Freddy Jönsson Hanberg, om att utbrottet av COVID-19 är en påminnelse om hur sårbart Sverige är.
Nyhetsflödet om spridningen av viruset ”COVID-19” kan inte ha undgått någon. I skrivande stund har 80 000 människor smittats och 2 600 människor har dött. Det är en tragedi för de drabbade, och viruset har förstört livet för många familjer världen över. Det är också en svår belastning för det kinesiska samhället. Städer är ”stängda” vilket innebär att företag har stängt ned produktionen, människor har gått hem från sina arbeten och vanliga samhällsfunktioner som till exempel kollektivtrafik har slutat fungera.
Detta är vad myndigheter brukar kalla svåra påfrestningar på samhället eller samhällsstörningar. Händelseutvecklingen sätter ljuset på två frågor:
- Hur är det ställt med samhällsskydd och beredskap?
- Hur beroende av Kina bör vår ekonomi vara?
Den första frågan aktualiserades redan i höstas under Apotekstjänstskandalen. Det är ingen nyhet att hela samhällets försörjning är privatiserad och att logistiksystem drivs av en önskan om att förkorta ledtider och att sänka kostnader – snarare än att minska risker och öka redundans. Att så är fallet har blivit tydligt på ett obehagligt sätt vid flera tillfällen det senaste året.
Regeringens presskonferens om Corona-viruset den 24 februari handlade om beredskapen i den händelse att epidemin når Sverige. Över lag känns det betryggande vad gäller smittskydd, karantänkapacitet och även vårdkapacitet. Sanna Rayman som är debattredaktör på Dagens Samhälle håller dock inte med om det sistnämnda. Och jag håller med Rayman om att iakttagelsen som regionerna gör att ”såväl förbrukningsmaterial som läkemedel ofta produceras i Kina och att en del regioner redan drabbats av restnoteringar och uteblivna leveranser på grund av situationen i Kina”, är synnerligen oroande.
I höstas handlade det om klantiga upphandlingar och nu handlar det om en epidemi som är på väg att bli en pandemi, men nästa gång kan det handla om näringslivets förmåga att fungera även om Sverige angrips. Metoderna för angrepp behöver inte alls vara flyganfall och bombningar, utan det kan handla om att främmande makt köper in sig i svenska företag eller för Sverige viktiga utländska företag, företrädesvis genom bulvaner. Detta är på väg att hända i Nynäs (DI den 20 februari).
Regeringens utredning om näringslivets roll i totalförsvaret behandlade endast frågan om hur privata företag skall engageras vid höjd beredskap och krig. Man kan diskutera om utredningsdirektivet borde ha formulerats annorlunda, eftersom det idag inte går att avgöra var gränsen mellan fred och krig går. Inträffar en olycka eller en naturkatastrof går den att avgränsa men när en antagonist angriper oss uthålligt och dessutom långsamt ökar intensiteten, blir det mycket svårt för en beslutsfattare att avgöra när man skall ”trycka på startknappen”.
Vi behöver därför titta på försörjningsfrågan i särskild ordning. Den statliga kontrollen i fred begränsas både av att det på marknaden skall råda fri konkurrens men också av överstatliga regler. Detta behöver belysas särskilt och det brådskar.
Den andra frågan togs upp till diskussion i Financial Times den 23 februari och handlar om ”decoupling” av Kinas ekonomi, vilket i praktiken handlar om att flytta oursourcad produktion från Kina till andra länder. Apple varnade i sin senaste rapport om att försäljningen kommer att minska till följd av virusepidemin, men faktum är att ”frikopplingen” redan har pågått en tid. Samsung har stängt fabriker i Kina och etablerat produktion i Vietnam, amerikanska företag har flyttat produktion till Mexico.
Allt eftersom Kina blir bättre och bättre på komplex teknologi som halvledare och operativsystem. kommer även Kina att frikoppla från till exempel Taiwan och USA. Just produktionen av halvledare förtjänar särskild uppmärksamhet eftersom Kina kommer att vara beroende av Taiwan i många år och även USA är beroende av taiwanesisk halvledarproduktion. Folklig resning för demokrati som i Hongkong kan mycket väl inspirera till att utnyttjas för att påverka Kina.
Området är med andra ord en geoekonomisk och geopolitisk krutdurk som har potentialen att bli ett nytt Mellanöstern.
EU har tagit emot Kina med öppna armar, men givet frikopplingstrenden kan den utvecklingen vända snabbt. EU meddelade den 19 februari att man vill skapa en europeisk marknad för data i syfte att konkurrera med Silicon Valley och kinesiska statliga företag. Vid en första anblick verkar det handla om att stänga ute Kina av säkerhetsskäl men även amerikanska jättar som Google, Facebook och Amazon berörs av beslutet. Detta måste ses som ett svar amerikanska tullavgifter på europeiska varor. Data är den nya oljan, även Ryssland har aviserat ett eget slutet internet, dock snarare motiverat av att man vill stänga ute information som kan inspirera till folklig resning och krav på öppenhet och demokrati.
Kort sagt innebär frikopplingstrenden en ökad regionalisering av världens ekonomier. En multipolär världsordning brukar innebära geopolitiska spänningar och inte sällan slutar det med krig.
Det kan tyckas som att de två frågorna inte har med varandra att göra men just frågan om sammanlänkade risker har belysts av många personer med mycket god insyn. Eugenie Molyneux som är Chief Risk Officer of Commercial Insurance på försäkringsbolaget Zurich talade om det på Supply Chain Risk Management Summit i Hamburg i september förra året och årets upplaga av World Economic Forums Global Risk Report är full av exempel på sammanlänkade risker.
Vi går mot en tid präglad av höga risknivåer orsakade av geopolitiska spänningar, klimatförändringar, tekniksprång samtidigt som våra samhällen är bräckliga och känsliga för störningar – och dessa risker påverkar och underblåser varandra. Det bör vara en tydlig signal till våra politiker om hur resurser prioriteras.
FREDDY JÖNSSON HANBERG är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.
