har motvilligt accepterat det, men vill bland annat driva på för införande av demokratikriterier.

Något måste motståndet betyda för styrkan i engagemanget hos en S-ledd regering för Sverige i Nato. Det gör också Magdalena Anderssons svala utfästelse inför valet om att Sverige efter ett regeringsskifte ska ”uppfylla sina åtaganden”.

Det bilaterala militära samarbetet med USA är ett tungt vägande komplement till medlemskapet i Nato; det är kompetenshöjande, ökar möjligheten för bistånd och är i sig avskräckande. Defense Cooperation Agreement, DCA-avtalet, från juni 2024 ger amerikansk militär tillgång till vissa militärbaser, flygplatser och hamnar. Avtalet öppnar även för förhandslagring av materiel.

Anderssons samarbetspartners i Vänsterpartiet och Miljöpartiet är motståndare till avtalet med USA. V vill säga upp det medan MP motvilligt accepterar det. Varken S-kvinnorna, SSU eller Tro och solidaritet gillar det.

Också det motståndet föranleder frågetecken för framtiden.

Partiledningen i S står däremot bakom den realism som genomsyrar Försvarsberedningens rapporter efter 2022 och som ligger till grund för Försvarsbeslutet 2025–2030. Det lär inte bli aktuellt att – som en stark opinion inom partiet, V och MP önskar – biträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. En S-regering kommer knappast heller att driva på för en förbudslag mot kärnvapen på svensk mark under fredstid. Sak samma gäller för kraven på en förändrad kärnvapendoktrin i Nato.

Däremot är entusiasmen för president Macrons påbörjade omformulering av den franska kärnvapendoktrinen en mer öppen fråga. Syftet är att skapa en mer från USA självständig europeisk strategisk förmåga och säkerhetsstruktur. Initiativet öppnar för att kärnvapenbärande Rafale tillfälligt baseras i någon av de nio stater som har tackat ja till övningar och kärnvapendialog. Sverige är ett av dem.

På en alltmer krävande agenda för nästa regering står också EU:s allt viktigare säkerhetspolitiska roll. Den processen handlar inte om att ersätta Nato men däremot är det en öppen fråga hur stor den ska bli. Försvarsindustriellt samarbete, cyber och civilt försvar är okontroversiellt i förhållande till om det nationella vetot ska avskaffas i syfte att göra EU till en mer effektiv aktör. Och behövs det av samma skäl ett europeiskt säkerhetsråd?

Det är frågor som väntar nästa regering kommer att behöva hantera och som blir en utmaning för invanda svenska postitioner. För Magdalena Andersson blir det extra tungt med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i regeringen eller som stödpartier. MP är skeptisk till dett militära samarbetet medan V larmar om faran med militarisering.

I ledet av principiella frågor finns också den – som nu på regeringens initiativ är under utredning – om att Sverige som Nato-allierad ska kunna sända färdigutbildade värnpliktiga för att skydda närområdet i fredstid. V säger nej medan S och MP ännu är avvaktande.

En annan fråga som tränger sig på efter är om Sverige ska lämna Ottawakonventionen om förbud mot truppminor. Erfarenheten från krigets Ukraina sätter den saken på agendan. Bland annat Finland har redan har lämnat konventionen. S, V och MP säger alla nej till ett utträde. Hittills är det bara KD och SD som är positiva.

Socialdemokraterna har öppnat för att delförstatliga den svenska försvarsindustrin. Exakt hur är oklart mer än att det sägs möjliggöra en ökad styrning med inriktning på långsiktighet i produktionen och tillskapande av beredskapslager.

Vänsterpartiet, å sin sida, driver på för stort statligt ägande i syfte att öka den politiska kontrollen på bekostnad av vad som beskrivs som industrins vinstintressen. Exportreglerna ska bli striktare. Detta står också på Miljöpartiets att-göra-lista, liksom en ökad statlig styrning för att säkerställa satsningar på miljö- och klimatvänlig teknik. MP har dock inte något krav på förstatligande.

Utbyggnaden av vindkraft till havs är en fråga som är avdömd i förtid och som demonstrerar beredskapen att nedprioritera försvaret. Regeringen har valt att ta fasta på Försvarsmakten behov i Östersjön. Beskedet från S, V, MP är att beslutet ska rivas upp. Det är också att räkna med att regeringens uppsnabbning av miljötillstånd  kan komma att sakta av.

I konflikten mellan försvarets behov och värnandet lokala livsmiljöer är Vänsterpartiet och Miljöpartiet på fel sida om riksintresset. I konflikter om buller och utbyggnad prioriteras in övningsverksamheten på Ravlunda och Tofta skjutfält. Detsamma gäller Göteborgs skärgård och Vättern.

Magdalena Andersson har klargjort att med henne som chef i Rosenbad blir det inte längre en opolitisk utan en politiskt tillsatt Nationell säkerhetsrådgivare. Hon vill ha en person som kan föra ut regeringens politik, och alltså inte en som i kraft av sin roll kan säga att ”du har fel”.

Med rapporten Common Security 2022 ville Palmecentret sätta den säkerhetspolitiska agendan. Tanken var att Olof Palmes ”gemensamma säkerhet” från 1980-talet skulle återuppstå med målet att skapa en ny världsordning. I den processen skulle FN vara motorn. Det militärindustriella komplexet fick skulden för att världen rustade. Alternativet var ett globalt åtagande att minska försvarsutgifterna med två procent per år.

I praktiken förslog man en avveckling av Nato.

Lanseringen skedde ett par månader efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 och åtta år efter att Putin inledde kriget.

Det är ett exempel på att 40 år efter det tragiska mordet är Olof Palme fortfarande en ideologisk ledfyr inom socialdemokratin. Detta riskerar att lägga en ”idealistisk” begränsning på politiken med avtryck både på upprustningens hastighet, engagemanget i Nato och samarbetet med USA.

Den idylliserande och selektiva bilden av politiken hänger också kvar hos Magdalena Andersson och efter en valseger vill Andersson åter slå in på den vägen:

”För att säkra vår framtid behöver Sverige kliva tillbaka ut på den globala scenen för att leda, inte stå vid sidan som en åskådare. Vår trovärdighet i Ukrainafrågan hänger ihop med vårt engagemang i resten av världen.

Regeringen Kristerssons ”värdebaserade realism” som styråra är alternativet till ”idealismen”. Demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter är grundvärden, men politiken drivs samtidigt av en vilja att möta ”världen som den är”:

”Vi ska använda Sveriges utrikespolitiska kapital där vi kan göra störst skillnad och där våra intressen är som starkast. Vi har ett delansvar att göra gott i världen, men hela ansvaret att värna svensk säkerhet och svenska intressen.”

Socialdemokraterna står fortfarande med en fot kvar i det som är en förlorad värld. Saken blir inte bättre med V och MP som släpankare.

Claes Arvidsson är författare, journalist, och tidigare ledarskribent vid Svenska Dagbladet.

Inlägget Så påverkar valet utrikes- och säkerhetspolitiken dök först upp på frivarld.se.

När USA verkar för att byta ut den regelbaserade ordningen mot ren stormaktsförhandling kan länder av Sveriges storlek bara göra en sak: gå samman.

En fredsorganisation där platsen vid bordet kostar en miljard dollar. En ordförande som ensam kan bjuda in, kasta ut och lägga in veto. En stadga som inte med ett ord nämner det krig den skrevs för att avsluta. Så ser exempelvis Donald Trumps Board of Peace ut, ratificerat i Davos i januari, och presidenten gjorde själv ingen hemlighet av poängen. När organet väl är på plats kan man i stort sett göra vad man vill – bort med ”institutioner som alltför ofta misslyckats”, och in med något smidigare. Adressaten är inte svår att gissa. FN.

Att Sverige, Norge och flera likasinnade redan tackat nej till Board of Peace visar att instinkten finns. Men att avstå från att sitta vid fel bord är inte samma sak som att bygga ett eget.

Direkta stormaktsförhandlingar där gränser och säkerhetsgarantier köps och säljs som handelsvaror. Bilaterala uppgörelser där den starkare parten dikterar villkoren och den berörda parten lämnas utanför rummet. Ett transaktionsbaserat spel där multilateralism och folkrätt ersätts av ad hoc-avtal och personliga löften med kort bäst före-datum. Detta är den nya verkligheten när Washington och andra stormakter väljer bort permanent institutionaliserat samarbete till förmån för snabb, oreglerad maktutövning.

Glöm för ett ögonblick vad man tycker om sakfrågan eller FN:s prestationer genom årtionden. Signalen är det viktiga, och den är glasklar. Världens starkaste makt betraktar inte längre sig själv som väktare av den regelbaserade ordning som den en gång skapade.

De små och medelstora staterna i väst är en grupp med mycket att förlora ifall de institutioner vi verkat inom försvagas. De starka gör vad de kan, de svaga får tåla vad de måste. För de nordiska länderna och de baltiska staterna, vars hela utrikespolitiska existens vilar på folkrätt och multilaterala institutioner, är det en livsfarlig logik.

Så vad gör vi?

Det enda som faktiskt fungerar, gå samman. Minilateralism, flexibelt, sakfrågedrivet samarbete mellan en handfull likasinnade och kapabla stater, är inget tröstpris för den som tappat tron på det stora. Det är det skarpaste verktyg en småstat har. Den nordisk-baltiska regionen har just nu ett tillfälle som inte funnits förr. Avsiktsförklaringen om att operera våra omkring 250 stridsflygplan som en samlad flygstyrka visar vad detta innebär i praktiken. Regionen ger även gemensamt miljardstöd till Ukraina. Under 2026 omsätts minilateralismen redan i konkret handling 

För första gången i historien sitter alla åtta nordiska och baltiska länder i samma militärallians. Den gamla skiljelinjen med alliansfria Sverige och Finland på ena sidan, Nato-länderna Norge, Danmark och Baltikum på den andra, är borta. Regionen är ett enda strategiskt rum nu.

Och vi bygger inte från ett tomt bord. Det finns etablerade forum och format vi kan verka genom och det finns inget bättre tillfälle än idag att börja. NB8 håller ihop utrikespolitiken, NORDEFCO det nordiska försvaret, EU-spåret, den brittiskledda Joint Expeditionary Force den expeditionära förmågan. Mot Washington finns exempelvis det sällan omtalade e-PINE, där regionen kan tala med en röst i stället för åtta.

Här blir gemenskapen konkret. Var för sig är våra länder små. Lätta att förbigå, lätta att pressa och att beta av en och en. Tillsammans innefattar NB8 över 30 miljoner människor, en av Europas tyngsta ekonomiska kraftsamlingar med en kraftfull militär verktygslåda. Finsk reservarmé och artilleri, norsk marin vid GIUK-gapet, svenskt flygvapen, ubåtar och försvarsindustri, dansk expeditionär vana, baltisk frontlinje med relativa försvarsutgifter som få allierade kommer i närheten av. Samlat vaktar regionen hela Natos nordöstra flank. En röst som åtta huvudstäder reser tillsammans är svår att tala över, och omöjlig att bara vifta bort.

Detta är också förenligt med våra transatlantiska åtaganden och att försöka bevara den transatlantiska länken. Minilateralism är precis vad Washington begär av oss. Kravet att Europa måste ”kliva fram och ta större ansvar för att forma sin framtid”, som NB8 uttryckte det i Kuressaare i april, ljuder som högst hos Trump själv.

Ett sammanhållet, slagkraftigt nordisk-baltiskt block som pumpar in flera miljarder euro i Ukraina under 2026, delvis genom den USA-initierade PURL-mekanismen, vaktar Östersjön och levererar bördefördelning är den bästa livförsäkring vi kan teckna. Och samtidigt den mest trovärdiga motpart Washington har den dag man vill göra affärer.

Men det finns rimliga invändningar som förtjänar ett ärligt svar.

Splittrar inte regionala block Nato och EU inifrån? Tvärtom, om vi gör det rätt. Alliansen har alltid arbetat genom ramnationer och regionala format, och färdigpaketerade förmågor gör den starkare så länge Natostandarder hålls. Uttalandet i Kuressaare säger det själv bra, Nato är grunden, EU är komplementet.

Är NB8 inte bara ännu en pratklubb? Risken är reell, och det är argumentets verkliga akilleshäl. Provet kommer när orden ska bli gemensam upphandling, integrerat luftförsvar, delad logistik och en gemensam lägesbild på riktigt. Goda framsteg sker redan på detta område, vi har exempelvis undertecknat en avsiktsförklaring om att operera våra omkring 250 stridsflygplan som en samlad styrka. Detta kan vi bygga på.

Provocerar vi inte Ryssland genom att agera som block? Nej. Först och främst ska inte Kreml få veto över vår politik. Men vidare så är det otydlighet och splittring som lockar till prövning. Skuggflottan, de kapade kablarna, de hybrida hoten. Detta pågår medan vi diskuterar. Avskräckning byggs av samordnad förmåga, aldrig av att ducka.

Den ordning vi haft sedan andra världskriget, som var skräddarsydd för små handelsberoende demokratier, kommer inte tillbaka av sig själv, och inte på de gamla villkoren. Men 2026 lär oss inte att småstaten är dömd till maktlöshet. Snarare att den måste samla sig med likasinnade för att räknas. Norden och Baltikum har samsynen, har formaten och nu, med hela regionen innanför Nato, det historiska tillfället att göra åtta blygsamma röster till en enda.

Vi fick lära oss att de svaga får tåla vad de måste. Så låt oss vara starka.

Karl Agell är analytiker och koordinator vid Frivärld.

Inlägget Småstater är inte dömda till maktlöshet dök först upp på frivarld.se.

Den amerikanska presidenten Donald Trump fortsätter att hota med tullar mot EU. Det centrala avtalet som slöts med EU förra året satte ett tak på 15 % på de flesta varor. Den 1 maj 2026 meddelade Trump att han höjer tullarna på bilar och lastbilar från EU till 25 %, med motiveringen att unionen inte levt upp till handelsavtalet. Den 8 maj 2026 satte han en ny deadline – 4 juli 2026 – för EU att ratificera avtalet, annars hotar ”betydligt högre” tullar. Dessutom har han hotat med särskilda tullar mot europeiska allierade kopplat till tvisten om Grönland.

Samtidigt har två stora juridiska bakslag träffat Trumps tullpolitik. För det första slog U.S. Court of International Trade (CIT) redan i maj 2025 fast att presidenten inte har befogenhet att använda International Emergency Economic Powers Act (IEEPA) för att införa tullar – vilken administrationen lutat sig på. Domen fastställdes av Federal Circuit i augusti 2025. För det andra avgjorde Högsta domstolen den 20 februari 2026 i målet Learning Resources, Inc. v. Trump med röstsiffrorna 6–3 att IEEPA inte ger presidenten rätt att införa tullar. Domen ogiltigförklarade alla tullar som införts med stöd av IEEPA – uppskattningsvis 175–179 miljarder dollar i redan inbetalda tullar – och en återbetalningsportal har öppnats.

Som svar lutar sig Vita huset nu istället mot Section 122 i Trade Act of 1974, som tillåter presidenten att införa tullar i 150 dagar vid stora betalningsbalansunderskott, och införde en bred 10 procent-tull globalt. Men nyligen (maj 2026) slog en treenig panel vid CIT fast att även dessa generella 10 procent-tullar är olagliga.

Sammantaget råder således en stor osäkerhet. I rapporten ”Slösa inte bort en handelskris” av Frivärld analyserades nyligen effekterna och handlingsvägar för EU.

De nya handelshindren från USA och Kina uppfattas i Europa som ett stort bakslag och sänke för ekonomin. Men handelskrisen öppnar emellertid också möjligheter. Den kan användas som en hävstång för ett starkare och bättre Europa. Europa kan fokusera mer på att utveckla innovativa varor och tjänster och acceptera att sammansättning av varor sker mer utspridd världen över.

Varken USA:s tullar eller Kinas statssubventionerade export utgör på några års sikt ett existentiellt hot mot EU eller Sverige. Forskningen tyder på måttligt negativa effekter, och i första hand för invånare i de länder som inför handelshinder. Hämndtullar är därför föga meningsfulla.

På kort sikt kommer handelskrisen däremot att förlänga lågkonjunkturen. Men en lindrig handelskris kan också skapa politiskt momentum för de marknadsinriktade tillväxtreformer som hjälper att vaccinera Europa mot större risker som hägrar.  En möjlig kreditkris i kölvatten av en eventuell kollaps i AI-företagens värderingar är inte otänkbar, amerikansk skulduppbyggnad, politisk splittring inom EU samt ifall den ryska invasionen av Ukraina utvecklas ogynnsamt.

EU har en stor potential som innovationsunion. I en tidigare rapport från Frivärld framgår att den europeiska ekonomin har potential att fördubbla tillväxten under en tioårsperiod. Tillskottet som detta skulle ge motsvarar fem gånger så mycket som EU-länderna i dag satsar på försvaret och skulle förutom att säkra Ukraina täcka både klimatomställningen, välfärden och en rejäl försvarssatsning.

Stefan Fölster är senior fellow vid Frivärld.

Inlägget Från handelskris till möjlighet – släpp loss EU som innovationsunion dök först upp på frivarld.se.

‘Prometheus’, the mythologised titan who brought fire to man, remains alive not just through the eternal punishment decreed by Zeus or various cinematic reimaginings, but via Russia’s systematic abductions and deportations of Ukrainian Children. In Sverdlovsk, 1200 kilometres from Ukraine, lies the ‘Prometheus’ camp – one of more than 200 camps across Russia which are keeping upwards of 35,000 Ukrainian children.

The ‘Prometheus’ camp brings fire to man too. In photos and videos published by Russian authorities, children are displayed in military fatigues, with rifles in hand, taking aim at targets. According to a recent report by Yale Humanitarian Research Lab (HRL), the children regularly perform different military drills, hand-to-hand combat, and grenade throwing – all overseen by members of Russia’s Federal Security Service. Mythologised for providing the gift of civilisation, Russia’s ‘Prometheus’ embodies its attempted destruction.

Russia’s campaign against Ukrainian children extends beyond militarisation. Children face re-education, ideological indoctrination, deletion of identity documents, and coercive adoption into Russian families. The latter was the case of the Russian Commissioner for Children’s Rights, Maria Lvova-Belova, who in 2022 adopted a 15 year old boy from Mariupol. The International Criminal Court did indeed issue arrest warrants for both her and Vladimir Putin in 2023. For Ukrainian children, however, nothing appears to have changed.

Putin, a de facto Chekist with imperial fantasies, seems to be using an old playbook, with known consequences. The USSR deported entire peoples, with Crimean Tatars forcibly expelled from their ancestral homeland in the 1940s, Chechens relocated en masse to Siberia and Central Asia, and Baltic populations shipped to labour camps following occupation. Children grew up far from where they came from; languages were threatened; cultures placed under systematic pressure to disappear. Today’s abductions and deportations are reminders of the risks of impunity and the urgency to act.

The systematic nature of Russia’s campaign is coming into sharper focus. Yale HRL recently revealed that the ‘Prometheus’ camp is under Gazprom’s ownership. Indeed, both Gazprom and Rosneft run an organised management structure of the camps, either owning or financially supporting the wider camp network through subsidiaries. As such, they are the first known Russian state-controlled corporate entities directly implicated in war crimes related to child deportation. While Gazprom and Rosneft are both comprehensively sanctioned by an array of actors, including the US and the EU, their subsidiaries, including the ‘Mednogorsk LU MG Gazprom Transgaz Ekaterinburg’ which keeps, arms, and trains the Ukrainian children at the Prometheus camp, have not. The flame in the Gazprom logo, once a beacon of light in the European energy partnership, has indeed morphed into the most twisted of symbols.

Critically, the methods applied to the deported children kept inside Russia reach into the temporarily occupied territories themselves. For the 1.6 million children living in these regions, an enforced Russian school curriculum has brought combat practice into daily life. The Kyiv Independent has documented how children are funnelled into paramilitary youth movements, where they are taught to dig trenches, handle weapons, and prepare for military service. For families who refuse, the consequences are unambiguous. For instance, Aishe Kurtamet recently told of her son Appaz, who at 19 was imprisoned for refusing to collaborate with occupation forces. He has since spent four years in a detention center in Pskov in Russia, convicted on fabricated terrorism charges.

Nonetheless, the fate of Ukrainian children is just the tip of an iceberg. Emerging in an immense scale is an ideological recasting of the Russian population. In ‘Mr Nobody Against Putin’, the Oscar winning documentary by Pavel Talankin, the school system is seen being reprogrammed in real time. Textbooks are rewritten to glorify the war, teachers are being monitored as they deliver Kremlin-approved lessons, and children are drilled in patriotic rituals celebrating the invasion. In many cases, military training finds its way into the schedule too.

The campaign against Ukrainian (and Russian) children reveals the core of the Kremlin’s agenda. Putin, paraphrasing the nationalist Prussian General Bismarck in 2023, said “Wars are not won by generals, but by schoolteachers and parish priests.” Critically, while Ukraine and its allies have stalled Putin’s military campaign, the ideological war is perhaps overlooked. Russia has increased its federal youth policy budget by 66% since 2022, while Western countering efforts have seen its largest sponsor, the US, dramatically cut its humanitarian funding.

Europe must do more to confront Russia’s campaign against Ukrainian children. Initiatives which policymakers should prioritise now include:

Sanctions & Legal

• Sanction the subsidiaries – The Gazprom and Rosneft parent companies are sanctioned, while their subsidiaries operate freely. This gap must be closed immediately.
• Widen the scope of Magnitsky-style sanctions – These exist but have not been applied to those directly running the child deportation system. Yale HRL’s March 2026 report alone identified 44 implicated entities, like camp administrators, FSB officers, and judges – 80% which remain unsanctioned.
• Pressure Interpol to act – Ukrainian courts have convicted Russian officers of war crimes, yet Interpol refuses to pursue these cases, citing reputational risks from involvement in an active conflict. This allows perpetrators to move freely across Europe. Sweden and its partners must pressure Interpol to act, and prepare domestic legal mechanisms as a backstop.

Economic

• Fund the fight – Russia has increased spending on patriotic education tenfold since 2022, while the US has cut its aid by 74% in 2025. Ukraine’s partners need to step in and back organisations that support the counter-narrative infrastructure.
• Put frozen assets to work – Of the 〜€300 billion in Russian sovereign assets which sit in frozen in European accounts, a portion should be explicitly directed toward child repatriation and rehabilitation.

Humanitarian

• Build a civilian exchange mechanism – Current prisoner exchanges cover combatants, while civilians like Appaz Kurtamet fall outside these frameworks entirely. Europe must push for a dedicated diplomatic mechanism for civilian hostages, distinct from military POW negotiations.
• Build a repatriation machine – Of tens of thousands of documented abductions, just over 1,300 children have been returned. Europe needs a dedicated, funded, and institutionalised repatriation mechanism.
• Rehabilitate and reintegrate – Children returning from Russia’s re-education system carry the weight of deliberate, state-administered indoctrination. Latvia has pioneered rehabilitation programmes; Europe must build on what works and scale it across the continent.

Advocacy & Awareness

• Platform families – Testimonies makes the statistics human. Further support should be provided to organisations that bring families and repatriated to parliaments, media, and policy forums across the continent.

In the myth, Prometheus is eventually liberated as Hercules arrives to break the chains. In reality, however, much more needs to be done to secure the freedom of Ukraine’s children.

This article was originally published on Victor Blomberg’s Substack.

Inlägget Prometheus dök först upp på frivarld.se.

När USA i dag firar 250 år som en självständig nation är det värt att fira för alla som vill se en stark fri värld. Samtidigt påminner formerna för jubileumsfirandet om att USA inte alltid har varit the land of the free.

Utforskandet och utvecklingen av det som kom att kallas Västern präglades både av laglöshet och av upptäckarmod. Den ursprungsbefolkning som fördrevs, decimerades eller trängdes undan till reservat är en del av denna historia. Slaveriet, dess avskaffande och inbördeskriget tillhör den amerikanska moderna historien och har på många sätt format dagens USA.

Men historiskt sett har ännu starkare varit strävan att bygga ett land för fria människor – ett frihetens samhälle där människor kunde finna sin lycka och forma sin egen framtid.

Kanske är det Emma Lazarus ord på Frihetsgudinnans sockel som bäst fångar vad USA kom att bli:

”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

För människor världen över blev USA landet dit man sökte sig för att lämna fattigdom och förtryck bakom sig och vinna välstånd och frihet. Den amerikanska konstitutionen blev det ramverk som formade nationens utveckling och gjorde USA till ett land som inspirerade frihetssökande människor över hela världen. USA blev ett land som gav hopp, möjligheter och en ny framtid – inte bara för dem som levde där utan också för dem som såg the land of the free som en ledstjärna. Det gav USA en enorm attraktionskraft och ett inflytande som kom att prägla världen.

Under 1900-talet blev USA världens ledande nation och ekonomi. Landet var den avgörande faktorn för utgången av de två världskrig som hade sitt ursprung i Europa. USA var avgörande för att besegra Nazityskland och för att Västeuropa förblev fritt under det kalla kriget, fram till dess att järnridån föll. Europa har mycket att tacka USA för, men USA har också mycket att tacka Europa för. Från Europa kom de idéer och tankar som gav friheten i Amerika dess politiska form och dess konstitution. Från Europa kom också den civilisatoriska styrka som gjorde nybyggarsamhället till en av den västerländska civilisationens främsta pelare.

Det var just friheten och öppenheten som gjorde USA starkt. Människor som flydde fattigdom och förtryck välkomnades och kunde i frihet forma sin egen framtid och bidra till ett dynamiskt samhälle. Det gällde företagande, innovationer, kultur, forskning och samhällsengagemang.

USA blev inte världens ledande nation därför att amerikaner var bättre än andra människor. USA blev världens ledande nation därför att friheten gjorde människor friare att skapa, tänka, bygga och ta ansvar. Det skapade en dynamisk ekonomi och en ständig upptäckarkultur som drev förändring först i USA och därefter i resten av världen.

Det är därför en ödets ironi att dagens USA styrs av människor som tycks tro att den vite amerikanen är bättre än andra, som vill tona ned eller dölja slaveriets historia och därmed också de lärdomar den gav, och som ser konstitutionen som ett hinder snarare än som en styrka. Trump och hans viljelösa anhängare frossar i sin maktfullkomlighet samtidigt som de underminerar det amerikanska arvet – den frihet och öppenhet som gjorde USA stort, både som land och som föredöme för världen.

Den amerikanska ekonomins styrka och dess innovationskraft skapade också en militär förmåga som varit, och fortfarande är, unik i världen. Men det var inte den militära styrkan i sig som gjorde USA stort. Det avgörande var att landet, under olika presidenter och regeringar, strävade efter att försvara frihet och demokrati – ibland på sätt som varit omstridda, men med dessa ideal som uttalat mål. Det var som frihetens land USA blev världens ledande makt och den fria världens naturliga ledare.

Nu har vi en administration som firar 250 år av både ljus och mörker genom att förtränga de erfarenheter som utvecklade landet, förneka den öppenhet som byggde dess styrka och underminera den rättsstat som konstitutionen vilar på. Man sätter den egna makten över friheten i stället för att tjäna den.

Det är ett bakslag för en av den mänskliga civilisationens stora framgångar och en förminskning av den frihet som gjorde USA stort. USA har i dag en president och en administration som gör sitt land mindre – mindre som frihetens hemvist, mindre som föredöme och därmed också mindre som världsmakt. Landet blir mindre respekterat, mindre beundrat och i längden också mindre inflytelserikt.

Kanske kan ändå 250-årsdagen bli början på ett nytt kapitel, präglat av de värden som en gång gjorde landet stort. Det får vi hoppas. Frihetens vänner behöver ett starkt USA som värnar frihetens ideal.

Den amerikanska historien visar att landet gång på gång har rest sig ur mörka perioder. Födelsedagen kan därför bli början på en amerikansk renässans. Förutsättningarna finns fortfarande i riklig omfattning. USA är nämligen ett mycket större samhälle än den administration som för tillfället gör landet mindre.

Så må du ha den äran på födelsedagen. Minns din historia, USA.

Gunnar Hökmark, ordförande Frivärld.

Inlägget 250 år som the land of the free dök först upp på frivarld.se.

En lång förhandlingsresa mot ett stort frihandelsavtal går mot sitt slut – men detta slut är snarare en ny början. I januari, efter många års förhandlingar, undertecknades en preliminär överenskommelse om ett frihandelsavtal mellan Indien och EU.

När avtalet träder i kraft skapas ett frihandelsområde som omfattar omkring två miljarder människor. Det blir EU:s största handelsavtal och väntas få stor betydelse för svensk export och svenska investeringar. En av de stora vinsterna är att merparten av de befintliga tullarna mellan Indien och EU tas bort eller sänks avsevärt. Utöver att export och import underlättas, så väntas ett tillhörande strategiskt partnerskap generera långsiktiga vinster och möjligheter. Det är med andra ord viktiga ekonomiska frukter som nu kan skördas för Europa.

Därtill finns en intressant strategisk och geopolitisk fördel med att lägga nya ägg i korgen. Detta efter en relativt kort men intensiv periodav de-risking, alltså  den politik som tagit sikte på att minska sårbarheter och beroenden, inte minst av Kina.Samtidigt uppstår motrörelser bilateralt: Kina kraftsamlar, parallellt med att man förhåller sig till en alltmer kritisk EU-apparat, för att upprätthålla direkta relationer med länder man bedömer som särskilt betydelsefulla.

Det heter ofta att det Kina förser Europa med och åstadkommer, både som innovatör och producent, inte låter sig ersättas lättvindigt. Samtidigt har många utländska företag omlokaliserat sig, och vi har vant oss vid att räkna in Kina i hotbilden: dels kopplat till Rysslands krig mot Ukraina, där landet av Nato beskrivits som en möjliggörare av kriget, dels som en disruptiv aktör i cyber-, hybrid- och påverkanslandskapet.

Mot den bakgrunden är nya handelsmöjligheter med världens största demokrati något att ta på allvar. I en ny Frivärld analys argumenteras det för att avtalet bör förstås som det inledande draget i en bredare strategisk omorientering mellan två av världens mest tongivande ekonomiska och politiska aktörer.

Ekonomiskt utbyte är samtidigt en säkerhetstillgång. Stater är mer benägna att stötta den man är materiellt beroende av, och diversifiering är i sig en form av säkerhet. Ju bredare en handelsportfölj är, desto mindre sårbar blir man för påtryckningar från en enskild aktör. Att avtalet dessutom undertecknades samma dag som ett säkerhets- och försvarspartnerskap mellan EU och Indien understryker hur handel och säkerhet knyts samman.

Detta knyter an till en bärande tanke kring hur frihandel kan bli friare. Handel mellan fria och öppna ekonomier stärker demokratiernas uthållighet, system som på sikt är överlägsna de auktoritära. När EU fördjupar utbytet med världens största demokrati handlar det därför inte enbart om ekonomi, utan om att binda samman de som endera kan eller vill acceptera en världsordning dominerad av en enda stormakt.

Men det varken börjar eller stannar vid detta avtal. Mer och fördjupad handel, parallellt med att EU stärker sin egen inre marknad, är en förutsättning för att våra ekonomier och samhällen ska kunna fortsätta växa, generera välfärd och höja livskvaliteten. Europa både kan och bör ta nya handelskliv framåt när andra backar och konstrar ska vi se till att nya skott bryter fram ur frihandelns grenverk. Med sänkta tullar, nya handelsavtal och en fördjupad inre marknad kan EU bli det centrum för global handel som världen behöver nu mer än någonsin.

Anna Rennéus Guthrie, chef tankesmedjan Frivärld.

Inlägget Dags att skörda nya frukter från frihandelns grenverk dök först upp på frivarld.se.

I en tid när drönare blivit vardagsvapen, från Ukraina till andra konflikter, ställs också Sverige inför en dubbel uppgift: att förstå hur tekniken faktiskt påverkar civila och att omsätta den insikten i handling. Föreställningen om “precisionskrig” är ofta en farlig illusion, och det finns ett svenskt handlingsutrymme. Med kapacitet, normarbete och praktiskt stöd bidra till att minska civila förluster och höja tröskeln för drönarrelaterade krigsbrott.

Uppskattningar av det totala antalet konfliktrelaterade dödsoffer visar att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har varit den dödligaste konflikten globalt under 2023, 2024 och 2025. En kritisk komponent i konflikten är användningen av drönare, i synnerhet obemannade flygfarkoster som idag är etablerade i modern krigföring. Många har betraktat drönare som säkra alternativ till andra anfallsformer, eftersom den ökade precisionen rimligtvis bör minska riskerna för både stridande och civila. Tekniken uppfattas till och med som en patentlösning av vissa regeringar, då drönare erbjuder ett sätt att föra krig utan dödsrisk för de egna soldaterna. När detta har undersökts empiriskt visar sig dock det motsatta vara sant. Drönarattacker är mer sannolika att döda civila än andra anfallsmetoder inom samma konfliktkontext.

Dessa farkosters storlek, uthållighet och flyghöjd varierar stort, även om de flesta drönare har gemensamt att de är avsedda att återanvändas och har liknande kärnfunktioner. Ofta inhämtning eller leverans av något, alternativt både och. Även om de inte per definition är vapen, kan de lätt bestyckas för militära ändamål, vilket inkluderar uppgifter såsom spaning och riktat dödande. Sammantaget har drönare fyra huvudfunktioner: bekämpa taktiska knutpunkter, begränsning av motståndarens rörlighet, anfall på fiendens djup samt underrättelseinhämtning.

Global spridning

Militärt drönarbruk har stadigt ökat sedan USA:s operationer efter 11:e september-attackerna. Azerbajdzjan var sedan den första stat som i stor omfattning använde drönare i konventionell mellanstatlig krigföring, mot Armenien 2020. Följaktligen bevisades det att mindre stater kunde vinna asymmetriska fördelar i luftrummet och även sänka kostnaderna för krigföring. Detta ökade i sin tur efterfrågan på drönare och industrin accelererade. Idag är drönare ofrånkomliga, och spridningen av mindre drönare har ökat kraftigt efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, där båda sidorna använder dem i stor utsträckning. Mellan 70 och 80 procent av alla skador och dödsfall inom både den ukrainska och ryska militären åsamkas av drönare, enligt en lettisk rapport från 2026.

Drönare är alltså bevisligen kraftfulla verktyg och vapen – vilket gör illegitima aktörers tillgång till dem så oroande. Det har framkommit att våldsamma, icke-statliga grupperingar har börjat sätta in beväpnade drönare sedan 2010-talet. Bland dessa återfinns Islamiska staten, Hamas väpnade gren al-Qassam-brigaderna, samt de två grupperna People’s Defense Forces och Three-Brotherhood Alliance i Myanmar. Även om användningen hittills är småskalig och främst koncentrerad till gerillaattacker, är det troligtvis inte långt kvar tills dess att rebell- och terrorgrupper utövar storskaliga och mer precisa aktioner med drönare då tillgängligheten ökar och priserna sjunker. Konsekvenserna av detta för civila, både inom och utanför konfliktdrabbade områden, kan vara förödande då icke-statliga grupper är ökänt mer benägna att rikta våld mot civila än statliga aktörer.

Sedan 2011 har en skillnad mellan regimtyper dessutom kunnat urskiljas i spridningen av drönare. Detta uppdagades när Kina trädde in på marknaden och snabbt blev en betydande leverantör av beväpnade drönarsystem. Därefter har andra autokratier blivit åtta gånger mer benägna att köpa dessa system, till stor del från Kina. Autokratier känner sig i regel mindre förpliktade att minska mänskligt lidande till följd av krig. Återkommande gånger har man kunnat se att diktaturer använder precisionsvapen för att attackera civila, exempelvis av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i Jemen.

Det är dock inte bara auktoritära stater som genomför utförliga drönarangrepp. Som nämnt har USA varit en pionjär på området. President Barack Obama rättfärdigade år 2013 användningen av drönare med argumentet att kampanjer om riktat dödande med drönare utgjorde ett ”rättfärdigt krig” (just war). Han påstod också att tekniken medförde ett krav på ”nära visshet” (near-certainty) gällande civila dödsoffer. Det finns däremot bevis för att drönare har använts för att döda män i områden med känd terroristaktivitet utan att det funnits någon grundad misstanke mot dem personligen. Detta indikerar att civila kan ha dödats på lösa grunder enbart på grund av generella riskfaktorer som plats och kön. Det har dessutom framkommit att den amerikanska militären har redigerat data så att dödsfall till följd av sidoskador istället kategoriserats som fiender dödade i strid. Oberoende rapporter har också påvisat en diskrepans mellan statliga och icke-statliga rapporter gällande antalet civila dödsoffer till följd av drönarattacker i Pakistan, där de sistnämnda redovisade avsevärt högre andelar. En analys av operativ data från USA:s insats i Afghanistan bekräftade att drönarattacker var mer benägna att resultera i civila dödsfall jämfört med andra typer av tekniker inom samma konflikt.

Likaså i Ukraina har en rapport från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) beskrivit att drönare med kort räckvidd var en av de främsta orsakerna till civila dödsfall i Ukraina mellan februari 2022 och april 2025. Vissa månader har drönare till och med varit den ledande faktorn, som i januari 2025. Många av dessa drönare är troligen utrustade med kameror, vilket ger operatören en förstapersonsvy som möjliggör större säkerhet och precision vid bedömningen av huruvida ett mål är civilt eller inte. Ändå slår de till.

Det faktum att drönaroperatörer styr farkosterna på avstånd har också fått en del av forskningen att anta att de enskilda operatörerna blir psykologiskt distanserade från konsekvenserna av sitt våldsutövande. Andra forskare har dock bestritt dessa påståenden med hänvisning till den psykiska påfrestning som många drönaroperatörer lider av.

Ny krigföring

Drönare har föranlett strategiska förändringar, vilka har omfördelat riskerna av krigföring från de stridande parterna till civilbefolkningen. Den första kan observeras i statliga och icke-statliga aktörers riskkalkyler. När drönare används minskar riskerna för operatörerna, vilket gör regeringar och ledare för icke-statliga grupper mer benägna att tillgripa våld. Detta ökar istället riskerna för motståndarna och civilbefolkningen som råkar vara i vägen.

Den andra stora förändringen kan kopplas till en process där ambitionerna hos en aktör som använder militära drönare börjar förskjutas och utvidgas bortom vad som tidigare var fallet (så kallad mission creep). Detta sker på grund av drönarnas låga kostnad, vilket ökar benägenheten att använda dem, samt den detaljerade information de kan förse operatören med, vilket kan leda till en falsk känsla av säkerhet för beslutsfattare och våldsutövare.

Slutligen har förändringar skett i stridsfältets utformning. Det moderna och asymmetriska kriget består till stor del av rörliga ytor där militära och civila objekt sammanblandas. Följaktligen kan inte försvararen kraftsamla på ett säkert sätt, vilket kan fresta dem att gömma sig bland civilbefolkningen och att flytta sina resurser till städer. Det är på så sätt mer sannolikt att drönare sätts in i urbana miljöer, eftersom städernas komplexa miljö kräver teknik med hög precision för att komma åt mål som befinner sig där. Dessutom är det mer sannolikt att explosiva attacker mot mål i urbana områden orsakar sidoskador.

En speciellt anmärkningsvärd faktor i drönarens verkan mot civila är utvecklingen av artificiell intelligens. Dessa verktyg har fått en allt större roll i att identifiera och slå ut mål självständigt, även om det hittills inte finns några belägg för att fullt utvecklade autonoma system har använts i stor utsträckning. Artificiell intelligens ökar dessutom samverkan mellan drönare, vilket till slut kan leda till autonoma drönarsvärmar som kan utföra massanfall. Utvecklingen går dessutom snabbt då både tekniken och den industriella förmågan att tillverka stora mängder drönare har ökat markant. Detta kommer att utsätta civila för större fara då det redan är svårt att bekämpa enskilda plattformar.

En människa i loopen?

Enligt Genévekonventionen måste det finnas en ansvarig person bakom varje avfyrat vapen, vilket inte uppfylls när autonoma vapen väljer mål självständigt, eller när de avfyrande vapnen styrs i svärmar av en individ eller av autonoma system. Fortskrider denna utveckling riskerar människoöden att äventyras och avslutas av algoritmer. Ukrainas president Volodymyr Zelensky har sagt att denna utveckling är “den farligaste kapprustningen i mänsklig historia” och att det skyndsamt behöver implementeras regelverk för användandet av denna teknologi i vapen.

Utöver att regelverk saknas för användandet av artificiell intelligens så skapas tvetydighet inom internationell humanitär lag, som ska motverka förbrytelser mot civilbefolkningen. De civila som dödats i attacker registreras ofta som offer av sidoskador. Detta begrepp beskrivs som oavsiktlig skada på civila och objekt utanför legitima militära mål. Dessa är tillåtna inom humanitär rätt om de bedöms stå i proportion till den militära fördel som förväntas av attacken, samt om angriparen vidtar alla nödvändiga åtgärder för att minimera dem.

Att avgöra vad som är oproportionerligt eller inte är dock en krävande uppgift utan tydliga måttstockar. Som ett resultat av detta kan stridande parter bli ovilliga att noggrant efterleva lagverket och istället genomföra överdrivet kraftfulla anfall, som de vet sannolikt kommer att resultera i omfattande sidoskador. På så sätt erbjuds ett kryphål. Detta kan exemplifieras av hur ukrainska civila individer och objekt har blivit måltavlor för attacker med korträckviddiga drönare nära fronten under hela invasionens förlopp. Återkommande mål är bilar och lokaltrafik i civilt bruk under färd, ambulanser, samt människor ute i sina trädgårdar, på promenader eller på cyklar. Bland de drabbade finns män, kvinnor, barn och äldre.

På senare tid har dock FN:s utredningsgrupp “Independent International Commission of Inquiry on Ukraine” kunnat urskilja ryska drönarattacker mot civila som varit avsiktliga, och därav krigsbrott. Vad som dock kommer att följa på grund av detta är ovisst då Ryssland inte är medlem i Internationella Brottmålsdomstolen (ICC).

Här för att stanna

Den allmänna diskursen har länge betraktat militära drönare som ett precist verktyg som erbjuder säkerhet både för dess operatör men även den civila befolkningen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har tillsammans med USA:s operationer för kontraterrorism påvisat att detta inte är fallet när det gäller civil säkerhet. Sättet drönare används parallellt med det moderna krigets komplexitet har gjort att fler civila mister livet än när andra typer av attacker genomförs. Tvetydigheten i internationell humanitär rätt och dess oförmåga att lagföra förbrytare gör problemet ännu svårare att handskas med och förändra. Dessvärre står vi inför en tid av växande osäkerhet för civila, med en drönarkrigföring av autokratiska regimer och våldsamma icke-statliga grupper, samt utvecklandet av autonoma system.

Det är av yttersta vikt att det internationella samfundet förstår de verkliga konsekvenserna av krigföring med bestyckade drönare och handlar snabbt för att effektivare lagföra orättfärdig användning av drönare och våld mot civila. Sverige står här inför en unik möjlighet att minska de civila förlusterna. Under våren 2025 utvecklade FMV, flygvapnet och Saab tillsammans det mobila anti-drönarsystemet ’Loke’, som är speciellt utformat för att effektivt upptäcka och neutralisera drönare. Detta är ett avsevärt framsteg, då konventionella försvarssystem inte är anpassade för små och långsamma drönare, utan snarare för större och icke-autonoma mål, exempelvis missiler. Även om de sexton JAS 39 Gripen C/D som skänkts av Sverige till Ukraina kommer att vara ett betydande bidrag till Ukrainas försvar är de inte anpassade för värn mot drönare och dessutom alltför kostsamma att använda för detta syfte. Efter Lokes framgångsrika elddop under Nato-insatsen i Polen hösten 2025 är det bevisat att systemet fungerar. Därför bör Sverige snarast skicka Loke till Ukraina för att stoppa krigsbrotten som drönarna möjliggör.

Bestyckade drönare är här för att stanna. Det är nu upp till oss att agera för att motverka skördandet av oskyldiga civila liv.

Thilda Ohlin Stober var praktikant vid Frivärld under vårterminen 2026.

Inlägget Bestyckade drönare – säker krigföring eller säker död?  dök först upp på frivarld.se.

Opening address delivered at the roundtable discussion ”In the Nordics We Trust: Trust as a Regional Asset and Recipe for Resilience and Unity”, arranged by Stockholm Free World Forum (Frivärld) in Copenhagen on 12 May 2026.

The idea of Nordic integration and solidarity – Nordism, as we call it – has had its high points throughout history. “All men on deck, a brother in need”, wrote Henrik Ibsen in 1871, giving voice to the Nordic cultural elite, who urged their countries to come to Denmark’s aid during the German-Danish War.

The Soviet Union’s attack on Finland in 1939 created a similar wave of Nordic solidarity, as did the aftermath of the Second World War, when many of the institutions – such as the Nordic Council and the Nordic council of ministers – that still carry Nordic cooperation were born.

Some of the initiatives launched after the war were realized, such as the common Nordic labor market and passport-free travel. Ohers were not, such as the Nordic Defense Union, where Norway and Denmark chose NATO, while Finland and Sweden remained neutral, and the economic union Nordek, where Denmark—and later also Finland and Sweden—became members of the EU, while Norway and Iceland chose to remain outside and several other high-flying ideas.

These failed initiatives gave the idea of Nordic integration a reputation of being an area for nostalgia, ceremonial speeches but without action and results. The swelling Nordism from the late 19th century and 1940’s gradually faded. Meanwhile, without big words, Nordic cultural life and business life, not least, continued to integrate, so that companies and entire industries – such as retail, banking, media and telecom- now often are pan-Nordic.

At the same time, the Nordic countries have politically continued, each in their own way, to cultivate a self-image that is largely shared: We are small countries, often happy to remain in the back seat , unless we are mediating other people’s conflicts, and quite content with the fact that our countries rank at the top of most indexes—whether it is life expectancy, health, equality, human rights, freedom of press, or even happiness. And tax rates, of course.

Russia’s full-scale invasion of Ukraine became a Zeitenwende for the Nordic region as well. The Baltics had been right all along. The realization that our large neighbor to the east has aggressive and imperial ambitions brought 30 years of disarmament – with Finland as the wise exception – to an end, and all of the Nordic countries are now members of NATO.

The Nordic region also shares two of the world’s major security hotspots—the Arctic and the Baltic Sea—so deeper integration of defense and security policy is natural, within the Nordics, but also with the Baltics in the so-called NB8 framework, and with Poland and Germany.

But this zeitenwende could also be the beginning of a rebirth and a new era of Nordism – Nordic integration in a broader sense than purely defense policy— but this time built on hard realism rather than idealism.

Because if we now live in an era of strong and transactional power, where economic and military weight matter more than shared ideals, the Nordic countries must think beyond the self-image of being small and peaceful nations with a high quality of life.

We certainly are that—but together we also have an economy the size of a G10 country. Together we are a medium-sized power, to use Mark Carney’s terminology. We have strong public finances, stable institutions, almost perfectly complementary economies, and a business sector with leading global companies far above our weight class.

The cultural barriers to integration between these countries are also smaller than they are between most others—and even within many individual nations.

If you’ve seen the pictures of when the Nordic prime ministers and Finland’s president met to discuss the Greenland crisis some months ago, you know what I mean. The image is almost symbolic. The prime ministers and the president are sitting with some beers and danish smørrebrøds around Mette Frederiksen’s kitchen table discussing measures to support Denmark. Not a conference table, no translators or advisors around. The setting looks more like a family gathering planning how to organize next week’s rides to the kids football training and piano lessons, than a high-level summit of heads of government.

These great conditions for further integration, becomes even more important because the values now under threat from both west and east are precisely those that are universal in the Nordic region and form the foundation of our societies: liberal values such as democracy and freedom of speech; the separation between political power, business, and public institutions; a rules-based world order; and free trade.

So this is the starting point. I hope this roundtable discussion can give us some great ideas—and perhaps some contributions on the “how’s”:

• How can the Nordics further integrate our defense and security policy, together and with our friends and neighbors with shared geography—such as the Baltics, Poland, and Germany around the Baltic Sea, and Canada and the UK in the North Atlantic and the Arctic?
• How can the Nordics—where these values have a more stable foundation than perhaps anywhere else in the world—become a stronger force and voice for liberal values, free trade, and a rules-based world order?
• How can the Nordics become a driving force and an example of a revitalization of the EU in terms of innovation, competitiveness, venture capital, and entrepreneurship—areas where EU needs to step up and we are better than the average?

Odd Eiken has held a number of senior roles, including serving as Undersecretary of State in the Swedish government, and as Vice President at both Scania and SEB (Skandinaviska Eskilda Banken). He has also founded several companies. Today, he works as a board professional and strategic advisor.

Inlägget Stockholm Free World Forum – CDS 2026: “In the Nordics We Trust” dök först upp på frivarld.se.