Stig Rydell, om att det allt oftare hörs röster som förutspår att Nato kommer att avvecklas, men det är snarare så att försvarsalliansen återigen kommer att utvecklas.
När Nato bildades 1949 var den säkerhetspolitiska omgivningen en helt annan än idag. Europa var slaget i spillror efter ett förödande världskrig som hade krävt många människoliv, ändrat gränser och som för många länder innebar fortsatt ockupation. I vår närhet förlorade Finland en stor del av sitt territorium med stora flyktingströmmar som resultat. Estland, Lettland och Litauen ockuperades fram till frigörelsen 1991, Bornholm till 1946 och Österrike till 1955.
Kort sagt, Europa gick en osäker framtid till mötes. Många berömvärda och genomtänkta initiativ togs och som vi känner igen dagligen, t ex FN och Nato. Nato:s övergripande syfte formulerades så här:
“Nato:s essential and enduring purpose is to safeguard the freedom and security of all its members by political and military means. Collective defence is at the heart of the Alliance and creates a spirit of solidarity and cohesion among its members.”
Att både politiska och militära medel nämndes betyder att Nato redan från början var mer än bara en militär allians. Ulla Gudmundsson, som 1995–1999 var biträdande chef för Sveriges ambassad i Bryssel med ansvar för Natobevakning, har använt orden ”en politisk allians med militära muskler”.
Andra centrala delar är Artikel 5 – den kollektiva självförsvarsparagrafen. Artikel 4 handlar om möjligheter till konsultationer med andra medlemsländer om säkerheten är hotad. Artikel 10 öppnade för utvidgning av Nato. Inledningsvis ingick 12 medlemsländer, idag är det 30. Utvidgningarna, som inleddes 1952 med Grekland och Turkiet, fortsätter än idag och utan större militära konfrontationer mellan medlemsländerna.
Nato är dessutom en mellanstatlig organisation där alla medlemmar är lika mycket värda när beslut fattas, dvs det krävs konsensus. Det är precis samma principer som råder inom OSSE.
Åren som följde på Nato:s bildande innebar en konsolidering av organisationen, även om det fanns situationer som utmanade sammanhållningen. 1966 drog sig Frankrike ur Nato:s militära kommando. Nato:s högkvarter flyttade därför från Paris till Bryssel.
Under tiden fram till murens fall blev det heller inget krig mellan supermakterna, en period av fred som är unik i den europeiska historien.
Vid murens fall hävdades från många håll att den ”militära alliansen” Nato inte längre hade något existensberättigande –fienden var ju borta! Så blev det dock inte. Och sannolikt är ett av skälen att organisationen just är en politisk allians med militära muskler med förmåga att utvecklas i förhållande till nya omständigheter.
I samband med det kalla krigets slut 1989–1991 uppstod nya frågor kring den säkerhetspolitiska tillhörigheten för länderna i det f d östblocket som tidigare varit medlemmar i Warzawapakten och som befann sig i ett säkerhetspolitiskt vacuum. De flesta sökte sig till de säkerhetspolitiska gemenskaperna västerut, till EU och Nato.
Nato:s samarbetsorganisation PfP (Partnership For Peace) som bildades 1994, lyckades fånga upp länderna. Många av dem blev senare fullvärdiga medlemmar. PfP var ett verkligt genombrott, eller mer korrekt beskrivet lysande diplomati, i relationerna mellan forna fiender som fann en ny säkerhetspolitisk gemenskap.
Dessutom var PfP en förutsättning för internationaliseringen, politiskt och militärt samarbete mellan länderna, speciellt i fredsfrämjande operationer (Peace Support Operations).
Det understryker hur viktigt det är att reflektera över varför Nato en gång bildades och fortfarande existerar 70 år senare. Målet – att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel är fundamentalt. Organisationen har successivt och, efter medlemsländernas önskemål, både utvidgats och utvecklats i takt med en förändrad omvärld. Den radikala omställningen efter murens fall har hanterats synnerligen skickligt och forna fiender har blivit vänner.
De interna relationerna inom organisationen präglas mestadels av harmoni, men det finns självfallet frågor där det råder meningsskiljaktigheter. En av dem är Turkiets relation med Nato och speciellt med USA, som har helt olika syn på den syrisk-kurdiska gerillan YPG. USA har stött kurdiska YPG medan Turkiet bekämpar YPG eftersom den betraktas som en förgrening av den turkisk-kurdiska gerillan PKK. En annan fråga är Cypern.
Turkiet är en viktig allierad och har en av de största försvarsmakterna i Nato, och USA har dessutom två flygbaser i landet.
Samtidigt är, enligt en nyligen publicerad undersökning i Nato, det interna turkiska stödet för fortsatt medlemskap 69 procent, dvs högre än genomsnittet på 61 procent för samtliga medlemmar. Nato har under årens lopp investerat 5 miljarder dollar i Turkiet.
I dagarna, den 27 mars, välkomnades Nordmakedonien som den trettionde medlemmen i Nato. Landet blev inviterat redan 2008 under Nato-toppmötet i Bukarest. Oenigheter med Grekland kring det tidigare namnet FYROM (Former Yugoslav Republic of Macedonia) fördröjde processen fram till dess att en överenskommelse träffades om det nuvarande namnet 2018.
Nordmakedonien har, i enlighet med kraven inför medlemskap, genomfört reformer rörande demokrati, massmedias frihet, oberoende rättsväsen m m. Vägen till medlemskap är därför lika viktig som själva medlemskapet, en faktor som är ytterst betydelsefull och som gäller alla länder som aspirerar på medlemskap!
I Nordmakedonien används dessutom nu NICS (Nato:s Next-generation Incident Command System) för att i realtid koordinera information om och åtgärderna mot COVID -19.
Medlemsländernas resurser används inom Nato för transport mm av medicinsk utrustning till Italien, Spanien och Rumänien mm för samma ändamål.
Nato är också ett forum för en ständigt pågående dialog mellan medlemsländerna, baserad på och med ett tydligt politiskt ledarskap som har tillgång till militära medel. Det samlade politiska ledarskapet styr utnyttjandet av de militära resurserna, och i vissa fall i detalj. Inga militära ledare tar initiativ som inte har godkänts av de politiska ledarna.
Nato:s styrka är helt beroende av medlemmarnas gemensamma vilja och deras nationella resurser. Dagens utmaningar med ett motsträvigt USA skall beaktas mycket noga – men heller inte överdrivas. Det är inget nytt att USA sedan lång tid drivit på för att länderna i Europa skall ta betydligt större ansvar för säkerheten, inklusive nödvändiga ekonomiska satsningar.
Alternativ till Nato existerar knappast, vare sig för USA eller medlemmarna i Europa, däremot kommer sannolikt utvecklingen att fortsätta mot ett annorlunda Nato. Det stora beroendet av USA bedöms fortsätta under lång tid, men balansen förändras successivt i takt med att medlemsländerna i Europa tvingas ta ett större ansvar för den egna säkerheten.
I Nato:s medlemsländer uppgår befolkningen sammanlagt numera till nästan en miljard och organisationen sträcker sig över två kontinenter samt är fortsatt öppen för utvidgning. Därför fortsätter Nato utvecklas i takt med tiden, inte avvecklas. Det blir ett annorlunda Nato, men fortfarande baserat på målet att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel.
STIG RYDELL är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.
Artikeln har i en tidigare version publicerats på Kungliga Krigsvetenskapsakademien blogg Försvar och Säkerhet.
