Beredskapspolisens roll som antisabotageförband i händelse av höjd beredskap eller krig lyfts fram av Mikael Juul Sörensen. Han pekar på den lucka som finns idag på grund av att beredskapspolisen avskaffades.
Polis och militär övar trafikkontroll. Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten
Den särskilda beredskapspolisen var polisens operativa enhet för antisabotageverksamhet under höjd beredskap och när landet är i krig. Främsta uppgiften var att bevaka och skydda objekt och anläggningar som bedömts vara viktiga för landets totalförsvar. Enheten skulle kunna genomföra spaning och uppspåra fientliga sabotagegrupper som sedan kunde gripas eller nedkämpas.
Särskilda beredskapspolisen var i första hand militärt utbildade. Där fanns militärpoliser, basjägare från marinen eller flygvapnet, FN-soldater (med erfarenheter från Bosnien och KFOR) och andra lämpliga personalkategorier.
De här beredskapspoliserna hade vanan att arbeta i grupp, hade god kunskap om vapenhantering och leddes av erfarna poliser med särskild ledarskapsutbildning. Enheten var oberoende och kompetensen var vassare än polisens regionala insatsstyrkor.
I proportionen 1996/97:4 ”Den allmänna beredskapspolisen” fick Beredskapspolisen som huvudsaklig uppgift att svara för bevakning och skydd av viktiga totalförsvarsobjekt och skulle ha en styrka på 10 000 totalförsvarspliktiga.
Den särskilda beredskapspolisen, med 5 000 totalförsvarspliktiga, var avsedd att vara ”lite vassare”: en kvalificerad resurs till stöd åt Polisen vid höjd beredskap vid insatser mot sabotage.
Den föreslagna 19 dagar långa utbildningen kom därför sedan att till stor del inriktas på antisabotageverksamhet. Vidare föreslog man att beredskapspolisen med en utökad organisation och bättre utbildning kan utgöra ett lämpligt komplement för bevakning av skyddsobjekt. Det väsentliga i förslaget var att beredskapspolisen blev en kvalificerad resurs som kan sättas in i ett tidigt skede vid höjd beredskap.
Detta innebar att beredskapspoliserna måste vara färdigutbildade och redo redan i fred. De bakomliggande diskussionerna till styrkans utökning, och särskilt vad gäller den särskilda beredskapspolisen, speglade den säkerhets- och försvarspolitiska debatten under 1980- och början av 1990-talen: det överraskande anfallet med insatser av specialförband för sabotage mot viktiga totalförsvarsobjekt och likvidering av nyckelpersoner för att ”förlama” förmågan till motstånd.
Företeelser som då förväntades utspelas i ett ”skymningsläge” mellan krig och fred och där gränsdragningen mellan militära och polisiära uppgifter och ansvar inte alltid var klar. Även den ökande företeelsen av terrorism diskuterades alltmer. Efter det kalla krigets slut i och med Sovjetunionens sönderfall fick de säkerhetspolitiska övervägandena en annan inriktning där invasionshotet mot Sverige tonade bort och den nationella säkerheten debatterades i mer breda perspektiv och där internationell samverkan lyftes fram. Uppbyggnaden av beredskapspolisens båda delar enligt den dimensionering som angetts, kom inte att förverkligas på grund av den nedtonade hotbilden.
Regeringen bedömde läget som att det inte längre förelåg ett behov av att bygga ut den allmänna beredskapspolisen, samt att det räckte med 1 500 utbildade totalförsvarspliktiga i den särskilda beredskapspolisen. Riksdagen beslutade i linje med detta. Mellan 1996 och 2001 utbildades därför 1 500 särskilda beredskapspoliser.
Idag pratar man om polisens “gråzon” som “blåzon”. Hotet innan en “gråzon” har blivit mer komplicerat genom att hotet finns inom hybridangreppen i fred, där inte ett krig behöver följa som i det tidigare skymningsläget.
Försvarsberedningen föreslog i rapporten Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret, 2017, att man skulle återinföra en beredskapspolis. Beredningen drog slutsatsen “att det finns behov av en resurs för att kunna förstärka polisen vid höjd beredskap och krig. I samband med krigsfara och krig kommer behovet av att skydda viktiga objekt, förstärka gränsövervakningen samt bistå i befolkningsskyddet att öka avsevärt.
Försvarsberedningen föreslår att en förstärkningsresurs till polisen upprättas, vilken ska utformas för situationer då beslut om att det finns behov av en resurs för att kunna förstärka polisen vid höjd beredskap och krig. Personalen bör i första hand vara personer som avslutat sina anställningar som poliser eller annan personal med relevant utbildning för de uppgifter som förstärkningsresursen ska lösa vid höjd beredskap och krig. Med uttagning och rekrytering till förstärkningsresursen bland dessa personalkategorier säkerställs krigsplacering av lämpliga personer samtidigt som utbildningstiden förkortas. Personalen inom förstärkningsresursen bör krigsplaceras i Polismyndighetens krigsorganisation med civilplikt. De kan liknas med den gamla Allmänna beredskapspolisen och det är just denna del man ska utreda på Justitiedepartementet
Samtidigt är polisen skyldiga att fortsätta med samma uppgifter som de har i fred. Vi känner alla till hur situationen ser ut med polisens bemanning inom ingripandeverksamheten i skrivande stund.
I Svenska Dagbladet den 9 februari i år (Majoritet vill återinföra beredskapspolisen) intervjuade Jonas Gummesson bland annat Inrikesminister Mikael Damberg som hänvisade ”till den planerade översynen av personalläget i det civila försvaret och även konstaterat att ambitionsnivån ska anpassas till de ekonomiska ramarna.”
På SvD:s fråga hur han ser på att en riksdagsmajoritet vill återinföra beredskapspolisen svarar han via pressekreteraren att personalförsörjningen inom det civila försvaret är en bred och komplex fråga som behöver ses över samlat.
Vi lever i en tid där hybridangreppen påverkar vår vardag. Vi vet att det förr eller senare kan komma ett omfattande angreppet och att polismyndigheten inte är kapabla att hantera det på grund av personalbrist. De senaste åren har polisen byggt upp enhetliga regionala insatsstyrkor för att ha samma förmåga att ingripa snabbt och med samma kompetens oavsett var i landet ett allvarligt brott inträffar. Men de finns inom myndigheten och de har en begränsning och det är deras akilleshäl. Ju allvarligare och mer komplex situationen är, desto snabbare krymper resurserna över tid.
Polisen har idag inte resurser för att kraftsamla över tid utan att deras ordinarie uppgifter påverkas negativt. Inom polisen i ingripandeverksamheten finns det röster som hävdar att antalet poliser i just ingripande verksamheten ligger någonstans mellan 5 000 och 7 000 nationellt i tjänst i tre skift inklusive de regionala insatsstyrkorna.
De blygsamma tillskotten av nya poliser försvinner in i myndigheten och tillskottet ut i utanförområdena når inte upp för att kunna täcka behoven överallt. En mer nyanserad statistik över antalet poliser i ingripandeverksamheten som de facto tjänstgör nationellt är sekretessbelagda uppgifter. Bara det väcker oro i sakfrågan.
Regeringen tar det alldeles för lugnt med synsättet att Beredskapspolisen bara är en liten del inom det civila försvaret, och att det är en bred och komplex fråga. Ambitionsnivån ska anpassas till de ekonomiska ramarna. Man ska ha i åtanke att regeringen även lyssnar på polisens fackförbund, som var och är kritiska till Försvarsberedningens förslag om beredskapspolisen för att värna begreppet polis.
Vår nationella säkerhet hänger på anpassade ekonomiska ramar och ordet POLIS med tillhörande 2,5 års utbildning. Det gör att inte bara poliser i daglig verksamhet saknas. Saknas gör även förmågan att hantera omfattande naturkatastrofer, komplexa olyckor, hybridangrepp och krig.
Det finns en risk att polisens arbete med de ”komplexa” insatserna i utanförskapsområdena och mot våld i nära relationer måste stå tillbaka på grund av att man måste bidra med kompetenta och viktiga resurser för mindre kvalificerade uppgifter som exempelvis avancerad bevakning.
Det behöver inte vara så svårt att upplysa allmänheten om vad skillnaden är och vad syftet med beredskapspolisen är. Risken att allmänheten skulle bli förvirrad av att det finns en polis och en beredskapspolis torde vara överdriven.
Mikael Juul Sörensen
Sakkunnig i polisens krisberedskap samt beredskapspolis
