Ett handelskrig har inga vinnare. Det drabbar den som inför och höjer tullar genom att varor blir dyrare, mer svårtillgängliga och genom att konkurrensen på den inhemska marknaden blir mindre.
För konsumenter är detta uppenbart och för företag som köper insatsvaror blir det än mer uppenbart.
Dels stiger priset, både på de importerade varorna och på de inhemskt producerade, dels riskerar man att förlora kvalitet i det man vill använda i sin produktion. Enkelt uttryckt, stålet blir inte bara dyrare utan blir också utan den optimala kvaliteten. Det leder till sämre konkurrenskraft genom högre priser och sämre produkter.
Självfallet drabbar höjda tullar också den som exporterar. En stor marknad blir mindre genom att inhemska produkter får en prisfördel. Marginaler på de exporterade produkterna blir lägre vilket påverkar både lönsamhet och långsiktiga investeringar. Skalfördelar blir mindre genom lägre volymer.
Det är i grunden enkel nationalekonomi. Och det vi har sett som konsekvenser av det av Trump-administrationen inledda handelskriget är just de förväntade som följer av nationalekonomisk teori. Högre priser på varor. Risk för tomma butikshyllor. Problem för amerikanska företag att importera de produkter som behövs. Osäkerhet om framtida priser och villkor. I Trumps fall ännu större osäkerhet eftersom besked tenderar att ändras från dag till dag eller under en och samma dag.
Samtidigt innebär tullarna att producerade produkter och produkter under leverans plötsligt blir dyrare, stoppas eller kvarstår i hamnar eller där de producerats. Det är helt enkelt dåligt eller för att vara tydlig mycket dåligt. Det kan också sägas att det är oklokt, eller med hänsyn till vad uppenbar teori och tydlig verklighet säger mycket oklokt.
Misstro mot dollarn brer ut sig
Konsekvenserna av det deklarerade handelskriget- av Trump proklamerat på vad han kallade Liberation Day – blev en nedgång i den amerikanska ekonomin liksom i den globala. Amerikanska företag och konsumenter blev lidande och USAs handelspartners blev lidande.
Men vi såg också något annat hända som inte direkt följer av handelskriget som sådant utan av den fundamentala osäkerhet om ekonomins och dess förutsättningar som skapades på Imagination and Inflation Day också ledde till frågor om de fundamentala förutsättningarna för den amerikanska ekonomin och dess roll i den globala.
Det var nämligen inte bara aktiekurser som föll utan också obligationsräntor som steg, bland annat som en konsekvens av att dollarn föll i värde. Farhågor om att handelskriget också syftade till att trycka ner dollarns värde och driva fram en förändring av den amerikanska lånebördan skapade farhågor om den amerikanska administrationens syn på sina lån och på villighet och förmåga att hantera dem. Därför ser vi också en fortsatt misstro mot dollarn och den amerikanska skuldsättningen som riskerar att förändra dollarns roll, till förmån för andra länders valutor.
En sådan förändring kommer göra ont än mycket värre för den amerikanska ekonomin eftersom det är dollarns ställning i värden som oifrågasatt och pålitlig världsvaluta som har möjliggjort den amerikanska skuldsättningen, som är i nivåer som kan jämföras med Belgien och Italien. Dollarn har haft ett sådant värde att det har funnits en efterfråga på dollarn som sådan som har gjort en mycket stor skuldsättning möjlig utan motsvarande konsekvenser som i Italien och Belgien. Men Trump drev anden ur flaskan och vi vet ännu inte vart anden tar vägen.
Handelskriget har med andra ord omfattande konsekvenser inte bara i form av att varor, och tjänster, blir dyrare utan också att mer grundläggande förtroende ekonomier emellan urholkas samtidigt som ekonomins aktörer får en ökad osäkerhet. Ingen vinner på ett handelskrig och USA själv har kommit att bli den större förloraren.
Det förstärks av ett enkelt faktum. Även om USA är den största handelspartnern för EU och en av de största för ett land som Sverige så har vi alla fler alternativ till skillnad från USA som just nu vänder sig mot alla.
Europa kan handla mer med varandra och andra
De europeiska länderna kan – och det kommer inte eliminera skadeverkningarna – handla mer med varandra genom att den inre marknaden fördjupas och vi kan handla mer med Latin-Amerika, med länderna i Asien som Japan, Singapore, Sydkorea, Indien, Kina, Indonesien, Vietnam med flera och länder som Kanada, Australien och Nya Zealand. Alla dessa länder har USA under Trump sagt sig vilja bestraffa med skyhöga tullar och i praktiken strypa handel med. USA tänker sig på något grumligt sätt bli en exportör som inte importerar.
Detta bör vara en utgångspunkt för en europeisk strategi för att möta ett handelskrig som kommer att drabba alla ekonomier, men som kan drabba mer eller mindre beroende på vilken utrikes- och handelspolitisk strategi som tillämpas.
Den handelspolitiska strategin som bör tillämpas är den i sak enklast. Europeiska unionen ska driva på för att sänka tullar, både sina egna och andras.
Det är generellt sett bättre för Europas konsumenter och näringsliv med lägre europeiska tullar. Då blir priser lägre både för konsumenter och för företag. Det innebär i praktiken att löner blir mer värda och kan hållas konkurrenskraftiga vilket i sin tur innebär att europeiska företag kan importera billigare och bättre insatsvaror till sin produktion. EU bör därför – antingen ensidigt eller bilateralt i form av handelsavtal beroende på vilka varugrupper det gäller – sänka tullar.
Allra enklast är att själva sänka tullar. Det är en signal till andra och det bör vara grunden för den europeiska strategin. Det har också under lång tid varit en gemensam strategi.
Men det finns skäl för att tullsänkningar ska vara ömsesidiga. Europeiska företag bör inte drabbas av alltför ojämlika villkor på de internationella marknaderna. Det är en verklighet som måste tas hänsyn till. Det gäller inte minst när andra länder som Kina medvetet dumpar priser för att skapa en marknadskontroll som i nästa led kan ha allvarliga geopolitiska konsekvenser.
Global handelskonferens i Bryssel kan kick-starta nya avtal
EU bör därför nu i ett krasch-program inleda en acceleration av samtliga processer med handelsavtal. Ingångna handelsavtal som med Kanada eller Japan bör fördjupas och breddas. Handelsavtal som är färdigförhandlade, som med Mercosur, bör ratificeras och följas av fördjupade förhandlingar.
EU bör också inbjuda Storbritannien att tillsammans med Kanada, Australien och Nya Zealand att bli delar av EEA-avtalet men med en fördjupad samrådsmekanism, som också kan innebära ett steg mot en ny inkludering av Storbritannien tillsammans med de gemensamma säkerhetspolitiska diskussioner som nu förs.
Som ett led i en bredare agenda bör EU bjuda in till en global handelskonferens till Bryssel i syfte att utveckla nya globala standards för hur tullar och tariffer ska sänkas och andra handelshinder ska avvecklas. Det blir en politisk signal
När det gäller USA måste svaret bli skärpta tullar på de varor som slår hårdast mot de väljargrupper som Trump är mest beroende av. Självfallet bör detta gälla storsäljare som elbilar liksom andra produkter som är viktiga i den amerikanska väljardemografin.
Allt detta bör vi göra samtidigt som vi erbjuder avtal om en ömsesidig avveckling av alla tullar på industrivaror och förhandlingar om jordbruksprodukter. Europa behöver tvinga den amerikanska administrationen att ta ställning till om man vill återuppliva de förhandlingar om handel och investeringar som Trump stängde 2017.
Europa kan och bör ta de avgörande kliven för att i sann bemärkelse vara den fria handelns företrädare och centrum.
