Den Europeiska Unionen täcker alla politikområden, vissa mer utvecklade än andra. Försvarspolitiken är traditionellt sett ett område där medlemsstaterna behållit nästintill all suveränitet i förhållande till Bryssel. Men är det på väg att ändras? Det senaste avsnittet av Säkerhetsrådet podcast är ett samtal om Europa som säkerhetspolitisk aktör mellan Katarina Engberg från Sieps, som nyligen kom ut med en översikt vid namn European Defence Union by 2025? Work in progress, och Björn Fägersten, chef för Utrikespolitiska institutets Europaprogram.
”Ingen tänker sig att Europa på kort eller medellång sikt ska ersätta alla amerikanernas förmågor – det handlar snarare om att växa in i en ökad förmåga och ökat ansvarstagande”, säger Katarina Engberg. Foto: Bumble Dee/Shutterstock
Den Europeiska Unionen är en unik politisk uppfinning. Både en plattform för mellanstatligt samarbete och en aktör i sin egen rätt. Och det är denna senare dimension som framträtt tydligare ju djupare EU-samarbetet utvecklats och dess institutioner mognat.
– EU:s viktigaste säkerhetspolitiska gärningar är de som inte har med säkerhetspolitik att göra. Fredsarbete, att samla och konsolidera europeiska demokratier, tänk på Spanien och Grekland där EU-inträdet var en viktig del i demokratiseringsprocessen, säger Björn Fägersten.
Men de renodlat säkerhetspolitiska ambitionerna har vuxit över de tre senaste decennierna. Väckarklockan ringde under 90-talet när kriserna i Kosovo och Bosnien smärtsamt bekräftade Europas strategiska tillkortakommanden och beroende av USA. Konflikterna illustrerade att Europas inflytande och ansvar i säkerhetsfrågor förblir begränsat så länge den militära kapaciteten är låg. Sedan dess har kommission ganska oblygt rört sig in på säkerhetsområdet. President Ursula von der Leyen gav en fingervisning när hon tillträdde år 2019:
– Vi behöver ytterligare djärva steg under kommande fem år i riktning mot en äkta europeisk försvarsunion.
Faktum är att denna ambition redan finns förankrad i unionens juridiska DNA. Lissabonfördragets artikel 42 paragraf 2 säger att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken gradvis skall utformas som ett gemensamt försvar. Paragraf 7 i samma artikel efterliknar närmast Natos artikel 5, principen om att alliansens medlemmar skall undsätta det land som angrips. Den svenska hållningen mot detta är alltjämt häpnadsväckande, säger Katarina Engberg.
– Vi känner oss så inbäddade i det här [EU] och har backat in i det utifrån att det bara är politik och ekonomi. Vi vill inte höra talas om det andra och när det dyker upp så blir vi överraskade. Men å andra sidan drämmer vi till med den ganska expansiva solidaritetsförklaringen.
Om Sverige kan tyckas schizofrent så är vi också bestämda. Även om vår försvarspolitiska doktrin till stor del är byggd kring artikel 42.7 och genomsyras av en förväntan att andra länder ska komma till vår undsättning vid konflikt. Men till att ge EU större muskler på försvarsområdet förblir Sverige tämligen kallsinnigt. I och med Brexit förlorar dock Sverige en viktig bundsförvant i arbetet med att bromsa unionens försvarspolitiska ambitioner. Utvecklingar på andra sidan Atlanten har också gjort den svenska attityden mer isolerad.
– Trump lyckades ensam ena två tidigare väldigt åtskilda delar av den europeiska debatten. De som ville ha ett oberoende Europa och de som ville ha en väldigt nära relation med USA. Under Trumps tid kunde dessa enas om att vi behöver mer egen kompetens, säger Björn Fägersten.
Det finns en oklarhet kring vad som innefattas av artikel 42.7, vad som är krishantering eller kollektivt försvar. Detta är en gråzon där någon ersättning för den amerikanska kapaciteten, ens på medellång sikt, inte finns inom EU-systemet.
– Det finns brist på gemensam politisk vilja i Europa att använda säkerhetspolitik som ett operativt verktyg. […] Det hade inte krävt high-tech för att spela en roll i till exempel Nagorno-Karabach-konflikten, men européerna var ändå totalt frånvarande från en konflikt i vårt absoluta närområde. Jag tror det handlar mer om synen på säkerhetspolitik än bara dess verktyg, säger Björn Fägersten.
– Ingen tänker sig att Europa på kort eller medellång sikt ska ersätta alla amerikanernas förmågor. Européerna har en sammanlagd försvarsbudget som motsvarar 40 procent av USA:s […] Det handlar snarare om att växa in i en ökad förmåga och ökat ansvarstagande, säger Katarina Engberg.
Att Ostasien i vid bemärkelse, och Kina specifikt, kommer ta större amerikanska resurser och fokus i framtida anspråk är de flesta experter överens om. Men vilken skepnad EU:s försvarssamarbete kommer få som resultat är uppe i luften.
På vissa områden är vi extremt beroende av USA i fråga om territorialförsvar och kommer att fortsätta vara det under överskådlig framtid. Men de många europeiska länderna vill också vara det. Beroendeställningen uppskattas av dem som anar en federativ utveckling inom EU.
– Men på andra områden kanske Europa kan vara mindre oberoende när det gäller småskaliga insatser över tid. Vi ser att säkerhetspolitiken migrerar in på andra områden som till exempel teknikkrig och ekonomiska vapen. Där kan vi säga att Europa har mycket större potential att faktiskt bli en aktör att räkna med. Vilket också skulle balansera relationen till USA, säger Björn Fägersten.
I takt med USA:s fortsatta lutning mot Asien kommer Nato-samarbetet naturligt att bli mer europeiserat. Under tiden är det angeläget att ta en allvarlig funderare kring EU:s militära förmågor.
Europa måste inse att det inte bara är värt att försvara, utan att vi också har ett vidare ansvar för friheten i världen.
Lyssna på hela avsnittet här.
Dino Ekdal
Projektassistent på Frivärld
