Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, säger regeringen. Trots detta har dess beskrivning förändrats vid flera tillfällen sedan 2014 – utan ordentlig förklaring. Detta visar tidigare försvarsminister Sten Tolgfors i en ny rapport från Frivärld. Tolgfors redogör för svensk doktrinutveckling sedan kalla kriget och uppmanar regeringen att inleda breda partiöverläggningar om framtidens svenska linje.
– Nu är man oense i både sak och process. Det är problematiskt och har mig veterligen inte hänt tidigare, säger Sten Tolgfors i det senaste poddavsnittet från Säkerhetsrådet.
I rapporten “Sveriges säkerhetspolitiska doktrin: Från neutralitet på väg mot Natooption” kartlägger tidigare försvarsminister Sten Tolgfors förändringarna i den svenska säkerhetspolitiska linjen sedan slutet på kalla kriget. Rapporten släpps inför att utrikesminister Ann Linde på onsdag presenterar årets utrikesdeklaration i riksdagen.
Genom analys av regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer visar rapporten hur Sverige successivt lämnat neutralitetslinjen och övergått till att bygga säkerhet gemensamt med andra länder.
– På 80-talet var neutraliteten ett fundament i politiken och det satt väldigt djupt. Sedan föll muren och Europa stod inför ett antal turbulenta, men positiva, år när det gamla föll och det nya skulle byggas. I takt med det inledde Sverige en omvandling av den säkerhetspolitiska doktrinen, säger Sten Tolgfors i Säkerhetsrådets podcast, där han diskuterar rapporten tillsammans med Frivärlds Katarina Tracz och Patrik Oksanen.
Den militära alliansfriheten har bestått, men synen på neutralitet har förändrats. 1992 blev neutraliteten i krig ett möjligt handlingsalternativ, och var inte längre en självklarhet. 2002 togs neutralitetsoptionen bort efter gemensamma partiöverläggningar under Anna Lindh (S) som utrikesminister.
2009 skedde nästa stora förändring: solidaritetsförklaringen. Den innebar att Sverige inte skulle förhålla sig passivt om “en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i EU eller nordiskt land”. Den solidariska säkerhetspolitiken var nu grunden för den svenska linjen, förklarar Tolgfors.
I och med detta uteslöts neutraliteten helt som en möjlig väg.
– Genom mycket medvetna förändringar under 20 år så gick Sverige från att vara ett land med en officiell linje om att vi stod ensamma, utanför eller vid sidan av och byggde säkerhet separat från andra länder, till att tvärtom bygga säkerhet solidariskt tillsammans med andra.
Sedan 2014 och regeringen Löfvens tillträde har dock beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen förändrats vid flera tillfällen.
– Det har varit en mycket rörlig tid i hur man valt att beskriva Sveriges säkerhetspolitiska linje. Paradoxen är att man har använt mer än ett halvt dussin olika formuleringar, samtidigt som man hela tiden sagt att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, säger Sten Tolgfors.
Den militära alliansfriheten har vid vissa tillfällen endast beskrivits i sak, för att vid andra tillfällen tillskrivas ett värde som att “den tjänar vårt land väl” eller att den “bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa”. Ibland har det funnits ett avståndstagande till Nato-medlemskap, andra gånger inte. Ibland har solidaritetsförklaringen funnits med, andra gånger inte.
Detta sprider osäkerhet, menar Tolgfors.
– Poängen med en doktrin är att den är sin formulering. De ord med vilka den uttrycks är väl valda, för de ger sammanhang och förståelse. Men om de hela tiden ändras utan att förklaras, då blir det problem för andra att hänga med. När det dessutom kombineras med att det i debatten ofta förekommer symboliska och värdeladdade uttryck från kalla kriget, då blir det ännu svårare att tolka vad avsikten är med de förändringar som görs.
I rapporten föreslår Sten Tolgfors att regeringens ändringar bör ske i samråd med övriga partier och vara brett politiskt förankrade. Dessutom bör det finnas ett redovisat underlag som beskriver avsikter och tankar bakom dessa förändringar. Tolgfors varnar för riskerna om ändringar i den säkerhetspolitiska linjen inte förankras brett:
– Då är den svenska traditionen av bred konsensus bruten. Det tror jag varken är i landets eller Socialdemokraternas intresse.
Sten Tolgfors är tidigare försvarsminister och riksdagsledamot. Han var sakkunnig i Försvarsdepartementet 1992-1993. Vid valet 1994 blev han invald i riksdagen och satt bland annat 1998 till 2002 i utrikesutskottet. Efter regeringsskiftet 2006 blev Tolgfors först ordförande i utrikesutskottet, sedan handelsminister, för att 2007 till 2012 vara försvarsminister. Sedan 2013 arbetar Tolgfors inom näringslivet. Sten Tolgfors bok Sverige i Nato kom ut 2016.
Fotnot: I det senaste avsnittet av Säkerhetsrådets podcast diskuterar Katarina Tracz och Patrik Oksanen rapporten tillsammans med Sten Tolgfors. Avsnittet finns där poddar finns, bland annat på Spotify och Acast.