När USA i dag firar 250 år som en självständig nation är det värt att fira för alla som vill se en stark fri värld. Samtidigt påminner formerna för jubileumsfirandet om att USA inte alltid har varit the land of the free.

Utforskandet och utvecklingen av det som kom att kallas Västern präglades både av laglöshet och av upptäckarmod. Den ursprungsbefolkning som fördrevs, decimerades eller trängdes undan till reservat är en del av denna historia. Slaveriet, dess avskaffande och inbördeskriget tillhör den amerikanska moderna historien och har på många sätt format dagens USA.

Men historiskt sett har ännu starkare varit strävan att bygga ett land för fria människor – ett frihetens samhälle där människor kunde finna sin lycka och forma sin egen framtid.

Kanske är det Emma Lazarus ord på Frihetsgudinnans sockel som bäst fångar vad USA kom att bli:

”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

För människor världen över blev USA landet dit man sökte sig för att lämna fattigdom och förtryck bakom sig och vinna välstånd och frihet. Den amerikanska konstitutionen blev det ramverk som formade nationens utveckling och gjorde USA till ett land som inspirerade frihetssökande människor över hela världen. USA blev ett land som gav hopp, möjligheter och en ny framtid – inte bara för dem som levde där utan också för dem som såg the land of the free som en ledstjärna. Det gav USA en enorm attraktionskraft och ett inflytande som kom att prägla världen.

Under 1900-talet blev USA världens ledande nation och ekonomi. Landet var den avgörande faktorn för utgången av de två världskrig som hade sitt ursprung i Europa. USA var avgörande för att besegra Nazityskland och för att Västeuropa förblev fritt under det kalla kriget, fram till dess att järnridån föll. Europa har mycket att tacka USA för, men USA har också mycket att tacka Europa för. Från Europa kom de idéer och tankar som gav friheten i Amerika dess politiska form och dess konstitution. Från Europa kom också den civilisatoriska styrka som gjorde nybyggarsamhället till en av den västerländska civilisationens främsta pelare.

Det var just friheten och öppenheten som gjorde USA starkt. Människor som flydde fattigdom och förtryck välkomnades och kunde i frihet forma sin egen framtid och bidra till ett dynamiskt samhälle. Det gällde företagande, innovationer, kultur, forskning och samhällsengagemang.

USA blev inte världens ledande nation därför att amerikaner var bättre än andra människor. USA blev världens ledande nation därför att friheten gjorde människor friare att skapa, tänka, bygga och ta ansvar. Det skapade en dynamisk ekonomi och en ständig upptäckarkultur som drev förändring först i USA och därefter i resten av världen.

Det är därför en ödets ironi att dagens USA styrs av människor som tycks tro att den vite amerikanen är bättre än andra, som vill tona ned eller dölja slaveriets historia och därmed också de lärdomar den gav, och som ser konstitutionen som ett hinder snarare än som en styrka. Trump och hans viljelösa anhängare frossar i sin maktfullkomlighet samtidigt som de underminerar det amerikanska arvet – den frihet och öppenhet som gjorde USA stort, både som land och som föredöme för världen.

Den amerikanska ekonomins styrka och dess innovationskraft skapade också en militär förmåga som varit, och fortfarande är, unik i världen. Men det var inte den militära styrkan i sig som gjorde USA stort. Det avgörande var att landet, under olika presidenter och regeringar, strävade efter att försvara frihet och demokrati – ibland på sätt som varit omstridda, men med dessa ideal som uttalat mål. Det var som frihetens land USA blev världens ledande makt och den fria världens naturliga ledare.

Nu har vi en administration som firar 250 år av både ljus och mörker genom att förtränga de erfarenheter som utvecklade landet, förneka den öppenhet som byggde dess styrka och underminera den rättsstat som konstitutionen vilar på. Man sätter den egna makten över friheten i stället för att tjäna den.

Det är ett bakslag för en av den mänskliga civilisationens stora framgångar och en förminskning av den frihet som gjorde USA stort. USA har i dag en president och en administration som gör sitt land mindre – mindre som frihetens hemvist, mindre som föredöme och därmed också mindre som världsmakt. Landet blir mindre respekterat, mindre beundrat och i längden också mindre inflytelserikt.

Kanske kan ändå 250-årsdagen bli början på ett nytt kapitel, präglat av de värden som en gång gjorde landet stort. Det får vi hoppas. Frihetens vänner behöver ett starkt USA som värnar frihetens ideal.

Den amerikanska historien visar att landet gång på gång har rest sig ur mörka perioder. Födelsedagen kan därför bli början på en amerikansk renässans. Förutsättningarna finns fortfarande i riklig omfattning. USA är nämligen ett mycket större samhälle än den administration som för tillfället gör landet mindre.

Så må du ha den äran på födelsedagen. Minns din historia, USA.

Gunnar Hökmark, ordförande Frivärld.

Inlägget 250 år som the land of the free dök först upp på frivarld.se.

En lång förhandlingsresa mot ett stort frihandelsavtal går mot sitt slut – men detta slut är snarare en ny början. I januari, efter många års förhandlingar, undertecknades en preliminär överenskommelse om ett frihandelsavtal mellan Indien och EU.

När avtalet träder i kraft skapas ett frihandelsområde som omfattar omkring två miljarder människor. Det blir EU:s största handelsavtal och väntas få stor betydelse för svensk export och svenska investeringar. En av de stora vinsterna är att merparten av de befintliga tullarna mellan Indien och EU tas bort eller sänks avsevärt. Utöver att export och import underlättas, så väntas ett tillhörande strategiskt partnerskap generera långsiktiga vinster och möjligheter. Det är med andra ord viktiga ekonomiska frukter som nu kan skördas för Europa.

Därtill finns en intressant strategisk och geopolitisk fördel med att lägga nya ägg i korgen. Detta efter en relativt kort men intensiv periodav de-risking, alltså  den politik som tagit sikte på att minska sårbarheter och beroenden, inte minst av Kina.Samtidigt uppstår motrörelser bilateralt: Kina kraftsamlar, parallellt med att man förhåller sig till en alltmer kritisk EU-apparat, för att upprätthålla direkta relationer med länder man bedömer som särskilt betydelsefulla.

Det heter ofta att det Kina förser Europa med och åstadkommer, både som innovatör och producent, inte låter sig ersättas lättvindigt. Samtidigt har många utländska företag omlokaliserat sig, och vi har vant oss vid att räkna in Kina i hotbilden: dels kopplat till Rysslands krig mot Ukraina, där landet av Nato beskrivits som en möjliggörare av kriget, dels som en disruptiv aktör i cyber-, hybrid- och påverkanslandskapet.

Mot den bakgrunden är nya handelsmöjligheter med världens största demokrati något att ta på allvar. I en ny Frivärld analys argumenteras det för att avtalet bör förstås som det inledande draget i en bredare strategisk omorientering mellan två av världens mest tongivande ekonomiska och politiska aktörer.

Ekonomiskt utbyte är samtidigt en säkerhetstillgång. Stater är mer benägna att stötta den man är materiellt beroende av, och diversifiering är i sig en form av säkerhet. Ju bredare en handelsportfölj är, desto mindre sårbar blir man för påtryckningar från en enskild aktör. Att avtalet dessutom undertecknades samma dag som ett säkerhets- och försvarspartnerskap mellan EU och Indien understryker hur handel och säkerhet knyts samman.

Detta knyter an till en bärande tanke kring hur frihandel kan bli friare. Handel mellan fria och öppna ekonomier stärker demokratiernas uthållighet, system som på sikt är överlägsna de auktoritära. När EU fördjupar utbytet med världens största demokrati handlar det därför inte enbart om ekonomi, utan om att binda samman de som endera kan eller vill acceptera en världsordning dominerad av en enda stormakt.

Men det varken börjar eller stannar vid detta avtal. Mer och fördjupad handel, parallellt med att EU stärker sin egen inre marknad, är en förutsättning för att våra ekonomier och samhällen ska kunna fortsätta växa, generera välfärd och höja livskvaliteten. Europa både kan och bör ta nya handelskliv framåt när andra backar och konstrar ska vi se till att nya skott bryter fram ur frihandelns grenverk. Med sänkta tullar, nya handelsavtal och en fördjupad inre marknad kan EU bli det centrum för global handel som världen behöver nu mer än någonsin.

Anna Rennéus Guthrie, chef tankesmedjan Frivärld.

Inlägget Dags att skörda nya frukter från frihandelns grenverk dök först upp på frivarld.se.

I en tid när drönare blivit vardagsvapen, från Ukraina till andra konflikter, ställs också Sverige inför en dubbel uppgift: att förstå hur tekniken faktiskt påverkar civila och att omsätta den insikten i handling. Föreställningen om “precisionskrig” är ofta en farlig illusion, och det finns ett svenskt handlingsutrymme. Med kapacitet, normarbete och praktiskt stöd bidra till att minska civila förluster och höja tröskeln för drönarrelaterade krigsbrott.

Uppskattningar av det totala antalet konfliktrelaterade dödsoffer visar att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har varit den dödligaste konflikten globalt under 2023, 2024 och 2025. En kritisk komponent i konflikten är användningen av drönare, i synnerhet obemannade flygfarkoster som idag är etablerade i modern krigföring. Många har betraktat drönare som säkra alternativ till andra anfallsformer, eftersom den ökade precisionen rimligtvis bör minska riskerna för både stridande och civila. Tekniken uppfattas till och med som en patentlösning av vissa regeringar, då drönare erbjuder ett sätt att föra krig utan dödsrisk för de egna soldaterna. När detta har undersökts empiriskt visar sig dock det motsatta vara sant. Drönarattacker är mer sannolika att döda civila än andra anfallsmetoder inom samma konfliktkontext.

Dessa farkosters storlek, uthållighet och flyghöjd varierar stort, även om de flesta drönare har gemensamt att de är avsedda att återanvändas och har liknande kärnfunktioner. Ofta inhämtning eller leverans av något, alternativt både och. Även om de inte per definition är vapen, kan de lätt bestyckas för militära ändamål, vilket inkluderar uppgifter såsom spaning och riktat dödande. Sammantaget har drönare fyra huvudfunktioner: bekämpa taktiska knutpunkter, begränsning av motståndarens rörlighet, anfall på fiendens djup samt underrättelseinhämtning.

Global spridning

Militärt drönarbruk har stadigt ökat sedan USA:s operationer efter 11:e september-attackerna. Azerbajdzjan var sedan den första stat som i stor omfattning använde drönare i konventionell mellanstatlig krigföring, mot Armenien 2020. Följaktligen bevisades det att mindre stater kunde vinna asymmetriska fördelar i luftrummet och även sänka kostnaderna för krigföring. Detta ökade i sin tur efterfrågan på drönare och industrin accelererade. Idag är drönare ofrånkomliga, och spridningen av mindre drönare har ökat kraftigt efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, där båda sidorna använder dem i stor utsträckning. Mellan 70 och 80 procent av alla skador och dödsfall inom både den ukrainska och ryska militären åsamkas av drönare, enligt en lettisk rapport från 2026.

Drönare är alltså bevisligen kraftfulla verktyg och vapen – vilket gör illegitima aktörers tillgång till dem så oroande. Det har framkommit att våldsamma, icke-statliga grupperingar har börjat sätta in beväpnade drönare sedan 2010-talet. Bland dessa återfinns Islamiska staten, Hamas väpnade gren al-Qassam-brigaderna, samt de två grupperna People’s Defense Forces och Three-Brotherhood Alliance i Myanmar. Även om användningen hittills är småskalig och främst koncentrerad till gerillaattacker, är det troligtvis inte långt kvar tills dess att rebell- och terrorgrupper utövar storskaliga och mer precisa aktioner med drönare då tillgängligheten ökar och priserna sjunker. Konsekvenserna av detta för civila, både inom och utanför konfliktdrabbade områden, kan vara förödande då icke-statliga grupper är ökänt mer benägna att rikta våld mot civila än statliga aktörer.

Sedan 2011 har en skillnad mellan regimtyper dessutom kunnat urskiljas i spridningen av drönare. Detta uppdagades när Kina trädde in på marknaden och snabbt blev en betydande leverantör av beväpnade drönarsystem. Därefter har andra autokratier blivit åtta gånger mer benägna att köpa dessa system, till stor del från Kina. Autokratier känner sig i regel mindre förpliktade att minska mänskligt lidande till följd av krig. Återkommande gånger har man kunnat se att diktaturer använder precisionsvapen för att attackera civila, exempelvis av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i Jemen.

Det är dock inte bara auktoritära stater som genomför utförliga drönarangrepp. Som nämnt har USA varit en pionjär på området. President Barack Obama rättfärdigade år 2013 användningen av drönare med argumentet att kampanjer om riktat dödande med drönare utgjorde ett ”rättfärdigt krig” (just war). Han påstod också att tekniken medförde ett krav på ”nära visshet” (near-certainty) gällande civila dödsoffer. Det finns däremot bevis för att drönare har använts för att döda män i områden med känd terroristaktivitet utan att det funnits någon grundad misstanke mot dem personligen. Detta indikerar att civila kan ha dödats på lösa grunder enbart på grund av generella riskfaktorer som plats och kön. Det har dessutom framkommit att den amerikanska militären har redigerat data så att dödsfall till följd av sidoskador istället kategoriserats som fiender dödade i strid. Oberoende rapporter har också påvisat en diskrepans mellan statliga och icke-statliga rapporter gällande antalet civila dödsoffer till följd av drönarattacker i Pakistan, där de sistnämnda redovisade avsevärt högre andelar. En analys av operativ data från USA:s insats i Afghanistan bekräftade att drönarattacker var mer benägna att resultera i civila dödsfall jämfört med andra typer av tekniker inom samma konflikt.

Likaså i Ukraina har en rapport från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) beskrivit att drönare med kort räckvidd var en av de främsta orsakerna till civila dödsfall i Ukraina mellan februari 2022 och april 2025. Vissa månader har drönare till och med varit den ledande faktorn, som i januari 2025. Många av dessa drönare är troligen utrustade med kameror, vilket ger operatören en förstapersonsvy som möjliggör större säkerhet och precision vid bedömningen av huruvida ett mål är civilt eller inte. Ändå slår de till.

Det faktum att drönaroperatörer styr farkosterna på avstånd har också fått en del av forskningen att anta att de enskilda operatörerna blir psykologiskt distanserade från konsekvenserna av sitt våldsutövande. Andra forskare har dock bestritt dessa påståenden med hänvisning till den psykiska påfrestning som många drönaroperatörer lider av.

Ny krigföring

Drönare har föranlett strategiska förändringar, vilka har omfördelat riskerna av krigföring från de stridande parterna till civilbefolkningen. Den första kan observeras i statliga och icke-statliga aktörers riskkalkyler. När drönare används minskar riskerna för operatörerna, vilket gör regeringar och ledare för icke-statliga grupper mer benägna att tillgripa våld. Detta ökar istället riskerna för motståndarna och civilbefolkningen som råkar vara i vägen.

Den andra stora förändringen kan kopplas till en process där ambitionerna hos en aktör som använder militära drönare börjar förskjutas och utvidgas bortom vad som tidigare var fallet (så kallad mission creep). Detta sker på grund av drönarnas låga kostnad, vilket ökar benägenheten att använda dem, samt den detaljerade information de kan förse operatören med, vilket kan leda till en falsk känsla av säkerhet för beslutsfattare och våldsutövare.

Slutligen har förändringar skett i stridsfältets utformning. Det moderna och asymmetriska kriget består till stor del av rörliga ytor där militära och civila objekt sammanblandas. Följaktligen kan inte försvararen kraftsamla på ett säkert sätt, vilket kan fresta dem att gömma sig bland civilbefolkningen och att flytta sina resurser till städer. Det är på så sätt mer sannolikt att drönare sätts in i urbana miljöer, eftersom städernas komplexa miljö kräver teknik med hög precision för att komma åt mål som befinner sig där. Dessutom är det mer sannolikt att explosiva attacker mot mål i urbana områden orsakar sidoskador.

En speciellt anmärkningsvärd faktor i drönarens verkan mot civila är utvecklingen av artificiell intelligens. Dessa verktyg har fått en allt större roll i att identifiera och slå ut mål självständigt, även om det hittills inte finns några belägg för att fullt utvecklade autonoma system har använts i stor utsträckning. Artificiell intelligens ökar dessutom samverkan mellan drönare, vilket till slut kan leda till autonoma drönarsvärmar som kan utföra massanfall. Utvecklingen går dessutom snabbt då både tekniken och den industriella förmågan att tillverka stora mängder drönare har ökat markant. Detta kommer att utsätta civila för större fara då det redan är svårt att bekämpa enskilda plattformar.

En människa i loopen?

Enligt Genévekonventionen måste det finnas en ansvarig person bakom varje avfyrat vapen, vilket inte uppfylls när autonoma vapen väljer mål självständigt, eller när de avfyrande vapnen styrs i svärmar av en individ eller av autonoma system. Fortskrider denna utveckling riskerar människoöden att äventyras och avslutas av algoritmer. Ukrainas president Volodymyr Zelensky har sagt att denna utveckling är “den farligaste kapprustningen i mänsklig historia” och att det skyndsamt behöver implementeras regelverk för användandet av denna teknologi i vapen.

Utöver att regelverk saknas för användandet av artificiell intelligens så skapas tvetydighet inom internationell humanitär lag, som ska motverka förbrytelser mot civilbefolkningen. De civila som dödats i attacker registreras ofta som offer av sidoskador. Detta begrepp beskrivs som oavsiktlig skada på civila och objekt utanför legitima militära mål. Dessa är tillåtna inom humanitär rätt om de bedöms stå i proportion till den militära fördel som förväntas av attacken, samt om angriparen vidtar alla nödvändiga åtgärder för att minimera dem.

Att avgöra vad som är oproportionerligt eller inte är dock en krävande uppgift utan tydliga måttstockar. Som ett resultat av detta kan stridande parter bli ovilliga att noggrant efterleva lagverket och istället genomföra överdrivet kraftfulla anfall, som de vet sannolikt kommer att resultera i omfattande sidoskador. På så sätt erbjuds ett kryphål. Detta kan exemplifieras av hur ukrainska civila individer och objekt har blivit måltavlor för attacker med korträckviddiga drönare nära fronten under hela invasionens förlopp. Återkommande mål är bilar och lokaltrafik i civilt bruk under färd, ambulanser, samt människor ute i sina trädgårdar, på promenader eller på cyklar. Bland de drabbade finns män, kvinnor, barn och äldre.

På senare tid har dock FN:s utredningsgrupp “Independent International Commission of Inquiry on Ukraine” kunnat urskilja ryska drönarattacker mot civila som varit avsiktliga, och därav krigsbrott. Vad som dock kommer att följa på grund av detta är ovisst då Ryssland inte är medlem i Internationella Brottmålsdomstolen (ICC).

Här för att stanna

Den allmänna diskursen har länge betraktat militära drönare som ett precist verktyg som erbjuder säkerhet både för dess operatör men även den civila befolkningen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har tillsammans med USA:s operationer för kontraterrorism påvisat att detta inte är fallet när det gäller civil säkerhet. Sättet drönare används parallellt med det moderna krigets komplexitet har gjort att fler civila mister livet än när andra typer av attacker genomförs. Tvetydigheten i internationell humanitär rätt och dess oförmåga att lagföra förbrytare gör problemet ännu svårare att handskas med och förändra. Dessvärre står vi inför en tid av växande osäkerhet för civila, med en drönarkrigföring av autokratiska regimer och våldsamma icke-statliga grupper, samt utvecklandet av autonoma system.

Det är av yttersta vikt att det internationella samfundet förstår de verkliga konsekvenserna av krigföring med bestyckade drönare och handlar snabbt för att effektivare lagföra orättfärdig användning av drönare och våld mot civila. Sverige står här inför en unik möjlighet att minska de civila förlusterna. Under våren 2025 utvecklade FMV, flygvapnet och Saab tillsammans det mobila anti-drönarsystemet ’Loke’, som är speciellt utformat för att effektivt upptäcka och neutralisera drönare. Detta är ett avsevärt framsteg, då konventionella försvarssystem inte är anpassade för små och långsamma drönare, utan snarare för större och icke-autonoma mål, exempelvis missiler. Även om de sexton JAS 39 Gripen C/D som skänkts av Sverige till Ukraina kommer att vara ett betydande bidrag till Ukrainas försvar är de inte anpassade för värn mot drönare och dessutom alltför kostsamma att använda för detta syfte. Efter Lokes framgångsrika elddop under Nato-insatsen i Polen hösten 2025 är det bevisat att systemet fungerar. Därför bör Sverige snarast skicka Loke till Ukraina för att stoppa krigsbrotten som drönarna möjliggör.

Bestyckade drönare är här för att stanna. Det är nu upp till oss att agera för att motverka skördandet av oskyldiga civila liv.

Thilda Ohlin Stober var praktikant vid Frivärld under vårterminen 2026.

Inlägget Bestyckade drönare – säker krigföring eller säker död?  dök först upp på frivarld.se.

Opening address delivered at the roundtable discussion ”In the Nordics We Trust: Trust as a Regional Asset and Recipe for Resilience and Unity”, arranged by Stockholm Free World Forum (Frivärld) in Copenhagen on 12 May 2026.

The idea of Nordic integration and solidarity – Nordism, as we call it – has had its high points throughout history. “All men on deck, a brother in need”, wrote Henrik Ibsen in 1871, giving voice to the Nordic cultural elite, who urged their countries to come to Denmark’s aid during the German-Danish War.

The Soviet Union’s attack on Finland in 1939 created a similar wave of Nordic solidarity, as did the aftermath of the Second World War, when many of the institutions – such as the Nordic Council and the Nordic council of ministers – that still carry Nordic cooperation were born.

Some of the initiatives launched after the war were realized, such as the common Nordic labor market and passport-free travel. Others were not, such as the Nordic Defense Union, where Norway and Denmark chose NATO, while Finland and Sweden remained neutral, and the economic union Nordek, where Denmark—and later also Finland and Sweden—became members of the EU, while Norway and Iceland chose to remain outside and several other high-flying ideas.

These failed initiatives gave the idea of Nordic integration a reputation of beeing an area for nostalgia, ceremonial speeches but without action and results. The swelling Nordism from the the late 19th century and 1940:ies gradually faded. Meanwhile, without big words, Nordic cultural life and business life, not least, continued to integrate, so that companies and entire industries – such as retail, banking, media and telecom- now often are pan-Nordic.

At the same time, the Nordic countries have politically continued, each in their own way, to cultivate a self-image that is largely shared: We are small countries, often happy to remain in the back seat , unless we are mediating other people’s conflicts, and quite content with the fact that our countries rank at the top of most indexes—whether it is life expectancy, health, equality, human rights, freedom of press, or even happiness. And tax rates, of course.

Russia’s full-scale invasion of Ukraine became a Zeitenwende for the Nordic region as well. The Baltics had been right all along. The realization that our large neighbor to the east has aggressive and imperial ambitions brought 30 years of disarmament – with Finland as the wise exception – to an end, and all of the Nordic countries are now members of NATO.

The Nordic region also shares two of the world’s major security hotspots—the Arctic and the Baltic Sea—so deeper integration of defense and security policy is natural, within the Nordics, but also with the Baltics in the so-called NB8 framework, and with Poland and Germany.

But this zeitenwende could also be the beginning of a rebirth and a new era of Nordism – Nordic integration in a broader sense than purely defense policy— but this time built on hard realism rather than idealism.

Because if we now live in an era of strong and transactional power, where economic and military weight matter more than shared ideals, the Nordic countries must think beyond the self-image of being small and peaceful nations with a high quality of life.

We certainly are that—but together we also have an economy the size of a G10 country. Together we are a medium-sized power, to use Mark Carney’s terminology. We have strong public finances, stable institutions, almost perfectly complementary economies, and a business sector with leading global companies far above our weight class.

The cultural barriers to integration between these countries are also smaller than they are between most others—and even within many individual nations.

If you’ve seen the pictures of when the Nordic prime ministers and Finland’s president met to discuss the Greenland crisis some months ago, you know what I mean. The image is almost symbolic. The prime ministers and the president are sitting with a some beers and danish smørrebrøds around Mette Frederiksen’s kitchen table discussing measures to support Denmark. Not a conference table, no translators or advisors around. The setting looks more like a family gathering planning how to organize next week’s rides to the kid’s football training and piano lessons, than a high-level summit of heads of government.

This great conditions for further integration, becomes even more important because the values now under threat from both west and east are precisely those that are universal in the Nordic region and form the foundation of our societies: liberal values such of democracy and freedom of speech; the separation between political power, business, and public institutions; a rules-based world order; and free trade.

So this is the starting point. I hope this roundtable discussion can give us some great ideas—and perhaps some contributions on the “how’s”:

• How can the Nordics further integrate our defense and security policy, together and with our friends and neighbors with shared geography—such as the Baltics, Poland, and Germany around the Baltic Sea, and Canada and the UK in the North Atlantic and the Arctic?
• How can the Nordics—where these values have a more stable foundation than perhaps anywhere else in the world—become a stronger force and voice for liberal values, free trade, and a rules-based world order?
• How can the Nordics become a driving force and an example of a revitalization of the EU in terms of innovation, competitiveness, venture capital, and entrepreneurship—areas where EU needs to step up and we are better than the average?

Odd Eiken has held a number of senior roles, including serving as Undersecretary of State in the Swedish government, and as Vice President at both Scania and SEB (Skandinaviska Eskilda Banken). He has also founded several companies. Today, he works as a board professional and strategic advisor.

Inlägget Stockholm Free World Forum – CDS 2026: “In the Nordics We Trust” dök först upp på frivarld.se.

Picture: Copenhagen Democracy Summit 2026

Recently, Stockholm Free World Forum attended and hosted a roundtable at the Alliance of Democracies 2026 Summit in Copenhagen. Themed ’Building an Alliance of Democracies in a New World (dis)Order’, this year’s summit repeated the tradition of bringing together leading regional and global actors in international affairs, presenting a unique opportunity for the Nordics to demonstrate its role as a champion of democratic values and institutions. Led by Anders Fogh Rasmussen, featured speakers included John Bolton, Chrystia Freeland, and Francis Fukuyama, among many others.

The Nordic Moment

The summit provided Stockholm Free World Forum with an opportunity to bring a central pillar of its research agenda to the table. In recent years, the role of the Nordic region has been covered in various reports and forums, spanning questions of, for instance, solidarity, leadership, and strategic identity.

Accordingly, Stockholm Free World Forum convened its roundtable under the title ’In the Nordics We Trust: Trust as a Regional Asset and Recipe for Resilience and Unity.’ Moderated by the Director of Stockholm Free World Forum’s Director, Anna Rennéus Guthrie, the panel featured:

• Odd Eiken – Former Undersecretary of State in the Swedish government, and VP at Skandia and SEB
• Tove Lifvendahl – Political Editor-in-Chief of Svenska Dagbladet
• Hans Wallmark – Swedish Ambassador to Denmark
• Jeanette Serritzlev – Military Analyst at the Royal Danish Defence Academy

The discussion surfaced promising ideas for deepened Nordic cooperation. A shared ambition to lower barriers to exchange emerged across several themes, such as promoting the use of Nordic languages in regional work, reducing economic bureaucracy between Nordic countries, and expanding knowledge sharing across borders.

Above all, the conversation was anchored in what appeared as the broader sentiment of the summit – a Nordic geopolitical moment. The opening hour, including remarks by, and conversations with, Jens-Frederik Nielsen and Mette Fredriksen, the Prime Minister of Greenland and Denmark respectively, gravitated the summit towards the pressure facing the Kingdom of Denmark and its partners.

Critically, the transatlantic relationship, once a beacon for democratic values, has now become the fault line along which those values are tested. Following renewed US assertiveness over Greenland, the Nordic Moment – discussed by Stockholm Free World Forum’s Chairman, Gunnar Hökmark, at the Nordic Council in 2025 – has in 2026 turned from idea to a proven model for defending that very fault line.

The summit’s attention, however, was primarily at the Ukrainian front line. Drawing a longer historical trajectory, Jonas Parello-Plesner, Director of the Alliance of Democracies, bridged Danish lessons of the past with today’s disorder. By republishing Hal Koch’s ’What is Democracy?’ (first published upon Denmark’s liberation in 1945) in a Ukrainian edition, a powerful precedent was presented, highlighting what the fight for democracy can yield.

The D7

In light of the evolving geopolitical reality, the summit also served as a platform for Anders Fogh Rasmussen to unveil a proposal for a new international forum for democratic nations. Under the banner ‘Democracies-7’, or ‘D7’, the new initiative would gather the EU member states, the UK, Canada, Australia, New Zealand, Japan, and South Korea, in an economic ’Coalition of the Willing’, grounded in shared democratic principles.

The core principles for what the coalition would be and do include:

• Democratic trade alliance
• Economic Article 5
• Joint investments in the Global South
• Democratic ‘supply chain’ of critical raw materials 
• Technology cooperation
• Deepened defence cooperation 

The first two measures capture much of the essence of the D7 coalition. Being a ‘Democratic Trade Alliance’ speaks to the D7’s function of defending free trade and serving as a counterweight to a weakened WTO.

The enforcement of the first measure appears to rest in the deterrence of the second. An Economic article 5 suggests modelling NATO’s collective defence clause, so that the D7 members would respond jointly to any economic coercion targeted at a member. As the D7 represent 30% of global GDP, the grouping is believed to carry significant economic weight, providing democratic nations with a credible instrument of collective leverage against coercive actors.

A New World (dis)Order

In recent years, the upheaval of the liberal world order has seen actors repositioning themselves in what remains a highly fluid landscape. The D7 seems like an initiative which could breathe life into a fragmenting system, while at the same time acknowledging its vulnerabilities.

Fundamentally, however, the D7 would formalise what other actors have already aligned around, that is replacing trust in international institutions to leveraging economic might as means to maintain stability.

Clearly, deterrence is the new black – and the D7 is no exception to the trend.

As such, the initiative flirts with a world order structured in accordance with Alexander Stubb’s ‘Values Based Realism’. Some elements do, however, stop it short of fully breaking with the old order.

One such element is the D7’s member structure, which resembles a kind of last bastion of the old order. While ‘joint investments in the Global South’ is mentioned, reforms for the emerging order should be cautious about excluding actors and regions which will have an ever growing influence in the 21st century.

Indeed, this question – of inclusion and exclusion – appears to be a hot potato for Fogh Rasmussen. When the exclusion of the US was raised, the door was left open, but contingent on a US administration with aligned interests. In fact, any nation with democratic principles was a potential member.

To avert a revolving door situation, the membership criteria warrant further consideration before any launch of a D7 or WTO 2.0.

Fundamentally, however, the D7 initiative captured the summit’s shared sentiment around avoiding building dependencies with actors which do not share democratic values. Russia showed the risks of choosing interest over values – costs that continue to accumulate.

Leaving Copenhagen

Looking back at the summit, trust stood out as a powerful lens for debating the health of democracy. It has indeed proven a major strategic asset for the Nordics, yet a costly vulnerability for Europe when misplaced.

Moving forward, trust is being reoriented. Shared values appear less like a diplomatic nicety and more like a prerequisite for it. In a world reordering around might and competing models of governance, the ability of democracies to hold together may be their most powerful deterrence.

Inlägget Looking Back at the Copenhagen Democracy Summit: Democracy in a New World (dis)Order dök först upp på frivarld.se.

Förra försvarsberedningen klippte grisen med mycket oväsen och lite ull. Två års beredning av självklarheter blev två års försening. Allvarstider presenterades i juni 2023, men hotbilden behövde inte utredas då, och behöver det inte nu. Den fanns redan före den 24 februari 2022. Det är krig i Ukraina, och det kan sprida sig. Läget är det allvarligaste sedan andra världskriget.

Mot den bakgrunden måste den nya försvarsberedningen göra det den förra missade: möta verkligheten i rätt tempo.

Vad vi har gjort – och vad som måste fullföljas

Mycket har faktiskt gjorts. Nato-medlemskapet är på plats, åtagandet om 3,5 + 1,5 procent av BNP likaså, och stödet till Ukraina har vuxit från de inledande AT4-pansarskotten – som stoppade de ryska pansarkolonnerna i byarna våren 2022 – till stridsfordon 90, Archer, stridsbåt 90, GlobalEye och framöver JAS. Vi har stärkt säkerheten i närområdet genom att uppträda mer markerat mot ryska företeelser, och vi har stärkt försvarsindustrin via affärerna kring Strf 90, JAS och GlobalEye.

Men Nato:s rekommenderade målbild om 3,5 procent ligger på 2032. Hotbilden ligger på 2027. Sverige behöver en egen lösning som ligger före 2030 och inte efter.

Drönarglappet är vårt största operativa problem

Den enskilt viktigaste lärdomen från Ukraina handlar inte om plattformar i miljardklassen, utan om volym, pris och cykler. En ukrainsk attackdrönare kostar runt 300 dollar. Ukraina tillverkar i år 4–7 miljoner sådana enheter. De står direkt eller indirekt för omkring 80 procent av de ryska förlusterna och utgör samtidigt bara cirka 30 procent av Ukrainas egna försvarssatsningar.

Den svenska motsvarigheten ligger bedömningsvis på ungefär 2 procent av försvarssatsningarna. Den siffran borde vara en strategisk varningsklocka.

Drönare och autonomi ska in i varje förband, och AI ska in i varje långsiktigt försvarsprojekt. Jag har använt jämförelsen förut, men den tål att upprepas: när Bill Gates 1999 beslutade att internet skulle integreras i samtliga Microsoft-projekt inom sex månader och att de annars skulle läggas ned, var det mer än ett tekniskt beslut. Det är ett sådant beslut Sverige behöver fatta nu, för autonomi och AI.

Konkret betyder det att hyra in ukrainska drönarförband som B-styrka på samtliga krigsförbandsövningar tills vi byggt upp en egen kompetenscentrum-funktion, och att i huvudsak avstå från att importera färdiga vapensystem till förmån för utveckling av autonoma elektroniska system med civil dubbelanvändning.

Bredd före prestige

Skuggberedningen 2026 lyfter återkommande att gapet inte ligger i analysen, utan i statens förmåga att omsätta resurser till verkan. Här behövs ett nytt arbetssätt. Jag kallar det war as a service: kluster av K-klassade industrier kontrakteras på utvecklings- och SLA-baserade leveransavtal – X tjänster, inom Y tid, med Z prestanda i senaste uppgradering. Cyklerna ska mätas i månader, inte i försvarsbeslut.

Detta måste paras med en bredd som vågar trotsa rubrikerna:

• Armén – tre divisioner, sex brigader, kompletterat med kort- och medelräckviddigt raketartilleri.
• Luftvärnet – skänk Patriot till Ukraina och gå in i europeiska luftvärnsprojekt istället.
• Flygvapnet – ett integrerat nordiskt luftförsvar med Norge, Finland och Danmark. Sverige har redan det bästa bassystemet.
• Marinen – integrera Östersjöförsvaret utifrån komparativa fördelar: svenska ubåtar till Polen, svensk-finskt skärgårdsförsvar, svensk-danskt minkrig. Kontrollera Östersjöns kritiska öar, såsom Gotland, och  komplettera deras försvar med autonoma svärmar och utbytbara vapenmoduler.
• Rymden – Starlink-motsvarigheter för kommunikation, underrättelser och långräckviddiga vapen. Esrange är en nationell tillgång som måste användas.
• Arktis – försvara i samarbete med Nato-grannarna,och återuppliva en förmåga motsvarande det gamla infanteriregementet i Kiruna.

Till detta läggs en inre cirkel av Nato-länder som inkluderar Ukraina – idag den militärt mest erfarna staten i Europa.

Fredstidens värsta fiende

Skuggberedningens experter återkommer till samma punkt: det största misstaget vore att agera för sent. Det misstaget har försvarsberedning efter försvarsberedning gjort. Vi har faktiskt goda förutsättningar i Sverige: värnplikt, en innovationskultur som rankas tvåa i världen, och en världsledande civil-militär industribas. Men vi behöver fler förband, fler företag och mer forskning – och vi behöver dem nu.

I fredstid, där vi ska förbli tack vare det vi nu bygger, är våra regler, våra processer och vår försiktighet vår värsta fiende.

Mycket görs bra, men traditionellt. Tyvärr planeras alltför mycket fortfarande för det senaste krigets behov. Tempot, bredden och osäkerheten kräver nya arbetssätt: parallell utveckling, snabbare misslyckanden, snabbare lärande, tillsammans med och i Ukraina. Det är ont om tid.

Nils Bildt är civilekonom och överste samt reservofficer.

Texten anknyter till Frivärlds rapport Skuggberedning 2026: Sverige måste (fortfarande) rusta snabbare

Inlägget Drönargapet är sannolikt Sveriges största utmaning – det går för långsamt dök först upp på frivarld.se.

Franska fregatten Languedoc

Denna text publicerades ursprungligen på Gunnar Hökmarks blogg.

Regeringens beslut att köpa fregatter har utlöst många olika reaktioner, inte minst från dem som nu anser att det moderna kriget handlar om just drönare och en teknologisk utveckling dag från dag av dessa. Det ligger mycket i det, men det ligger också mycket i annat som är av vikt. Den snabba förmågan till förändring och anpassning av krigets taktik har alltid varit avgörande, men den långsiktiga förmågan att bygga upp styrka och överlägsenhet på krigets många olika slagfält är också viktig.

Det är möjligtvis ingen tillfällighet att den militära expertis som finns inom försvaret har lett fram till detta beslut, och det är inte säkert att de som nu noterat drönarnas förmåga har den allsidiga förmågan att se vad ett modernt försvar behöver om fem eller femton år. Det som är säkert är att den befintliga visdomen ständigt måste utmanas. Det gäller både dem som nu ser drönarkrigföringen som den stora slutgiltiga revolutionen och dem som sätter in den i ett större och bredare sammanhang.

Det är nämligen heller ingen tillfällighet att Ukraina från Sverige vill ha såväl Gripen som artilleri och stridsfordon. Lika lite bör det vara någon tillfällighet att vi måste lära oss av den ukrainska försvarsindustriella utvecklingen och krigföringen.

Det handlar om att man i ett krig behöver många olika vapenbärare som samverkar och bidrar till en helhet, som dessutom måste nå bortom det omedelbara slagfältet och den rena krigföringen. Den krigföring som vi i dag ser påverka en hel värld handlar nämligen inte bara om det omedelbara slagfältet eller om terrorbombningar i det rena kriget. Den handlar också om kontroll över transporter, infrastruktur, haven och luften i en vidare bemärkelse. Där har drönare sina begränsningar, även i mer utvecklade former.

Kriget i Ukraina har visat hur mycket drönarkrigföring kan uppnå, och det har dessutom visat hur snabbt krigsteknologin förändras och utvecklas under ett krig. Det råder ingen tvekan om att den snabba utvecklingen av drönare inte bara har förändrat krigets logik utan också gett Ukraina stora framgångar, både i sitt försvar och i de offensiver vi nu ser på slagfältet och djupt inne i Ryssland. Den entusiasm för innovationsförmågan som Ukraina har visat får dock inte göra att vi glömmer alla andra krav som ställs på en stark och bred försvarsförmåga.

Vi har tidigare i historien sett hur teknologiska genombrott, eller snarare teknologisk utveckling, har förändrat krigföringens balans och logik. Kulsprutan ansågs göra offensiver omöjliga men ledde under första världskriget till skyttegravskrig. Stridsvagnen ansågs vara omöjlig att stå emot men möttes av olika former av pansarvärn, minor och mer traditionella fortifikationshinder. Maginotlinjen kringgicks genom pansarförbandens snabba rörelser, men stridsvagnarnas offensiv mötte i sin tur asymmetriska motvapen i form av en snabb utveckling av pansarvärnsvapen. Precisionsvapen av olika slag ansågs vara ett mer avgörande medel än någonsin, men lyckades inte besegra talibanerna i Afghanistan eller, för den delen, det ukrainska folket i det krig som nu pågår.

Det sägs ibland att generaler och politiker planerar för det förra kriget, men det förra kriget innebär i grunden att nästa krig inte blir som det som nu pågår. Det finns en enkel militär maxim kring detta: fienden vill alltid vinna. Det vill säga, fienden gör inte det som vi är mest rustade och förberedda för.

Det innebär att en försvarsförmåga måste stå i balans mellan en lång rad olika hot och konflikter. Inte minst måste man kunna stå stark i fredens och krigets många olika gråzoner.

Sverige måste, för att kunna bidra till stabilitet och säkerhet, kunna bidra till kontroll och militär förmåga i Östersjön i alla de olika stadier som föregår det öppna krigets logik. Vi måste ha så starka vapenbärare som möjligt i de situationer som kan uppstå när svensk sjöfart ska kunna garanteras, när ubåtar måste kunna bekämpas och när Ryssland vill stänga vattenvägar för andra eller kräva fri framfart för sina skuggflottor.

Vi måste, på olika konfliktnivåer, kunna bidra till att säkra transporter över Atlanten, oavsett hur vi ser på den nuvarande amerikanska administrationens opålitlighet. Vi måste tillsammans med våra allierade ha förmåga att verka utanför vårt eget närområde. Och vi måste självfallet, för att säga det än en gång, kunna verka mot de olika hot som många nya autonoma vapensystem kommer att innebära, från drönare till sensorsystem som utlöser vapeneffekt och mycket annat. I grunden kommer vi att behöva en stark digital domän som kan utöva överlägsenhet genom AI och avancerad vapenverkan. Och den vapenverkan kommer i en lång rad olika situationer att ställa olika krav på olika vapenbärare.

Så vi måste sannerligen lära av Ukraina, inte bara om drönarnas betydelse utan också om krigets snabba förändring och de långsiktiga behov som finns. Fregatter i den svenska flottan är inte till för att duellera med drönare. De måste kunna skydda sig mot den vapeneffekt som drönare och andra system kan ha, men de måste också kunna bidra med luftvärn, konvojförmåga, territoriell operationsförmåga och ubåtsjakt – något som drönare inte kan bidra med. De ska kunna ge oss en förmåga att möta ballistiska missiler, som inga drönare kan skydda oss mot. Och som sagt: de måste, med alla tillgängliga motmedel som finns och som utvecklas, kunna stå emot drönarattacker.

Kulsprutan blev inte det sista vapnet, och den gjorde inte framtida krig omöjliga. Inte heller bombplanen eller de laserstyrda missilerna. Det är i samverkan mellan många olika system som vi kan skapa både uthållighet och möjlighet till överlägsen styrka. Fregatterna, liksom Gripensystemet, vårt luftvärn, våra ubåtar och våra stridsfordon, är inte till för ett enskilt slagfält utan för att ge Sverige handlingsfrihet och en förmåga som drönare inte kan ge. De är till för att bidra till den allsidiga förmåga som ett starkt, avskräckande och uthålligt försvar behöver.

Gunnar Hökmark är Frivärlds ordförande.

Inlägget Fregatter och drönare – krigets olika slagfält dök först upp på frivarld.se.

Försvarsberedningen är åter sammankallad och befinner sig i ett läge som är allvarligare än sist. Det förra arbetet landade i försvarssatsningar om 2,6 procent av BNP, vilket bara ett år senare var överspelat av Natos toppmöte och ett svenskt åtagande på 3,5 procent. Politikens oförmåga att ta höjd för utvecklingen innebarett brutalt uppvaknande då experternas förutsägelse visade sig stämma. “För lite och för sent” får inte upprepas ännu en gång.

I rapporten Skuggberedning 2026: Sverige måste (fortfarande) rusta snabbare har Frivärld frågat tio experter och försvarsdebattörer i Sverige, Finland, Danmark, och Estland om hur de ser på det säkerhetspolitiska läget och Försvarsberedningens uppgift. Svaren tecknar en samstämmig bild: Sverige rör sig åt rätt håll, men i fel tempo och delvis med fel prioriteringar.

Läget är sämre och farligare

Det säkerhetspolitiska läget har försämrats ytterligare sedan våren 2024. Experterna beskriver ett hårdare, mer instabilt och svårförutsägbart läge. Ett pågående och systematiskt hybridtryck mot Europa sker i kombination med ett mer oberäkneligt USA. Syftet är att stegvis underminera funktion, sammanhållning och handlingsförmåga i våra samhällen.

Hotet från Ryssland kommer sannolikt att öka, både militärt och genom andra medel. Den största risken ligger inte i att vi överreagerar, utan i att vi reagerar för sent.

3,5 procent är ett golv

Försvarsberedningens tidigare nivåer framstår nu som djupt otillräckliga. Flera av våra respondenter ser 3,5 procent av BNP som en bottenplatta snarare än ett slutmål för svensk försvarspolitik. Lika viktigt är att dagens system inte klarar av att omsätta pengarna i verklig försvarsförmåga tillräckligt snabbt. Upphandling, miljöprövningar och officersutbildning bär fortfarande spår av en fredstida logik som inte rimmar med det säkerhetsläge Sverige nu befinner sig i.

Sverige måste tänka som en Nato-medlem

Sveriges försvar handlar inte längre bara om försvaret av svenskt territorium, utan om Sveriges roll i att stärka Natos strategi för försvar och avskräckning i Europa. Nato-medlemskapet är en nödvändig säkerhetsgaranti, men dess värde avgörs ytterst av Sveriges egen förmåga och av Europas vilja att ta större ansvar i en mer osäker transatlantisk relation. USA kan inte längre tas för givet. Förmågor som i dag i praktiken bara USA tillhandahåller måste också byggas upp i Europa.

Hotet är bredare än ett klassiskt angrepp

Sverige måste samtidigt förbereda sig för ett brett, utdraget tryck där militära och icke-militära medel integreras. Hybridangrepp, cyberoperationer, instrumentaliserad migration, kriminella nätverk som ombud och extremistmiljöer som verktyg för främmande makt. Sveriges främsta sårbarhet ligger i bristande samordning mellan våra olika sektorer och myndigheter. Motståndskraften avgörs ytterst av statens och samhällets förmåga att agera sammanhållet under press.

Fyra principer till Försvarsberedningen

Mot denna bakgrund rekommenderas Försvarsberedningen att utgå från fyra principer:

Hastighet före perfektion. Beslut som stärker förmågan här och nu måste prioriteras framför långsiktigt optimala, men långsamt realiserbara lösningar. Fara föreligger i dröjsmål.

Verkan före form. Organisationsfrågor, regionalpolitiska hänsyn och industripolitiska ambitioner får inte stå i vägen för det som faktiskt ökar Sveriges och alliansens förmåga i närtid.

Ansvar före antaganden. Sverige måste planera för ett läge där stödet från USA inte kan tas för givet och där Europa bär ett betydligt större ansvar för sitt eget försvar. Det innebär att bygga egen och regional förmåga med våra grannländer.

Allierade före vana. Sverige är Nato, Nato är Sverige. I varje steg av vår försvarsplanering måste vi överväga hur våra förmågor stärker och kompletterar våra allierade. Försvaret av Sverige börjar vid Karelska näset, Svalbard, Grönland, Narva och Suwalki.

Försvarsberedningens slutrapport den 20 november kommer att bedömas efter hur den bidrar till att Sverige i tid kan möta dagens hotbild. Det största misstaget vore att agera för sent. Det misstaget har försvarsberedning på försvarsberedning gjort tidigare. Det är hög tid att bryta ett destruktivt och farligt mönster.

Karl Agell är analytiker och koordinator vid Frivärld.

Inlägget Skuggberedning 2026: Sverige måste fortfarande rusta snabbare dök först upp på frivarld.se.

Denna artikel är en del av Frivärlds projekt Skuggberedning 2026, inom vilken vi löpande publicerar analyser från experter och kommentatorer. Läs rapporten ”Skuggberedning 2026” här.

I den nya värld som formas av en alltmer växande osäkerhet om USA, och den instabilitet den amerikanska administrationen skapar, riskerar Nordeuropa att bli än mer utsatt. Det är här som Rysslands spänningspunkter mot Väst är som starkast och flest. Det gäller Arktis, Östersjön, de baltiska länderna, landförbindelserna till Kaliningrad och förbindelserna över Atlanten. Vi behöver därför ställa högre krav på vår militära förmåga än Natos minimum.

Vi behöver utveckla försvarsanslag som ligger på minst fyra procent av BNP, och vi måste se till att inom ramen för nordiskt samarbete skapa trovärdiga trösklar mot aggression och väpnade angrepp. De nordiska länderna bör tillsammans med de baltiska forma ett starkt europeiskt ben av Nato i vår del av Europa och en stark hand över Arktis. Vi måste kunna ha kontroll över Östersjön på ytan, under ytan och i luften. För att inom ramen för Nato uppnå största möjliga styrka i vår del av Europa bör vi forma en gemensam nordisk försvarskommission.

Vi bör utveckla denna förmåga i nära samarbete med de baltiska länderna och med Östersjöländer som Polen och Tyskland. Vi bör också för vår egen skull utveckla samarbete med den ukrainska försvarsindustrin.

Vi kommer, med en större samlad budget på sammanlagt fem procent – och det är det som det kommer att handla om i ett Norden där frågan om amerikanska säkerhetsgarantier blivit allt mer osäkra – fortsatt kunna ge ett omfattande stöd till Ukraina och sätta standarden för andra europeiska länder.

Stödet till Ukraina är ett led i Europas försvar mot rysk aggression och är därmed en del av Sveriges försvar. Tillsammans med de nordiska länderna bör vi sätta en agenda för europeiskt stöd som gör att Ryssland kan besegras i Ukraina och stoppas från nya aggressioner.

Vi bör även använda de ökade försvarsresurserna till att bygga upp en luftförsvarsförmåga som skyddar våra städer mot den typ av terrorbombning som Ryssland ägnar sig åt mot Ukraina. Sverige bör ha ett luftvärn som kan skydda hela samhället, inte bara militära förband.

Det ställer krav på många olika former av modernt luftvärn och på att vi ser till att fortsatt utvidga Gripenprojektet så att vi tillsammans med våra nordiska grannar kan säkra luftrummet över Östersjön. Vi bör se till att det svenska flygvapnet har en sådan förmåga att varje tanke på invasion med mindre eller större enheter faller på den höga tröskel vi bygger. Tillsammans med andra länder bör vi utveckla de missiler och den beväpning som modern teknologi ger.

Vi bör se till att utveckla det svenska ubåtsvapnet och öka den marina förmågan att skydda våra vatten, kontrollera Östersjön och säkra infarterna till svenska hamnar. Det är en uppgift inte bara för krigstid utan också för den gråzon vi redan i dag lever i.

Försvarets utformning måste ta hänsyn till både de uppgifter som gråzonens krigföring ställer – bland annat skyddet av våra havsförbindelser, infarter och samlade infrastruktur – samt till väpnade angrepp i olika former.

Vi bör därför också stärka vår amfibieförmåga och åter utveckla ett modernt kustartilleri.

Vi bör säkerställa att våra hemvärnsförband har den modernaste utrustningen och tillgång till det som finns kvar av äldre, utmönstrade pansar- och stridsfordon.

Vi bör agera för att uppnå sex brigader och därmed säkerställa att vi kan försvara viktiga nyckelområden och strategiskt betydelsefulla platser, såsom huvudstaden, samtidigt som vi har förmåga att stå vid Natos gräns i Norden och i de baltiska länderna.

Vi bör utveckla ett nytt system för stridsflyg och arméförband som utgör den teknologiska grunden för snabb anpassning till ny krigföring genom sensorer, drönare, motmedel mot drönare och telekrigföring. Vi bör ha det bästa cyberförsvaret, med förmåga att slå mot dem som agerar mot oss.

Vi behöver göra detta genom att bygga upp en teknologisk och digital förmåga som överträffar den ryska. Våra länder har redan i dag en teknologisk och innovativ kapacitet som placerar oss i täten. I samarbete med Ukraina kan vi säkra att den potentialen kan omsättas i faktisk militär förmåga. I det perspektivet är det avgörande viktigt – och välkommet – att Sverige, trots den omfattande nedrustningen, bibehöll den försvarsindustriella kapaciteten. Den bör vi nu utveckla ytterligare.

Med marknadsekonomiska strukturer och en beslutsamhet att pröva nytt kan vi säkerställa att den traditionella försvarsstrukturen anpassas till det moderna slagfältets nya och ständigt skiftande förutsättningar. Det innebär att vi måste kunna hantera krigföring med och mot drönare, men framför allt att vår samlade vapenkraft kan omsättas och ledas i en digitaliserad miljö som står emot attacker och ger överlägsenhet i underrättelser och ledning.

Den digitala domänen är i dag den avgörande förutsättningen för ett starkt försvar. I dag imponeras vi av drönare och motmedel mot drönare, men glömmer alltför lätt att artilleri, stridsflyg, pansar och stridsfartyg alltjämt är centrala delar av helheten. Budskapet från Ukraina är att vi måste lära oss att hantera all materiel – med vapenverkan och underrättelseförmåga – inom ramen för en överlägsen digital kapacitet.

Det numera något åldrade begreppet Internet of Things kan i detta sammanhang förnyas till en värld av digitala domäner och AI, där allt inte bara är uppkopplat utan också fungerar autonomt – AI to everything.

Detta ställer ytterligare krav på vår framtida försvarsförmåga. Vi måste vara ledande i den digitala ordningen. Det kräver svenska och europeiska molntjänster. Vi får inte vara utlämnade åt amerikanskt godtycke eller risk för utpressning när det gäller den digitala infrastrukturen och domänen. Digital transatlantism förutsätter europeisk handlingsförmåga som omöjliggör försök till att beväpna den digitala ekonomin med utpressning.

Sverige måste utveckla alla sina kluster av forskning och innovation för att stärka hela samhällets förmåga att försvara sig. Det gäller till exempel sällsynta mineraler, ny materialteknik, rymdförmåga, transportstrukturer, elektrifiering och energiförsörning, digital säkerhet, artificiell intelligens och elektronisk kommunikation.

I en ny tid, där det digitala är minst lika viktigt som det territoriella, måste vi säkerställa att svenska företag, infrastrukturer och organisationer ser sig som vår tids borgar – i en säkerhetspolitisk verklighet där det territoriella försvaret inte ensamt kan hindra en fiende från att hota städer och lokala verksamheter.

Vi behöver fler projekt av JAS-typ, men inom andra områden – satsningar för nya steg i teknologisk utveckling, som är avgörande för de kunskapskluster och den förmåga som kan ge oss ledarskap i innovation och konkurrenskraft. Vi bör utveckla den svenska rymdverksamheten till att bli Europas ledande när det gäller satelliter och den underrättelseförmåga som dessa ger.

 De gamla totalförsvarspinciperna måste anpassas för det moderna samhällets sårbarheter. Det är inte gårdagens försvar vi ska göra större, utan framtidens förmågor som vi behöver utveckla idag. Allt detta måste vi göra genom att ytterligare utveckla samarbetet inom Norden och de baltiska länderna, stärka Natos europeiska ben och utveckla EU som en säkerhetspolitisk och försvarsindustriell gemenskap.

Det är en utmaning för det nya Europa, vars kraft Sverige måste vara drivande för att utveckla.

Gunnar Hökmark är Frivärlds ordförande.

Inlägget Skuggberedning 2026: Europas starka Nord dök först upp på frivarld.se.

Valresultatet i Ungern har stor internationell betydelse och är av avgörande vikt för Europa och Europeiska unionen. Framför allt är det existentiellt viktigt för Ungern.

Ungern är ett land vars moderna identitet formats genom uppbrottet från Sovjetunionen, realsocialismens fattigdom och förtryck. Och under Orbáns ledning var det på väg att bli en stat underordnad den ryska regimens vilja. Det var en, för utomstående, svårbegriplig utveckling. Den ryska kleptokratin blev till slut en övermäktig kraft i förhållande till den korruption som kom att prägla Orbáns styre.

Ur mitt personliga perspektiv är den utveckling som Orbán och Fidesz genomgick svår att förstå. Första gången jag sannolikt mötte Orbán var 1988, då Timbros styrelse besökte Budapest och mötte en stad präglad av oppositionella, frihetssökande medborgare. Det var uppenbart att den ungerska diktaturen höll sig kvar enbart genom stegvisa eftergifter till demokratins företrädare. Jag hade då tillfälle att träffa Fidesz ledning, som sannolikt även inkluderade Viktor Orbán – dock inte den Orbán han senare blev. Under alla omständigheter var Fidesz ledning då en grupp modiga liberaler, i en bred demokratisk och marknadsekonomisk mening. Det var ett fritt samhälle de ville skapa. Och efter att de ingick i regeringen 1998 bidrog de också till att det fria samhället blev verklighet.

Det gamla ungerska kommunistpartiet omvandlade sig i denna förändring till ett socialdemokratiskt parti och blev medlem i Europasocialisterna, men behöll många av det gamla systemets maktpositioner. Ungern frigjorde sig från kommunismen 1989, men inte fullt ut från socialismen. Den första postkommunistiska regeringen, under József Antall, genomförde viktiga demokratiska reformer men förmådde inte reformera ekonomin i tillräcklig utsträckning, mycket på grund av motstånd från kvarvarande maktstrukturer. Det ledde till att Ungern 1994–1998 styrdes av en postkommunistisk socialistisk regering som försökte föra vidare den gamla politiken i ett nytt system. Det misslyckades.

Fidesz kom till makten 1998 men förlorade, efter svåra ekonomiska reformer, makten igen 2002 till den postkommunistiska socialdemokratin. Den nya regeringen tog ett allt mer kontrollerande grepp om landet och misskötte ekonomin på ett sätt som kulminerade i att premiärministern, inför valet 2010, avslöjades ha sagt till sin egen partistyrelse att man medvetet ljugit för väljarna.

Detta banade väg för Fidesz återkomst till makten 2010. Inledningsvis fördes en försiktig reformpolitik, men detta utvecklades snart till en maktfullkomlig linje där gränserna mellan regering, näringsliv och rättsväsende suddades ut – som om man ville återskapa delar av den gamla socialistiska maktmodellen.

År 2014 höll Orbán sitt ökända tal om ”illiberal demokrati”, riktat till den ungerska minoriteten i Rumänien – ett uttryck för en nationalistisk politik i konflikt med den moderna tidens gränser.

Hösten 2014 bjöds han in till EPP-gruppens möte i Strasbourg. Jag kom då att leda en diskussion mot honom om det oacceptabla i begreppet illiberal demokrati. Diskussionen samlade i stort sett hela gruppen och det utvecklades till en konfrontation mot hans politiska riktning, medan de ungerska ledamöterna var tysta och senare bad om ursäkt för Orbán.

Den kvällen trodde många att detta skulle leda till att Fidesz lämnade EPP-gruppen, men så blev inte fallet. Från EPP:s sida såg vi Fidesz ledamöter som normala medlemmar av gruppen, demokratiskt skolade i kampen mot diktaturen men ofta benägna att relativisera övertrampen i Ungern. Samtidigt fanns en ovilja att stärka nationalistiska grupper genom att driva ut Fidesz.

Min och många andras förhoppning var att medlemskapet i EPP skulle verka återhållande och bidra till att Fidesz som parti, med eller utan Orban, återvände till sina ursprungliga, mer liberala, värderingar.

Så blev det inte. Tvärtom förvärrades utvecklingen. Orbán skyllde sina ekonomiska misslyckanden på EU och blev allt mer radikal i sin retorik. I mars 2019 tog jag, vid EPP-partiets kongress, initiativ till att Fidesz suspenderades, vilket senare ledde till att partiet lämnade gruppen. Orbán hade då passerat flera röda linjer och förtroendet var förbrukat.

Utvecklingen fortsatte i negativ riktning. Orbán lämnade i praktiken den demokratiska tradition som formar Europa och EU. Korruptionen utvecklades till en kleptokrati som underminerade oberoendet hos medier, företag och myndigheter. På så vis började Ungern alltmer likna det system Orbán en gång bekämpade.

Han närmade sig Ryssland, allierade sig med krafter som vill splittra Europa – som Donald Trump, J.D. Vance och Vladimir Putin – och förde en kampanj mot Ukraina, som i dag försvarar Europa mot den ryska aggressionen.

Detta var en föraktlig utveckling som nu har nått sitt slut. Det är ett slut med stor symbolisk betydelse – ett bakslag för den populism som söker framgång genom att vända sig mot europeiskt och internationellt samarbete på den liberala demokratins grund. Det är också ett bakslag för Trump och Vance, som visade omdömeslöshet genom att stödja en premiärminister som motarbetade EU, gick Putins ärenden och kritiserade det land som angripits av Ryssland.

Därför är Orbáns nederlag av avgörande betydelse. Det visar att demokratins fiender ytterst förlorar när frihetens krafter står emot dem. Det var vad som en gång drabbade kommunistdiktaturen i Ungern – och nu har historien hunnit i kapp Orbán. Det är slutet på en tragisk utveckling, men också början på en ny demokratisk utveckling.

Nu läggs grunden för ett starkare Europa – ett Europa som visat att det inte låter sig splittras av krafter som Trump eller Vance. Det är en förlust för dem, vilket också kommer att märkas i den amerikanska debatten. Det är också en förlust för Putin, som länge förlitade sig på Orbán.

Samtidigt öppnas nu möjligheter: Ukraina kan få det stöd som krävs, och Europa kan agera kraftfullare mot den ryska kleptokratin. Beslut som tidigare blockerats kan nu fattas.

Detta är en stor dag – inte bara för att Orbán förlorade i Ungern, utan för att Europa reser sig starkare.

Gunnar Hökmark, ordförande för Frivärld och tidigare Europaparlamentariker

Inlägget Valresultatet i Ungern gör Europa starkare dök först upp på frivarld.se.