President Sauli Niinistö möter Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Foto: Nato
Nato har åtminstone sedan 2015 gjort i ordning för ett snabbspår för Finland och Sverige att bli medlemmar i Nato där bilaterala försvarsgarantier från de större länderna skulle träda i kraft samma dag som ansökan om medlemskap lämnas in. Det skriver Charly Salonius-Pasternak och Matti Pesu, forskare vid Utrikespolitiska institutet i Finland (FIIA), när de förklarar Nato-optionen som används i finländsk säkerhetspolitisk kommunikation.
Finländska politiker, tjänstemän, och säkerhetspolitiska kommentatorer följer Sveriges Nato-debatt intensivt. Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska val har alltid haft en signifikant påverkan på Finlands internationella position. Sveriges Nato-förhållande är inte ett undantag.
Sverigedemokraternas beslut att stödja den så kallade Nato-optionen är därför av särskilt intresse även för Finland. Nato-optionen har varit en väsentlig del av Finlands Nato-politik det senaste kvartsseklet. Finland har som Sverige utvecklat en djup teknisk interoperabilitet med den transatlantiska alliansen Nato. Under de senaste åren har Finlands och Natos politiska förhållande också intensifierats. Huvudfokusen i samarbete har skiftat från krishantering till nationellt försvar. Här spelar den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet och Norra Europa in i förändringen.
Finland deltar aktivt i Natos övningar som gäller gemensamt försvar, och för dialog med alliansen om aktuella säkerhetspolitiska frågor i Finlands närområde. Sveriges Nato-politik har varit likadan, dock med betydligt större folkligt stöd för ett medlemskap än i Finland, men optionen har varit en fråga var Finland och Sverige har skilt sig. Nu kan detta förändras, när en riksdagsmajoritet säger ja till Nato-optionen .
Nato-optionen, som återupprepas återkommande i Finlands viktiga säkerhetspolitiska dokument, är både en inrikespolitisk kompromiss mellan Natos vänner och skeptiker, och ett mjukt avskräckningsmedel. Optionens syfte är att påminna Ryssland att Finland är beredd att söka medlemskap om landet känner sig hotat. Med andra ord är optionen en signal om Finlands suveränitet i säkerhetspolitiska frågor.
Optionslinjen är dock inte problemfri. Tre frågor sticker ut. För det första måste man ha en klar syn på hur säkerhetssituationen i Europa kommer att utvecklas i framtiden. I ett dåligt säkerhetspolitiskt läge är det inte säkert att Nato är villigt att ta emot nya medlemmar. Alla medlemsländer måste ge sitt godkännande för att en ny medlem ska upptas i Alliansen, därför borde anslutning äga rum under stabila och gynnsamma tider.
För det andra, Nato tar sina beslut genom konsensus, och processerna är ofta långsamma och rigida. En smidig beslutsprocess garanteras inte fast nyckelländerna i alliansen visar starkt ledarskap. Här finns det signaler att Nato redan gjort förberedelser och iordningställt för ett finländskt och svenskt medlemskap om det snabbt skulle behövas inför en stundande kris. En del av denna planering, som enligt uppgifter ska ha ägt rum i alla fall sedan 2015, är att vissa större medlemsländer skulle offentligt anmäla att bilaterala säkerhetsgarantier omedelbart träder i kraft, när Finland eller Sverige anmält sitt formella intresse att bli medlemmar i Nato. Om detta kan verkställas är en annan fråga. Därutöver måste man komma ihåg att en majoritet av Nato-medlemmar även är EU-medlemmar, med EU-fördragets artikel 42.7 om bistånd vid krig. Men EU-anknytningen kan också visa sig bli ett problem. Det kan finnas vissa Nato-medlemmar som skulle kunna kunna säga nej till medlemskapet på grund av EU-politik som ett ansökande land fört. Med andra ord, även om medlemskapet kan kännas som något Sverige eller Finland kan välja, det är de facto andra som väljer om de vill låta länderna bli medlemmar.
För det tredje, finländska politiska ledare är eniga om att Finland inte kan ansluta sig till Nato utan en folkomröstning. Fast folkomröstningen är viktig för beslutets legitimitet, är den en faktor som skulle fördröja processens snabbhet. Det öppnar också för bruk av diverse påverknings och informationsoperationer mot beslutsfattare och folk, både i Finland och Sverige.
Summa summarum, Nato-optionen kan utnyttjas som ett avskräckningsmedel, men det är inte en mirakelmedicin som automatisk förbättrar Sveriges säkerhetssituation. Utvecklingen av interoperabilitet med Nato är till exempel mer väsentligt. Det viktigaste är dock att landet själv är en intressant partner, som har genuin försvarsförmåga, och tillräckligt med resurser för att också stödja andra. Dessutom måsta man kunna diplomatiskt ’spela’ optionen på en säkerhetspolitisk spelplan som förändras, oftast oförutsägbart.
Med det sagt, det vore bra för Finland och Sverige att harmonisera säkerhetspolitiken. Länderna har ett djupt bilateralt försvarssamarbete och är redan en viktig del av det västra försvarssystemet i Norra Europa. De bilaterala samspelet borde alltid innehålla en dialog om Nato-frågor, därmed kan Finland och Sverige hjälpa varandra att kommunicera sina intressen och positioner gällande Nato.
Trots att Finland och Sverige har några skillnader när det gäller säkerhetspolitik, har länderna betydande och tunga gemensamma intressen.
Charly Salonius-Pasternak, äldre forskare, Utrikespolitiska institutet i Finland.
Matti Pesu, äldre forskare, Utrikespolitiska institutet i Finland.
Brittisk armékonvoj kommer till Sverige över Öresundsbron under Trident Juncture 2018. Foto: Nato.
