Hårt mot hårt samt mjukt med anpassningspolitik. Två olika sätt att hantera den stora grannen. I den finländska Rysslandspolitiken går spåren tillbaka till Frihetstidens Hattar och Mössor konstaterar Yrsa Grüne-Luoma.
Kejsarinnans sten, placerad mitt framför Sveriges ambassad, restes till minne av Nikolaj I:s tyskfödda kejsarinna Alexandras första besök i Helsingfors 1833. Foto: Hans Hansen från Pixabay.
Finlands säkerhetspolitik bär både hatt och mössa. Kanske rentav samtidigt? Och då handlar det framför allt om relationerna österut:
”Ända sedan svenska tiden, det vill säga i snart 300 år, har Finlands östrelationer styrts av två huvudlinjer, hattar och mössor. Hattarna har satt hårt mot hårt när det gäller Ryssland, i synnerhet om man för detta har fått stöd från andra stater. Mössorna har å sin sida strävat till att sköta sakerna genom anpassning. Huvudsaken för dem har varit att kärnan förblir intakt”.
Så skrev Kimmo Rentola, professor i politisk historia vid Helsingfors universitet i en gästkolumn i Helsingin Sanomat i oktober 2020.
Rentola ägnar sig åt en kort översikt av den politik som formades under president Juho Kusti Paasikivis tid – det var ju Paasikivi som skulle låna sitt namn till den så kallade Paasikivi-linjen – senare Paasikivi-Kekkonen-linjen. Än i dag är detta något av en hörnsten i Finlands utrikespolitiska linje. Efter krigen 1939 och 1944 såg Paasikivi ingen annan pragmatisk lösning på att sköta förhållandet till Sovjet/Ryssland än att anpassa sig till den östra grannens maktsfär och krav. Paasikivi var därmed i högsta grad en mössa. En riktigt stor mössa, konstaterar Rentola.
Men Rentola hade under sin sista resa till Washington före coronapandemins utbrott möjlighet att i arkiven bekanta sig med journalisten John Scotts rapport om dennes samtal med Paasikivi i april 1944. De hårda villkoren för Finland var vid det laget kända och en storoffensiv hotade. Men utöver detta skildrar Scott Paasikivis utbrott:
”Paasikivi höll ett av de mest övertygande tal jag har hört honom hålla. Han upprepade vad han antagligen redan sagt till Molotov – och utmålade vad det skulle leda till om Ryssland försökte trampa ner Finland helt och hållet. Paasikivi reste sig, hötte med sitt beniga, fräkniga pekfinger och sade: ’Vi kommer att skjuta (mot fienden) bakom varje sten och träd och vi fortsätter skjuta i femtio år. Vi är inga tjecker. Vi är inte holländare. Vi kämpar med näbbar och klor bakom varje berg och på isen på varje sjö. Jag kommer inte att kämpa länge mera. Jag är gammal, men andra kommer att ta över’”.
Paasikivi, Kekkonen och Fagerholm någongång på 50-talet. Foto från Wikipedia.
Det var en rätt imponerande hatt som Paasikivi tog på sig där, och den hamnade inte i skymundan i Moskva, för Scott var också i den sovjetiska underrättelsetjänstens tjänst, enligt Rentola.
Professorn avslutar sin kolumn med att sammanfatta president Mauno Koivistos tankar: inte hattar mot mössor, utan bägge två. Vidare säger Rentola att han inte vet hur starkt president Sauli Niinistö omfattar Paasikivis linje men understryker att själva idén känner Niinistö nog till.
Att president Niinistö i själva verket har lystrat verkar klart. Hiski Haukkala, professor i internationell politik vid Tammerfors universitet och en tid också president Niinistös rådgivare, analyserar Finlands Rysslandspolitik i boken Suuren pelin paluu (Det stora spelet är tillbaka, fri övers. av artikelförfattaren) som kom ut i höstas.
”Finlands gyllene standard är att bygga en tillräckligt trovärdig och garanterad spärr: ett löfte om att Finland äger förmågan och också har för avsikt att sätta käppar i hjulen så in i vassen, så att fördelarna med en eventuell militär aktion blir negativ för anfallaren i alla tänkbara scenarier.”
Detta borde vara nog, konstaterar Haukkala och säger att Ryssland inte är en blodtörstig och irrationell aktör: ”Kosacken lägger beslag på det – men bara det – som sitter löst och som man kan lägga beslag på och också hålla kvar till ett vettigt pris.”
Kosackens agerande har citerats också av presidenten själv. Och det är därför ryggraden i det finska försvaret är en hög försvarsvilja bland folket. Det är också därför vissa mätningar under senare tid oroar, eftersom man kan se en något försvagad försvarsvilja bland yngre finländare.
Finlands ständiga balanserande i relationerna med Ryssland förvånar ofta omvärlden. Så var det till exempel när EU infört sina sanktioner mot Ryssland efter Rysslands invasion av Krim. På de av president Niinistö anordnade årliga Gullranda-samtalen dristade sig dåvarande svenska försvarsministern Karin Enström att fråga varför Niinistö rest på besök till Ryssland när alla andra EU-ledare avbrutit alla sådana planer.
Det var tydligt att frågan irriterade Niinistö som vid flera tillfällen återkom till att man kan följa EU:s linje men samtidigt upprätthålla en formell dialog med Ryssland om bilaterala frågor. Haukkala talar i sin bok upp om hur ett långvarigt bilateralt samarbete i allt från miljö- och avfallsfrågor till energiförsörjningen bildat en köl för att inte stjälpa båten. Men det måste medges att denna ständiga balansgång inte kan vara lätt för omvärlden att förstå.
Helt och hållet går den inte heller att förklara med det argument som så ofta lyfts fram: den långa gränsen mellan Finland och Ryssland. Men Hiski Haukkala har rätt när han säger att en geografisk gräns inte i sig är mer än en ett uppröjd öppning i skogen. Det viktiga är vilken betydelse man ger denna gräns och de politiska val som görs och de situationer som uppstår på grund av dessa tolkningar.
Haukkalas uppfattning är inte svår att omfatta rent teoretiskt. Men man kommer inte ifrån att detta uppdämda område i österled lägger agendan för den andra parten, det vill säga Ryssland. Och därifrån är budskapet klart: rör er inte för mycket – och framför allt: håll er utanför Nato.
Som Kimmo Rentola konstaterade i sin kolumn i Helsingin Sanomat: hattarnas politik har lett till förluster i krig mot Ryssland, mössornas till förödmjukande eftergifter som försvagat moralen. ”Från öst har man aldrig hört att detta är bra och att det räcker mer än väl”, skriver Rentola.
Och just detta är förklaringen till att ett allt mer integrerat militärt samarbete med i synnerhet Sverige, men också med Norge, är så viktigt för Finland.
Yrsa Grüne-Luoma
Frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
