Fackliga krav stoppade polisens beredskap för naturkatastrofer samt omfattande terror- och hybridangrepp konstaterar Mikael Juul Sörensen, sakkunnig i polisens krisberedskap samt beredskapspolis. Det är hög tid att komma över motståndet och återinföra en nationell resurs som kan bistå vid större kriser.
I samband med att beredskapspolisen avskaffades 2012 skapades ett vakuum som man idag, nio år senare, inte har lyckats fylla. Trots att det har skett händelser i vårt närområde som väckt farhågor. 2014 invaderades Krimhalvön av “små gröna män”, ryska elitförband utan nationell beteckning. Invasionen ledde till en olaglig annektering och kriget pågår alltjämt i de östra delarna av Ukraina.
Sverige har drabbats av flera omfattande skogsbränder och den största flyktingströmmen sedan Balkankonflikten. Sverige har också fått uppleva terrordåd, risken för terrorangrepp ligger kvar på förhöjd nivå, en 3:a på Säpos femgradiga riskskala. Lägg till en den allvarligaste och dödligaste pandemin sedan spanska sjukan, en situation vi har fått leva och dö med i snart ett år.
Det som låg, och ligger, bakom oviljan för beredskapspolisen är myndighetens och fackliga krav på en “fullständig profession”. Ju större utrymme yrkeskåren fick för att utöva sitt professionella omdöme, desto högre status för professionen. Med andra ord; beredskapspolisen blev ett hot mot myndighetens våldsmonopol (det gäller inte exempelvis ordningsvakten). De poliser som tjänstgjorde med olika chefspositioner inom beredskapspolisen drabbades av den fackliga strävan mot den fullständiga professionen. Somliga av dessa medlemmar utsattes för något som kan beskrivas som en ”hetsjakt” från sina “styrelseledamöter” och att fackets agerande upplevdes som ”olustigt”.
Vår nations förmåga att agera vid hybridangrepp, och ytterst i krig, satte alltså fackliga krav stopp för. Och motståndet lever kvar. När Försvarsberedningen föreslog beredskapspolis var fackordföranden Lena Nitz kritisk: ”Att ge personer utan rätt kompetens och utbildning polisiära våldsbefogenheter och sedan använda dem i situationer där det kan bli nödvändigt att använda våld tycker vi är fel väg att gå.”
Från rikspolischefens sida är tonläget mer ”försiktigt” kritisk: ” Vi har testat det tidigare och vi tycker inte att det föll så väl ut.”
Ett populärt påstående från Polismyndighetens sida är att man satte kostnaderna mot nyttjandet. Fram till 2011 fick RPS anslag, från Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och dess efterföljare Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, på 30 miljoner kronor årligen. Kostnaderna drabbade alltså inte polismyndighetens ekonomi nämnvärt. Men motfrågan om kostnaderna kan också ställas. Om beredskapspolisen nu kostade så mycket pengar – varför använde den inte mer?
Samtidigt går det att konstatera att nyttjandegraden inte är huvudpoängen. Beredskapspolisen var avsedd att sättas i beredskap vid allvarliga eller omfattande störningar på samhället, eller vid risk för sådana störningar.
I större kriser sätter nu filosofin att professionen löser allt stopp för ett effektivt hanterande av krisarbetet. Regeringen lyssnade mer på fackliga krav än att se det större säkerhetshotet. Nu finns ett förslag från Försvarsberedningen om att återinföra en polisiär förstärkningsresurs vid krig eller krigsfara. Frågan riskerar att dras i långbänk, samtidigt som svensk polis har stora svårigheter, med underbemanning, om det ska hantera ett hybridangrepp. Redan idag kämpar polisen mot organiserad brottslighet, där till och med vissa poliser måste få eskort av kollegor till sina arbetsplats. NOA, polisens Nationella operativa avdelning, har själv konstaterat att problemen kommer att ta lång tid att komma tillrätta med och efterlyser hjälp att från hela samhället i kampen mot den organiserade brottsligheten.
Parallellt med motståndet mot beredskapspolisen vill Polismyndigheten se en krigsplacering av ordningsvakter, vilket blir motsägelsefullt med tanke på motståndet mot den mer kompetenta och slagkraftiga beredskapspolisen som har fler lagrum att kunna agera inom. Dessutom tränas beredskapspolisen för både antisabotage kvalificerade bevakningsuppgifter.
Vägen framåt för effektiv en lättillgänglig beredskapspolis finns redan i den makulerade förordningen för beredskapspolisen från 2008. (2008:1097) Med mindre styrkningar, som den begränsande §5, som användes för att inte använda just beredskapspolisen, är förordningen enkel att verkställa.
Därutöver behöver ett enkelt avtalssystem tillföras. Här behöver man titta på det som redan finns med deltidsbrandmän, det finns starka skäl att skapa ett liknande system med villkor kring ersättning och inställelsetid. Tidsaspekten spelar en avgörande roll vid hastiga kriser, som antagonistiska attacker i form hybridangrepp eller terror, eller plötsliga naturliga katastrofer. Här skulle man också kunna börja med att bygga enheter i storstadsregionerna där trycket och belastningen är mest omfattande.
Övningsverksamheten bör få Hemvärnet som grund, med samma kontinuitet och liknande antal övningsdygn. Det bygger förmåga att hantera olika kriser samt också synlig- och medvetandegör att beredskapspolisen finns.
Ekonomin ska inte få bli den avgörande faktorn, kritik som att det är dyrt för samhället är inget hållbart argument. Jämför kostnaderna för att ha en gripbar resurser i jämförelse för vad som belastar polisen vid “särskilda händelser”. Polisfackets tyckande mot beredskapspolisen får inte stå i vägen för Sveriges behov av ett effektiv skydd vid allvarliga eller omfattande störningar på̊ samhället, oavsett om störningen kommer från naturkatastrofer, terrorister eller främmande makt.
Mikael Juul Sörensen
Sakkunnig i polisens krisberedskap samt beredskapspolis.
