Unsplash, Photo by: Lina Bob
I samband med att Sviatlana Tsikhanouskaya, ledaren för det demokratiska Belarus, är på Sverigebesök hamnar fokus för en stund så koncentrerat som det behöver vara på Belarus.
Till vardags kretsar samtalen om nöd kring Ukraina, men nog borde Belarus finnas med när frihet och fred i vårt närområde diskuteras.
Den europeiska gemenskapen behöver anstränga sig mer för att se Belarus just som en del av Europa. Inte minst den mentala kartan behöver uppdateras. Ukrainas påbörjade process mot en tydligare europeisk identitet kan därför tjäna som exempel för Belarus.
De befintliga sanktioner som finns på plats mot Lukashenkos regim kommer fortsatt behöva utvecklas och inte minst koordineras mer, är några av slutsatserna i samtalen om vad de fria länderna kan göra för att stötta frihetens tillväxt i Belarus.
Men för att långsiktigt driva förändring och få med sig hela folket över tid är det viktigt att signalerna från väst inte bara sker med piska, utan också med morot. Den unga generationen som växer upp med ett Europa som trycker på mot Belarus befintliga styre, som också påverkar landet, kan få intrycket att det är det belarusiska folket självt som utsätts för sanktionerna.
Att unga belarusier har fått det svårare att söka sig till europeiska universitet är något som kan bli kontraproduktivt för relationen till Europa, i synnerhet då resväskorna istället packas för ryska lärosäten. En brain drain till Ryssland är inte direkt vad Belarus och Europa behöver.
Sverige och andra länder kan framöver bidra med olika satsningar på utbyten och stöd som når det belarusiska folket direkt medan man samtidigt fortsätter att strypa det som är av värde för Lukashenkos regim.
För då, som demokratikämpen och ledaren för ett fritt Belarus själv uttryckt det, demonstrerar man i praktiken policyn “closed for dictators, open for people”. En strategi som fria samhällen i grunden bygger på.
Anna Rennéus Guthrie, chef Frivärld
