På samma sätt som borgerligheten drev på för Natomedlemskap måste den nu ta ansvar för att möjliggöra införandet av euron i Sverige. De historiska argumenten mot euron är inte längre relevanta, skriver Hannes Berggren.
Foto: Unspalsh. Euro coin. By Immo Wegmann.
De senaste åren har vi i Sverige omvärderat flera tidigare närmast dogmatiska hållningar: Natomedlemskap, ny kärnkraft och något annat än en mycket liberal migrationspolitik, framstod tills nyligen som nästan otänkbart. I dag ställer vi oss i stället frågande till varför frågorna inte kunde diskuteras mer öppet tidigare. Men en tankevurpa fortsätter att omgärda det politiska Sverige. Det gäller synen på euron. Frågan vi borde ställa oss är huruvida politiken kommer hinna ändra sig innan nästa kris, och tvärvändning, är ett faktum.
Inför den svenska folkomröstningen om euron hade flera nationalekonomiska invändningar framförts mot en svensk euroanslutning. I sina slutsatser fastslog Calmforsutredningen att den ”fäster större vikt vid det stabiliseringspolitiska behovet av penningpolitisk självständighet som en försäkring mot stora makroekonomiska störningar än vid de andra argumenten [tex årliga effektivitetsvinster]”.
Med andra ord prioriterade utredningen i det läget att behålla Sveriges självständiga penningpolitik framför att dra nytta av de ekonomiska fördelar euron skulle föra med sig. Detta argument framfördes till stor del mot bakgrund av det svaga ekonomiska läge Sverige befann sig i under 1990-talet. Mot detta riktade ekonomerna Assar Lindbeck och John Hassler kritik, då de menade att konjunkturmönstret i Sverige också kan ha påverkats av den egna ekonomiska politiken.
Därutöver menade Calmforsutredningen att en självständig penningpolitik skulle ge möjlighet till devalveringar (eller sedermera kursfall med rörlig växelkurs) i samband med extrema negativa chocker utanför det normala konjunkturmönstret. Tanken var att Sverige som ett litet exportberoende land, vid händelse av ett tillfälligt kronfall, skulle kunna gynnas av att de svenska exportprodukterna då blev mer konkurrenskraftiga, och därmed snabba på en ekonomisk återhämtning. Denna stabiliseringspolitiska effekt skulle med andra ord göra det värt att förbise de fördelar som euron innebar i goda tider.
”En försvagad krona skadar Sveriges konkurrenskraft.”
Så är emellertid inte längre fallet, vilket till exempel investeraren Christer Gardell poängterat. I dag ser vi ett annat internationellt handelsmönster som kännetecknas av värdekedjor där en produkts värde ofta adderas i flera steg genom komponenter och tjänster från flera olika länder. Detta snarare än att hela slutprodukten produceras i ett land. Sverige, som till stor del handlar med euroländer, skadar därför sin egen konkurrenskraft genom att använda en försvagad krona för att köpa de insatsvaror som behövs till våra exportprodukter. Detta driver också på inflationen. Sverige har därmed förlorat den stabiliserande egenskap som ekonomer tidigare räknat med att kronan skulle ge. Dessa förändringar har bidragit till att Lars Calmfors i dag är euroförespråkare.
Dessutom förlorar vi de effektivitetsvinster som euroländer får av att handla i gemensam valuta. Dessa vinster bör sedan Calmforsutredningen ha blivit större eftersom fler av våra handelspartners i dag gått över till att använda euron. Utöver att drabba företagen och ekonomin i stort påverkar valutapolitiken också i allra högsta grad svenska konsumenter privatekonomiskt. Det räcker med att kolla vad sommarsemestern kostade för att inse att vi svenskar blivit fattigare av att stå utanför euron.
Men kan vi lita på att det förs en sund valutapolitik i ett gemensamt valutasamarbete?
Den frågan bör vi kanske vända på, inte minst då euroområdet haft lägre inflation än Sverige varje månad i år. Dessutom har vi sedan eurokrisen sett att även krisande länder kan växa snabbt inom eurozonen om de genomför nödvändiga reformer. Till exempel har Irland sedan 2010 blivit dubbelt så rikt som Sverige mätt i köpkraftsjusterad BNP per capita.
Svenskarna bör därför – som inför Natomedlemskapet – lita på att vi kommer bidra till samarbetet med våra styrkor, inte minst välskötta statliga finanser. Vi bör också göra oss redo genom att hantera våra svagheter, till exempel den extremt höga privata skuldsättningen. Svenska hushåll har en skuldsättning på 96 procent av BNP, jämfört med 57 procent i euroområdet, vilket gör svenskarna till det tredje mest belånade folket per capita inom EU.
Därutöver har Sverige i dagens geopolitiskt skakiga värld – där även ekonomin är ett vapen – blivit mindre resilient mot illvilliga spekulationer eller attacker genom att stå ensamt i sin valutapolitik. Därmed har regeringen också en svagare position från vilken den kan föra en utrikespolitik som till exempel kritiserar icke-demokratiska länder som kan sätta tryck på vår valuta. Sverige skulle med andra ord kunna vara både starkare och mer självständigt i eurosamarbetet än med kronan.
Trots detta finns det ingen riktig eurodebatt i Sverige – få inom borgerligheten vågar driva frågan. Dels kan det bero på en försiktighet efter den förlorade folkomröstningen 2003. Man kan förstå ängsligheten bland de borgerliga politikerna som var aktiva för 20 år sedan. Men det är svårare att förstå de yngre borgerliga som i dag bär runt på en valförlust som inte är deras. Dessutom ligger det illa i tiden med ett Sverige där en tyst majoritet nu vill se införandet av euron. Denna majoritet har tillkommit innan en riktig diskussion om euron ens påbörjats, vilket kan jämföras med de 29 procent som var för ett Natomedlemskap för bara två år sedan.
”Passiviteten i eurofrågan kan bero på en enkelspårig EU-kritisk hållning.”
Dels kan borgerlighetens passivitet i eurofrågan bero på en enkelspårig EU-kritisk hållning. Det finns flera områden där EU:s utveckling förtjänar kritik, till exempel stagnationen i fråga om liberaliseringar och utvecklingen av en allt mer omfattande industripolitik. Men det ska inte blandas ihop med värdet av unionens mycket lyckade projekt, som den inre marknaden och euron. I stället behöver Sverige fortsätta hitta nya allierade för att motverka den protektionistiska framfart som Frankrike påbörjat inom unionen sedan Storbritanniens utträde.
Ett sådant pågående samarbete finns inom ramen för D9+, där Sverige jobbar för ökad öppenhet till handel och teknologisk utveckling tillsammans med länder som Finland, Irland, Portugal, Estland, Belgien och Spanien. Ett annat viktigt samarbete är den så kallade frugala fyran, en grupp som jobbar för fiskal konservatism inom EU. Där jobbar Sverige tillsammans med länder som Österrike och Nederländerna. Samtliga av de nämnda länderna råkar också ha euron som valuta, vilket visar att en euroanslutning inte står i motsatsförhållande till att verka för ett mer frihetligt EU med färre regleringar, mer öppenhet och välskötta finanser.
Den svenska Natoansökan möjliggjordes till slut av socialdemokraternas omsvängning i frågan under sin tid i regeringsställning. Kanske kommer socialdemokratin en dag också att ta Sverige in i euron efter en långdragen kris som till slut tvingar fram ny politik efter att ha gjort svenskarna fattigare. Eller så tar den borgerliga regeringen ansvar för Sverige och tar landet in i euron innan krisen är ett faktum. En bra start hade varit för finansministern att omedelbart tillsätta en utredning om effekterna av ett svenskt euromedlemskap.
