Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, säger regeringen. Trots detta har dess beskrivning förändrats vid flera tillfällen sedan 2014 – utan ordentlig förklaring. Det visar tidigare försvarsminister Sten Tolgfors i en ny rapport från Frivärld och uppmanar regeringen att kalla till breda partiöverläggningar om svensk doktrinutveckling.
– Nu är man oense i både sak och process. Det är problematiskt och har mig veterligen inte hänt tidigare, säger Sten Tolgfors i det senaste poddavsnittet från Säkerhetsrådet.
I en ny rapport visar Sten Tolgfors hur regeringen återkommande ändrat beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje – utan bredare förankring: ”Det sprider osäkerhet”. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.
I rapporten ”Sveriges säkerhetspolitiska doktrin: Från neutralitet på väg mot Natooption” kartlägger tidigare försvarsminister Sten Tolgfors förändringarna i den svenska säkerhetspolitiska linjen sedan slutet på kalla kriget. Genom analys av regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer visar rapporten hur Sverige successivt lämnat neutralitetslinjen och övergått till att bygga säkerhet gemensamt med andra länder.
– På 80-talet var neutraliteten ett fundament i politiken och det satt väldigt djupt. Sedan föll muren och Europa stod inför ett antal turbulenta, men positiva, år när det gamla föll och det nya skulle byggas. I takt med det inledde Sverige en omvandling av den säkerhetspolitiska doktrinen, säger Sten Tolgfors i Säkerhetsrådets podcast.
Den militära alliansfriheten har bestått, men synen på neutralitet har förändrats. 1992 blev neutraliteten i krig ett möjligt handlingsalternativ, och var inte längre en självklarhet. 2002 togs neutralitetsoptionen bort efter gemensamma partiöverläggningar under Anna Lindh (S) som utrikesminister.
2009 skedde nästa stora förändring: solidaritetsförklaringen. Den innebar att Sverige inte skulle förhålla sig passivt om ”en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i EU eller nordiskt land”. Den solidariska säkerhetspolitiken var nu grunden för den svenska linjen, förklarar Tolgfors.
I och med detta uteslöts neutraliteten helt som en möjlig väg.
– Genom mycket medvetna förändringar under 20 år så gick Sverige från att vara ett land med en officiell linje om att vi stod ensamma, utanför eller vid sidan av och byggde säkerhet separat från andra länder, till att tvärtom bygga säkerhet solidariskt tillsammans med andra.
Sedan 2014 och regeringen Löfvens tillträde har dock beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen förändrats vid flera tillfällen.
– Det har varit en mycket rörlig tid i hur man valt att beskriva Sveriges säkerhetspolitiska linje. Paradoxen är att man har använt mer än ett halvt dussin olika formuleringar, samtidigt som man hela tiden sagt att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, säger Sten Tolgfors.
Den militära alliansfriheten har vid vissa tillfällen endast beskrivits i sak, för att vid andra tillfällen tillskrivas ett värde som att ”den tjänar vårt land väl” eller att den ”bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa”. Ibland har det funnits ett avståndstagande till Nato-medlemskap, andra gånger inte. Ibland har solidaritetsförklaringen funnits med, andra gånger inte.
– Hur ska omvärlden tänka kring det?
Detta sprider osäkerhet, menar Tolgfors.
– Poängen med en doktrin är att den är sin formulering. De ord med vilka den uttrycks är väl valda, för de ger sammanhang och förståelse. Men om de hela tiden ändras utan att förklaras, då blir det problem för andra att hänga med. När det dessutom kombineras med att det i debatten ofta förekommer symboliska och värdeladdade uttryck från kalla kriget, då blir det ännu svårare att tolka vad avsikten är med de förändringar som görs.
Sten Tolgfors tror att synen på värdet i beskrivningarna av den säkerhetspolitiska linjen har förändrats under de senaste åren.
– Går du tillbaka några decennier så var detta politikens hårda kärna i Sverige, men nu betraktas det inte på det viset. Det tillmäts inte samma vikt och betydelse. Bara vi inte är med i en militär allians så kan vi berätta om det på olika sätt, men det kan säga helt olika saker om Sverige till våra grannländer.
I rapporten föreslår Sten Tolgfors att regeringens ändringar bör ske i samråd med övriga partier och vara brett politiskt förankrade. Dessutom bör det finnas ett redovisat underlag som beskriver avsikter och tankar bakom dessa förändringar.
Han uppmanar regeringen att ta initiativ till partiöverläggningar om den säkerhetspolitiska doktrinutvecklingen.
– Ingen av de förändringar som gjorts sedan 2014 har haft en konstaterad riksdagsmajoritet bakom sig. Ingen har byggt på försvarsberedningen eller särskilda partisamtal. Och ingen förändring har förklarats, säger Sten Tolgfors.
När det nu dessutom finns en riksdagsmajoritet mot regeringens linje, som i frågan om Natooptionen, blir detta problematiskt, menar Tolgfors.
– Regeringen kan möjligen leva med att inte ha en majoritet bakom sin linje, men har mycket svårare att leva i en situation där man har en konstaterad majoritet mot sin linje.
I slutet av rapporten identifierar Sten Tolgfors tre ämnen som bör vara föremål för framtida partiöverskridande samtal om svensk doktrinutveckling. Han lyfter Natooptionen, bilaterala försvarssamarbeten och gemensam försvarsplanering samt hur Storbritannien omfattas av den nationella solidaritetsförklaringen.
Tolgfors varnar för riskerna om ändringar i den säkerhetspolitiska linjen inte förankras brett:
– Då är den svenska traditionen av bred konsensus bruten. Det tror jag varken är i landets eller Socialdemokraternas intresse.
Jesper Lehto
Praktikant på Frivärld
I det senaste avsnittet av Säkerhetsrådets podcast diskuterar Katarina Tracz och Patrik Oksanen rapporten tillsammans med Sten Tolgfors. Avsnittet finns där poddar finns, bland annat på Spotify och Acast.
