Den som tjänar mest på dagens svenska linje är Vladimir Putins Ryssland, konstaterar Bo Hugemark efter den utrikespolitiska debatten. Ryssland strävar inte efter stabilitet i norra Europa, något ett Natomedlemskap skulle innebära.
”Vi bestämmer själva vår säkerhetspolitiska linje.”
Det är väl något som varje politiker borde skriva under på. Men icke. I riksdagens utrikesdebatt gav utrikesministern det motsatta budskapet, den bestäms av den ryska regimen. Centerns talesperson Kerstin Lundgren noterade att Sergej Lavrov vid Ann Lindes besök i Moskva prisade den svenska alliansfriheten men att hon inte hört någon annan göra det.
Det tyckte utrikesministern var en perfekt stickreplik. Hon tyckte det var bra att Lundgren pekade på vad Lavrov sa. En så väldigt stor förändring som ett ytterligare närmande till NATO utöver det nära samarbete vi redan har skulle leda till ”mycket starka motåtgärder – och det vill vi inte ha.”
Kerstin Lundgrens svar kom som ett svärdshugg: ”mera klädsamt att i det läge vi befinner oss i lyssna mer på riksdagen än på Lavrov.”
Kerstin Lundgren (C). Foto: skärmdump från Riksdagens sändning.
Nu gällde ju debatten inte Nato-medlemskap utan om vi, i likhet med Finland, skulle deklarera en Nato-option. Med rätta har påpekats från flera håll att en sådan har vi egentligen redan – vi bestämmer ju själva vår linje. Vad utrikesministern nu gjorde var att begränsa vår handlingsfrihet genom att beskriva Nato-optionen som en väldigt stor förändring, som kunde provocera Ryssland till ”mycket starka motåtgärder”.
Att bedriva utrikespolitik genom självuppfyllande profetior är anmärkningsvärt. Och inkonsekvent för en regering som – bland annat genom försvarsministerns uttalanden – skarpare än de flesta europeiska stater kritiserat Rysslands aggressionspolitik.
Men motståndet mot Nato-optionen grundas säkerligen på rädslan för att släppa ut anden ur flaskan och få en debatt som blottar ihåligheten i mantrat Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.
Några sakargument för detta framförs aldrig, mer än det nämnda om att övergivande skulle vara en ”väldigt stor förändring”. Hu, så skrämmande!
Vad är det då som principiellt skiljer allianslöshet från medlemskap? Två förhållanden: För det första frånvaron av säkerhetsgarantier. För det andra frånvaron av gemensam militär operativ planläggning. Låt oss då granska hur det förhåller sig i verkligheten med dessa.
Beträffande säkerhetsgarantier har vi redan lämnat allianslösheten bakom oss. I EU:s Lissabonfördrag artikel 42:7 åläggs medlemsstaterna att ge en angripen stat ”bistånd med alla till buds stående medel”.
Det är skarpare än motsvarande artikel 5 i Nato-stadgan. Till detta har vi själva utfärdat en solidaritetsförklaring att inte stå passiva inför ett angrepp på ett medlemsland eller nordiskt land, och att förvänta oss samma agerande om vi angrips. Och slutligen ironiskt nog det som Nato-motståndarna använder som argument mot medlemskap: att Nato har ett egenintresse av att försvara svenskt territorium mot angrepp. Dåvarande amerikanske vicepresidenten Joe Biden uttryckte det sålunda vid sitt Sverigebesök 2016: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt.”
Att undvika säkerhetsgarantier är alltså inget hållbart skäl för att hålla fast vid alliansfriheten. Men detta innebär att å andra sidan är säkerhetsgarantin ett svagare argument för medlemskap än som det ofta framhålls från oss Nato-vänner. Men inte helt oväsentligt; att garantin är fördragsfäst stärker trovärdigheten att den håller under svåra påfrestningar.
Men viktigare för trovärdigheten är det andra förhållandet, behovet av en gemensam militär operativ planläggning som ger möjlighet till ömsesidigt bistånd och ger alliansen största krigsavhållande effekt. Där är vi inte nu, men vi nalkas den från två håll, underifrån (stridskrafterna) och ovanifrån (försvarspolitiken)
Sedan många år har våra armé- marin- och flygstridskrafter blivit alltmer interoperabla med tänkbara allierades. Förmågan att samverka har övats och prövats i internationella insatser och i övningar i vårt närområde – i krigsscenarier med lätt igenkännbar angripare.
Utrikesminister Ann Linde (S) i debatten. Foto: skärmdump från Riksdagens sändning.
I den försvarspolitiken ser vi tydlig hänsyn till våra föreställningar om möjliga krigsfall: Återupprustningen av Gotland, viktig för Natos försvar av Baltikum. Nya arméregementen i Norrland som bland annat motiveras med att försvara infartslederna för förstärkningar från väst. Värdlandsavtalet som ska göra det möjligt att tillräckligt snabbt etablera allierade stridskrafter på svenskt territorium.
Allt detta borde väl vara sådana ”väldiga förändringar” som skulle ha motiverat starka ryska motåtgärder. Men det fattas som sagt en sak länken mellan försvaret i stort och stridskrafternas förmåga: en operativ planering som integrerar våra stridskrafter i försvaret av Östersjöområdet. Det är till stor nackdel för oss: vi kan inte i fred påverka den roll vi kommer att få den dag kris eller krig bryter ut och vi oundvikligen dras i.
Men det är en än större nackdel för fred och stabilitet i Östersjöområdet. Som ambassadör Krister Bringéus uttryckte det i sin av regeringen beställda utredning Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):
”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs. Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.”
En sådan planering skulle säkert vara en provokation mot Ryssland. Ty den ryska regimen känner sig hotad av åtgärder som minskar dess chanser att hota grannar med militära medel. Dess mål är inte stabilitet i norra Europa. Vår allianslöshet tjänar den väl.
Bo Hugemark
Överste och hedersordförande i Svenska Atlantkommittén
