Claes Arvidsson, om att regeringen Löfvens nej till medlemskap i Nato som borde leda till att socialdemokraterna var extra mycket på hugget när det gäller försvarspolitiken. Men så är det alltså inte.
Smågodis hör inte hemma i försvarspolitiken.
Finland är i gång med att upphandla ett nytt stridsflygplan som från 2030 ska ersätta F-18C-Hornet. Totalt handlar det om 64 nya plan till en kostnad av max 10 miljarder euro och det är en prislapp som inte ska gå ut över det ordinarie försvarsanslaget. Argument om behov av omtänk när andra kostnader rusar i väg i Coronatider, har mötts med kalla handen. Säkerhetsläget har inte blivit bättre, utan snarare sämre.
Vis av historien tar man i Finland inte lätt på rikets säkerhet. I Sverige är bilden en annan. Försvarsberedningen sköts i sank 2019 och sedan har det blivit fortsatta förhandlingar. Igen och igen. Nästa slutdatum anges nu till den 29 maj, men mycket litet tyder på att bred enighet ska uppnås. Huvudproblemet är att regeringen inte vill satsa fullt ut. Inte heller denna gång. För så har det ju varit under tidigare förhandlingar rörande det innevarande försvarsbeslutet med uppföljningar för att täppa till den underfinansiering som blev ett resultat av överenskommelsen 2015.
Finansminister Magdalena Andersson är regeringens huvudbromsare, något som visserligen ligger i rollen som inte borde utesluta en förståelse för att rikets säkerhet är prio 1. Men Andersson har gång efter annan visat att hon inte förstår. I en synnerligen avslöjande intervju förra året sade hon:
”I statsbudgeten vägs alltid allt mot allt. Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis? Man måste ju se det här i ett sammanhang.”
Det sammanhang som hon valde att betona var att en åldrande befolkning kommer att kräva omfattande resurstillskott.
Försvarsminister Peter Hultqvist har tidigare varit tystlåten om regeringens positioner i förhandlingarna om det kommande försvarsbeslutet 2021–2025. I en debattartikel i SvD han lyfte dock något på förlåten i det som presenteras som en smalare variant av den helhet som Försvarsberedningen lade fram i rapporten Värnkraft.
Denna gång är det Coronakrisen som får motivera att regeringen agerar bromsare i försvarsförhandlingarna. Och förvisso innebär denna en utomordentlig påfrestning på samhällsekonomin, men samtidigt präglas viljan att prioritera rikets säkerhet av att alltid är det något som kommer i vägen.
Saken blir inte bättre av regeringen Löfvens lättsinne i fråga den svenska allianslösheten. Socialdemokraterna samarbetar ju numera öppet helhjärtat med Nato, men det är fortfarande tabu att bli fullvärdig medlem i försvarsalliansen. Kontakträdslan återspeglas dessutom i propositionen om operativt stöd som endast omfattar Sverige och Finland. I och för sig bra, men bättre – och som alla partier i det som en gång var Alliansen önskar – om lagen också skulle omfatta andra stater. Att så borde bli fallet understryks av Värdlandsavtalet med Nato.
Det är en säkerhetspolitisk hållning från regeringens sida som förstås borde leda till att socialdemokraterna var extra mycket på hugget när det gäller försvarspolitiken. Men så är det alltså inte.
Kommer man inte överens får regeringen lägga fram sin proposition för behandling i riksdagen. Och det är kanhända just så som tågordningen borde vara när försvarsbesluten tas.
CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.
