När vi vill tro att vi är bättre, eller på något sätt annorlunda, än våra föregångare finns realismen som ett försvar. Mot både verklighetsfrånvända fredsideal och övermodiga utopier, skriver Axel Östling.
En realist utmanar den progressiva historieskrivningen och hävdar att vi är lika förmögna att begå misstag liksom oförrätter nu som då, skriver Axel Östling. Thukydides historia om det Pelopoponnesiska kriget på 400-talet f. Kr inledde diskussionen som pågår än. På bilden illustrerat av Hermann Vogel. Foto: Wikimedia Commons.
Vad är mellanstatlig politisk teori? Inte är det flum, i alla fall. Samtalets äldsta röster kallas ofta för ”realisterna.” Och när de skulle beskriva vad den internationella politiken går ut på är det svåra sanningar om människans natur, liksom verklighetens krig och diplomati, som det ofta handlar om. Användbara perspektiv ämnade att begripliggöra internationell politik har däremot inte alltid funnits att tillgå som sådana.
Möjligen är det självklart, men jag tror att det kan vara berikande — även för säkerhetspolitiskt intresserade — att påpeka hur dessa idéer kan vara mycket gamla, medan deras hemhörighet inom statskunskapen är någonting nytt. Nedan följer en kort historia över ämnet, ett stycke realism och några exempel på vad man kan använda den senare till.
Redan på 400-talet f. Kr blev realismen till. Ändå skulle det dröja ända in i vår tid innan ett forskningssammanhang hade vuxit fram tillägnat den. Den mellanstatliga politikens historia vid våra lärosäten är därmed förvånansvärt kort: även om man funderade på vad det blir av människan, makten och moralen, mellan mer eller mindre självständiga politiska gemenskaper, redan långt tillbaka i tiden.
Omkring det förra sekelskiftet togs de allra första stegen mot att inrätta det studium vi i dag har att betrakta som både självklart och igenkännbart. En svensk riksdagsman och professor myntar begreppet ”geopolitik” 1899 och klagar något senare över den ”lucka i vår kunskapsorganisation” som internationell politik utgjorde då. Snart tillsätts en professur i Skottland. Andra britter undrar över avsaknaden av ämnesområdet mellan världskrigen. Och efter det andra frågar också amerikaner hur det kan komma sig att man inte tidigare teoretiskt tagit sig an sådant som kännetecknar politiken internationellt.
Det möjligen mest lovvärda försöket att bereda plats för dessa teorier skedde i England på 1950- och 60-talen. Londonpedagogen Martin Wight gav tillsammans med Sir Herbert Butterfield i Cambridge ut en samling essäer 1966 (Diplomatic Investigations: Essays in the Theory of International Politics) som var nydanande då, och fortfarande är rätt bra. Efter det kan man däremot fråga sig om projektet inte urartade en smula. Plötsligt skulle kalla kriget, FN-ambitioner och EU:s uppståndelse också vara med. Antagligen är det emellertid naturligt att ett nygammalt forskningsfält tenderar åt extremer (överstatlig övertro eller ofrånkomlig konflikt) innan ett lugn skall infinna sig också i föreläsningssalarna.
Kortfattat har vägen hit varit ganska så brokig.
I dag är det otänkbart att ett större universitet inte skulle tillhandahålla med något slags internationell politik inom ramarna för det statsvetenskapliga kursutbudet. Millenniet har dessutom sett den mellanstatliga politiska teorin — genomtänkta perspektiv ofta hämtade ur en idétradition — skattas som rimlig, riktig och värd en alldeles egen terminologi. Här samsas nutida liksom idéhistoriska arbeten, där de dessutom begåvas med statsvetenskapligt syfte. Sedan tidigt 2010-tal erbjuder Stockholms universitet en kurs på Master-nivå i ”International Political Theory”. Och 2018 publicerade Oxford University Press deras första tjocka handbok rubricerad likadant.
Realismen är den äldsta idétraditionen i mellanstatlig politisk teori. Thukydides historia och Protagoras sofismer i Aten inledde diskussionen som pågår än. Förenklat handlar realismen om: (i) att förstå och förklara politiken mellan stater; (ii) att ta fasta på människans natur som någonting beständigt därinom; och (iii) att inte rygga tillbaka inför de betraktelser ett sådant förhållningssätt kan leda till — särskilt beträffande det lilla som sedan ofta blir kvar av moralen. Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes är flitigt brukade namn inom detta urtida idéutbyte, vars historia också kan beskrivas som brokig. Annat än smickrande även då, är det relativt få som kallar sig realismens anhängare i dag.
Men realisterna är användbara särskilt i dag, av två olika men ändå sammanflätade skäl.
Främst bereder de den grundläggande frågan om varför vi alltid skall behöva diplomatin med ett svårsmält svar: Människan tenderar till självförgörande krig, hon bildar sammanslutningar och dessa skall missförstå varandra – om inte samtal ständigt förs.
Man kan också använda realismen som ett försvar mot verklighetsfrånvända fredsideal eller övermodiga utopier. Dessa brukar florera när vi vill tro att vi är bättre, eller på något sätt annorlunda, än våra föregångare. En realist utmanar den progressiva historieskrivningen och hävdar att vi är lika förmögna att begå misstag liksom oförrätter nu som då. Även om vi har det bättre. Och denna sistnämnda emfas tänker jag mig skall intressera den som befarar att utrikespolitiken alltför ofta präglas av en inlärd ”okunskap och missriktad idealism” (Kragh, SvD 28 maj).
Även inom forskningen alltså, liksom på sina ställen bland filosoferna, fanns det de som inte blundade för hur det ligger till.
Axel Östling
Kandidatexamen i filosofi från King’s College i London, mottagare av Uppsalas äldsta stipendium för studier i statskunskap samt alumn av Frivärlds Utrikesakademin
