De senaste årens handelskrig mellan Kina och USA samt konsekvenserna av den pågående Coronapandemin är några av de faktorer som gör att allt fler nu på allvar börjar prata om – och eftersträva – autonomi och oberoende, skriver Viktor Lundquist.
I förra veckan avslutade det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté ett fyra dagar långt möte under vilket man resonerat kring Kinas framtid. På mötet diskuterades bland annat en vision för landet mot 2035, och landets 14:e femårsplan arbetades fram. Femårsplanens exakta innehåll är ännu oklart, men det finns signaler om i vilken riktning Xi ämnar styra landet.
Kina – precis som många andra globala aktörer – tycks i allt större utsträckning vilja göra sig mindre beroende av omvärlden.
Inom allt fler områden, inte minst innovation och teknologi, beskrivs hur Kina och flera andra stater och organisationer vill bli mer självförsörjande, och därmed minska beroende av andra. Flera faktorer ligger bakom denna utveckling.
Inte minst har Coronapandemin och dess efterföljande konsekvenser med all önskvärd tydlighet visat hur sårbara många av världens etablerade handels- och transportflöden kan vara. Vid nästa storskaliga kris (eller konflikt) vill många nu försäkra sig om att man inte är beroende av andra staters goda vilja eller fungerande system, utan istället etablera självförsörjning och autonomi som gör att detta inte krävs.
Även handelskriget mellan Kina och USA har varit en drivande faktor bakom denna utveckling. I takt med att konflikten intensifierats har det blivit allt svårare att kunna säkerställa både import och export av material från motparten, och istället blir det aktuellt att i större utsträckning producera centrala komponenter och tjänster själv. Som en naturlig följd blir det också aktuellt att initiera åtgärder som gör att den egna befolkningen i större utsträckning främst ska konsumera inhemska produkter.
Kina är som sagt inte det enda landet som tagit och fortsätter att ta steg mot att bli mer självförsörjande och oberoende. President Trump har tidigare sagt att en total frikoppling (complete decopling) från Kina och kinesiska produkter inte är otänkbart, och han har också argumenterat för att detta kan bli något USA kan komma att kräva av andra länder som vill fortsätta handla med USA.
Och även inom EU diskuteras frågan om autonomi och oberoende flitigt. I ett tal så sent som i september betonade Europeiska rådets ordförande Charles Michel att europeisk strategisk autonomi är ett av unionens absolut mest centrala mål att arbeta för under kommande år.
Det är således uppenbart att allt fler tunga internationella aktörer ser en framtid i vilken krav på (åtminstone ett visst mått av) självförsörjande och oberoende kommer att bli tvunget.
Gränsen mellan förnuftig, genomtänkt och hälsosam strategisk autonomi och protektionistisk avskildhet och isolering från omvärlden är dock kanske inte lika tydlig och lättmanövrerad som man kan tro, och den lär knappast vara enklare att identifiera i tider av handelskrig och pandemi. Det återstår att se i vilken riktning de globala stormakterna väljer att gå.
Viktor Lundquist
Biträdande redaktör för Säkerhetsrådet
