I skuggan av covid-19 och Hongkong fortsätter etniska minoriteter att förtryckas i Kina. De senaste larmen om påtvingad familjeplanering och försök till etnisk dominans visar att det numera rör sig om folkmord.
Två muslimska flickor i Kina, där etniska minoriteter förtrycks systematiskt. Foto: Marc Curtis/Pexels
Med anledning av covid-19-pandemin har världens ögon obevekligen legat på Kina de senaste månaderna. Med rätta. Samhällssituationen hade kunnat se fullständigt annorlunda ut ifall den kinesiska statsmakten inte valt att dölja och förneka virusets uppkomst och spridning. Dessutom har den nya säkerhetslagen i Hongkong, som i sig är ett brutalt övergrepp på regionens frihet och demokrati, knappast bidragit med gott anseende åt diktaturen.
Samtidigt har pandemin och den svåra situationen i Hongkong skiftat världens fokus från ett annat enormt problem som fortsätter att ske i skuggan av de andra konflikterna. I nordvästra Kina fortgår det systematiska förtrycket av uigurer, kazaker och andra etniska minoriteter. Befolkningen i regionerna hålls i schack av myndigheterna och över en miljon människor har satts i så kallade ”omskolningsläger”, med uttalat syfte att tvinga in minoriteter i den kinesiska majoritetskulturen och därmed avsäga sig sin egen kulturella bakgrund och traditioner.
De som genomgått dessa program vittnar om brutal och systematisk hjärntvätt med inslag av tortyr.
Experter har länge avrått från kalla det kinesiska förtrycket av etniska minoriteter för folkmord, inte minst då det inte funnits en uttalad agenda att utrota folkgrupperna, utan snarare att assimilera, underordna och dominera dem. Detta kan numera komma att ändras.
Den kinesiska regimens totalitära syn på barnafödsel har gjort sig ökänd. Trots att flaggskeppet ettbarnspolicyn formellt avvecklades 2015 har inte diktaturen officiellt förkastat detta maktmedel. Istället tillämpas en liknande politik på landets minoritetsgrupper, om inte i ännu brutalare former.
En av de vanligaste anledningarna till placering i ett av regimens läger är att man har fått för många barn. Föräldrar till tre eller fler barn döms till skyhöga böter och riskerar många år i läger om de inte klarar av att betala. En fattig kazakisk kvinna beskrev hur regimen, efter att hon fått sitt tredje barn, tvingade henne till användning av kopparspiral. Trots att hon gjorde som de sa, kom uniformerade soldater hem till henne ett par år senare. Hon beordrades att betala 2685 dollar i böter för att ha fått mer än två barn. Om hon inte betalade inom tre dagar skulle hon placeras i läger.
I en annan drabbad familj dömdes en uigurisk sjubarnsfar till sju år i fängelse – ett år för varje barn.
I lägren behandlas kvinnorna brutalt. Flera före detta-fångar vittnar om att de tvångsmatades p-piller. Andra injicerades med okända vätskor och fick efteråt reda på att de hade steriliserats. Även mindre sofistikerade metoder, som upprepade slag i magen, tillämpades. För de kvinnor som kommit lägret gravida väntade tvångsaborter. De som redan hade barn separerades från dem. De ofta mycket små barnen placerades därefter i barnhem och fick träffa sina föräldrar ytterst sporadiskt.
En väsentlig del av lägervistelsen är att ”lära” kvinnorna familjeplanering. Bland annat visas filmer där fattiga minoritetskvinnor kämpar med att förse sina många barn med mat. Det förekommer även sessioner där kvinnorna tvingas till att erkänna sina ”brott” på mandarin. En kazakisk kvinna berättade att hennes cellkamrat tvingades att säga ”Jag har fött för många barn. Det visar att jag är obildad och kan ytterst lite om lagen” till en kinesisk myndighetsrepresentant på besök.
De gifta kvinnor som anses ha skött sig får ibland tillstånd att träffa sin man i ett par timmar på tu man hand i ett sovrum. Då får de även möjligheten att duscha varmt och använda rena handdukar. Men det finns en hake – de är tvungna att ta p-piller innan.
Att med hot om våld och fångenskap tvinga minoriteter till användning av preventivmedel är således praxis. Detta har gett resultat. I de uiguriska regionerna Hotan och Kashgar har födelsetalen sjunkit med över 60% från 2015 till 2018.
Rapporterna om massteriliseringar, tvångsaborter och koncentrationsläger som straff för att ha fått för många barn, i kombinationen med regimens subventioner av boende och högavlönade jobb åt Hankineser i minoritetsrika regioner visar tydligt att det rör sig om en medveten policy om etnisk dominans. Detta tangerar i sin tur FN:s definition av folkmord i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, från 1948.
Den kinesiska staten hävdar att kontroll av minoriteterna, och framför allt muslimska grupper, sker för att dels minska risken för islamistisk terrorism och dels för att hålla fattigdomen nere. Därmed är assimilering att föredra. Oavsett vilka brutala medel det än kan krävas.
Omvärlden sa: aldrig mer. Ändå pågår det i skrivande stund. Tystnaden från världens makthavare är en skymf.
Margareta Barabash
Tillförordnad biträdande redaktör
