Photo by Hassan Pasha. Unsplash.
Utformandet av dagens säkerhetspolitik handlar, till skillnad från Kalla krigets ideologiska strider, om konkreta behovsbilder sett till energi, digitalisering och försörjningskedjor. Medan John F. Kennedy och Nikita Chrusjtjov spelade ideologisk schack, har Ursula von der Leyen och Xi Jinping fullt upp med att flytta runt klossar i vår tids ekonomiska Tetris. Vi lever och verkar i ett betydande identitetsskifte, där pragmatism och en funktionell syn på säkerhet formar den säkerhetspolitiska spelplanen. Detta leder till tiotusenkronorsfrågan: Var inträdet i Nato en följd av ideologisk övertygelse, eller ett nödvändigt steg för att flytta fram handelspositionen som följer av ökad trovärdighet som allierad?
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ställde de globala försörjningskedjornas instabilitet på sin spets. Europa har förlorat sin främsta energileverantör i form av Ryssland och de beroenden som talade för 00-talets optimistiska globalisering i en stabil värld räknas nu som våra främsta sårbarheter. Handelsberoenden destabiliseras och de ekonomiska samarbetsparterna inom den Europeiska unionen strävar mer mot protektionism, statligt kontrollerade värdekedjor och strategisk autonomi. Pendeln har svängt och den svenska politiska inriktningen måste förhålla sig till det nya klimatet.
Låt oss inte falla för frestelsen att vända oss inåt. Än viktigare, låt oss inte planera för krig utan att parallellt planera för fred. Vilka värderingar är det vi skyddar och hur kan vi upprätthålla dessa på andra sidan alliansfriheten? Den allierade försvarsviljan är beroende av att vi ser på världen och strategiska skyddsvärden på samma sätt. Detta innebär att bibehållandet av Sveriges identitet som moralisk stormakt är viktigare än någonsin tidigare.
Balansen mellan vad som går förlorat och vilka möjligheter som den nya säkerhetspolitiska inriktningen ger måste utgöra grunden för den praktiska konsekvensanalysen. Steget från feministisk utrikespolitik till medlemskap i Nato, en mer restriktiv biståndspolitik och militär upprustning är följden av ett reaktivt förhållningssätt till den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. När vi ser tillbaka på 20-talet kommer vi kunna konstatera att den ideologiska konsekvensanalysen hamnade i skymundan, men att identitetsskiftet heller inte ska överdrivas. Det säkerhetspolitiska spelet kvarstår men under ny skepnad. Är det kanske snarare en förklaring till hur utveckling går till? Det viktiga är att balansräkningen ger positiva utfall i våra barns historieböcker.
En naiv inställning om att kriget inte kommer nära har varit en avgörande anledning till 90-talets beslut om nedrustning av det svenska totalförsvaret. 2014 började sprickorna synas och den 24 februari åtta år senare sprack bubblan. Idag ser vi naiviteten som den främsta orsaken till att vi hamnat i det läge vi nu befinner oss i: En tillvaro beroende av fragila globala värdekedjor. Inträdet i Nato innebär ett erkännande av internationellt försvarssamarbete som uppbackning till diplomatins tillkortakommanden och avsaknaden av militära garantier, men också en öppning för nya marknader för svensk industri. Vid Natos industriforum hösten 2023 påpekade generalsekreterare Jens Stoltenberg att säkerhet, försvar och avskräckning är omöjliga utan industrins stöd. Han underströk att detta inte enbart gäller den industri som direkt försörjer det militära försvaret, utan också företag inom många olika sektorer, där teknik, innovation och produktionskapacitet spelar en central roll för alliansens kollektiva säkerhet.
Att våra finska vänner, och nu även allierade, har en annan historik och politik kopplat till synen på totalförsvaret är välkänt. Detta ger oss jämförbara system att studera i vår egen återuppbyggnad av det moderna totalförsvaret. Finlands syn på näringslivets betydelse för totalförsvaret skiljer sig avsevärt från den svenska. Bland annat finns det lagkrav på att kunna redovisa sin kontinuitetsplanering för att få driva näringsverksamhet (UA, 2024.02.09). Synen på näringslivets roll i totalförsvaret skiljer sig kulturellt och historiskt mellan Finland och Sverige, vilket påverkar respektive nations försvarspolitiska ställning. I Finland blickar man inåt för att säkra landets överlevnad i krigstid (UA, 2024.04.12), medan Sverige, präglat av en långvarig fred, har svårare att återuppväcka samma resonemang.
Säkerhetspolitiken har alltmer kommit att integreras i det svenska näringslivets verksamheter, och de beslut som fattas i näringslivet påverkar i sin tur Sveriges försvarskapacitet. Utan ett fungerande näringsliv finns inget totalförsvar, och de dominerande företagens strategi bygger i dag i hög grad på omfattande kunskap om geopolitiska avvägningar och utmaningar. Utrikespolitiska förändringar har gått från att vara av marginellt intresse för företagen till att bli helt avgörande.
Inträdet i Nato har i grunden förändrat svensk säkerhetspolitik, som nu alltmer handlar om industripolitik som slagfält snarare än traditionell diplomati och säkerhet. Utrikespolitik är idag en konstant reaktiv krishantering och det var länge sedan man agerade uteslutande proaktivt (UA, 2024.10.26). Sveriges nya roll i den internationella försvarsalliansen innebär att fokus skiftar från att enbart diskutera försvar och diplomati till att aktivt bygga upp och förstärka den svenska industrins status och förmåga. Skiftet är nödvändigt för att Sverige ska kunna bidra till Natos långsiktiga försvarsförmåga och säkerställa sin egen säkerhet i en alltmer osäker värld. Detta visas även genom att en betydande del av hybridkrigföringens spelplan har flyttat in i operativ näringsverksamhet.
Desinformationskampanjer, cyberattacker, fysiska hot, industrispionage, störningar i försörjningskedjor, underrättelseoperationer, illegal tekniköverföring, infiltration och sabotage sker varje dag. I somras läcktes de ryska mordplanerna på VD:n för vapentillverkaren Rheinmetall, Armin Papperger, som förser Ukraina med omfattande artilleri. Bränder i polska färgfabriker, brittiska lagerbyggnader och IKEA-varuhus i Vilnius är ett fåtal exempel av betydligt många fler ryska påverkansoperationer inom ramen för rådande hybridkrigföring, vilket speglar en verklighet där slagfältet har flyttat ut i näringslivet.
Detta industripolitiska krig handlar inte bara om försvar; det handlar om att säkra strategiska resurser och utveckla teknologier som kan ge Sverige och Europa en fördel i framtida konflikter. Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta ansvar inkluderar utvecklingen av försvarsindustrin, där Sverige, tillsammans med andra EU-länder, förväntas öka produktionen och investeringarna. Sverige kan inte längre förlita sig på att staten ska driva utvecklingen. Företagen har kapaciteten att skapa resiliens på bredden, medan statens roll blir att möjliggöra långsiktiga investeringar och stabilitet. Vi ser redan idag att investeringar i upprustning och förmågehöjande åtgärder fortsätter, vilket är en helt avgörande utveckling sett till kapacitetförhållandet mellan Europa och Ryssland. På tre månader tillverkar Ryssland lika många artillerigranater som Europa tillsammans gör på ett år (UA, 2024.09.27). Det pågår ett industripolitiskt krig som ställer utrikespolitiska prioriteringar på sin spets och ställer helt nya krav på relationen mellan stat och industri.
Under kalla kriget var staten och industrin nära sammankopplade, men nu har marknaden blivit mer självständig i takt med att svensk försvarsexport har vuxit och blivit globalt konkurrenskraftig. Inträdet i Nato ställer nya och högre krav på investeringar som syftar till upprustning av resilienta samhällen på samtliga nivåer. Att bygga industriell kapacitet tar tid och trycket är högt på svensk industris konkurrenskraft på den globala arenan. Ingen nation är självförsörjande och ekonomisk säkerhet som garanterar försörjningskedjor är direkt avgörande för den säkerhetspolitiska positioneringen. Nato visar med sina Seven Baseline Requirements for National Resilience (NBR) hur vi ska uppfylla vår del av alliansens förmågekrav. Det är nu politikens uppgift att ge orientering som frångår den traditionella bilden av säkerhetspolitik som militärstrategi till en industripolitik där Sverige måste säkerställa sin position i globala värdekedjor.
Det moderna totalförsvarets framgång är beroende av konkurrenskraftiga svenska företag och Sveriges inträde i Nato har tydliggjort att vår tids säkerhetspolitik också är en fråga om industripolitisk och ekonomisk strategi. Försörjningskedjor, kritiska resurser och teknologier måste säkras, och Sverige behöver stärka sin position på en global marknad präglad av ökad konkurrens från icke-demokratier samt geopolitiska spänningar. I detta nya paradigm handlar säkerhetspolitik inte längre bara om militär kapacitet sprungen ur ideologisk grund, utan om ett industripolitiskt krig, där ekonomisk uthållighet och innovation är avgörande faktorer. När kriget i Ukraina är över kommer Polen att ha Europas starkaste militär, medan Ukraina kommer att ha den mest erfarna och stridsvana styrkan (UA, 2024.10.26), vilket dagens försvarsbeslut inte fullt ut beaktar. Det är därför avgörande att fredsplaneringen stärker Sveriges ideologiska förankring i Nato:s säkerhetspolitiska strategi, så att vi är redo att möta en ny europeisk ordning.
Frida Pamliden är expert på beredskaps- och säkerhetsfrågor vid Svenskt Näringsliv och alumn av Frivärlds spetsutbildning Utrikesakademin 2024. Frida tilldelades Mats Johansson Stipendium 2024.
Källhänvisning
(Utrikesakademins första seminarium, 2024.02.09)
(Utrikesakademin, studieresa Helsingfors, 2024.04.12)
(Utrikesakademins femte seminarium, 2024.10.26)
(Utrikesakademin, studieresa Karlskoga, 2024.09.27)
(Utrikesakademins femte seminarium, 2024.10.26)
