Socialdemokratiske debattören och chefredaktören Daniel Färm adresserade Natofrågan i SvD i texten ”Natolinjen har stärkts, men håll huvudet kallt”. Här kommenterar Bo Hugemark en del aspekter av Färms vällovliga initiativ i Natodebatten.
Solidarisk säkerhetspolitik. President Sauli Niinistö möter Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Foto: Nato
Huruvida den militära alliansfriheten tjänat oss väl, som det sägs i utrikesdeklarationen, kan vara ett ämne för kontrafaktiska historiebetraktelser. Nu är det viktigare att se om den tjänar oss väl i det dramatiska läget idag och i den okända framtiden. Daniel Färm frigör sig från den socialdemokratiska dogmen och visar med tungt vägande argument att så inte är fallet, att den tvärtom är riskfylld: vi kan inte längre räkna med att stå utanför krig, och vi har inga garantier för militär hjälp om vi blir angripna. Färm pekar särskilt på kärnvapenhotet. Utmärkt, det är på tiden att kärnvapenfrågan diskuteras sakligt. Att Nato är ”en kärnvapenallians” är ett vanligt vulgärargument mot medlemskap, men det är givetvis tvärtom: Det är den stat som står utanför Nato som löper störst risk att bli utsatt för kärnvapenutpressning.
Daniel Färm övergår därefter till att diskutera de förutsättningar som bör vara utklarade före en eventuell förändring.
Den första är den som nu dominerar debatten: hänsynen till Finland. Det är självklart att Sverige och Finland samtidigt bör gå in i alliansen. I nutida strategiska miljö hotas båda länderna tidigt i en kris. Det har vi också tagit konsekvenserna av med den lovvärda utvecklingen av ett försvarssamarbete bortom freden. Men Finland känner möjligen hotet närmare in på livet på grund av sitt geografiska läge och sina historiska erfarenheter. ”Om Sveriges socialdemokrater försvårar för Finland att ta sitt beslut, blir det ett tungt ansvar”, säger ambassadör Thomas Bertelman i en intervju i Svenska Dagbladet 23 mars. Det bästa stödet vore naturligtvis att länderna tillsammans beslutar om och planerar för ett inträde.
Den politiska förankringen i Sverige är faktiskt något som vi kan påverka själva. Utan djupare kunskaper om socialdemokraternas inre liv dristar jag mig till att tro att statsministern, om hon resolut gick in för en svensk-finsk gemensam anslutning skulle kunna få stöd från sitt parti i riksdagen och ytterligare öka stödet i väljaropinionen. Och jag vill inte tro att rädslan för väljartapp till V och MP skulle hindra henne från att agera i nationens intresse.
Daniel Färm ställer frågan: ”hur bråttom är det – egentligen?” Hans svar är något svävande: risken för en rysk invasion är liten, men Putin är oförutsägbar, och man bör kanske ta det säkra för det osäkra.
Hur läget är om och när Ukrainakriget är slut vet vi ingenting. Men idag är Rysslands stridskrafter i stor utsträckning bundna så dess möjligheter till repressalier som Kreml hotat med är begränsade. Det är som ambassadör Krister Bringéus säger i en intervju i Svenska Dagbladet 22 mars ett ”rätt bra tillfälle nu. Den ofrånkomliga rysk-svenska diplomatiska krisen skulle konsumeras av kriget i Ukraina.”
En särskild poäng med en ansökan nu ligger just i att den uttryckligen avvisar de anspråk Ryssland med sina demarcher gjort mot Sverige och Finland. Därmed tillfogas Putin ytterligare ett nederlag,
Men vi kan givetvis inte utesluta ryska åtgärder som är allvarligare än diplomatiskt högt tonläge och propagandastormar. En analys som Färm pekar på av direkta militära attacker, kärnvapenhot, cyber- och hybridattacker bör givetvis göras, men det bör ske som en del i den vanliga försvarsplaneringen, och inte knytas till medlemskapet och ”risken för att eskalera säkerhetsläget i vårt närområde”. Då kommer vi nära det olyckliga uttalandet att Natoansökan skulle destabilisera säkerhetsläget i Europa. Ryssland har visat god förmåga att utnyttja vad motparten sagt sig vilja undvika.
Nato-kandidaternas skydd under tiden innan de blivit medlemmar är en vital fråga, som troligen dryftats på högsta nivå. Georgiens och Ukrainas öden efter Bukarest-toppmötet (då de fick ett vagt löfte om framtida medlemskap) illustrerar Kremls sätt att hantera en sådan fråga. Slå till medan tid är. Visserligen har Sverige och Finland gjort undan en del av hantverket, politiskt och militärt, men det kunde ändå finnas ett ”window of opportunity” för militära insatser, till exempel en kuppartat angrepp mot ett begränsat område, som sedan kunde försvaras genom kärnvapenhot.
Daniel Färm pekar med all rätt på att olika uttalanden av utländska politiker om solidaritet med oss inte räcker i ett skarpt läge, om Ryssland hotar med kärnvapen. Det gäller givetvis också vår egen solidaritetsförklaring och försvarsministerns bilaterala avtal. Natos officiella ståndpunkt är i Norden som i Ukraina: medlemskap gäller.
Det här problemet är inte nytt. Det fanns redan vid Natos bildande. Då hade frågan inte en tidsmässig dimension utan geografisk: hur skulle Sovjetunion avskräckas överallt i hela Atlantpaktsområdet? Svaret blev att se till att det fanns konventionella militära styrkor på plats som skulle drabbas omedelbart av ett sovjetiskt anfall. För insats på flankerna, där det inte fanns stående styrkor fanns organiserad en blandad brigad (ACE Mobile Force) med trupp från 14 länder, bland annat amerikansk. Den övades bland exempelvis i Nordnorge och de turkiska sunden. Principen togs upp igen 2017 med bataljonstridsgrupper i de baltiska staterna och Polen samt nu i Bulgarien, Rumänien, Ungern och Slovakien. Litet övningsverksamhet med en amerikansk bataljon i vardera Sverige och Finland under väntetiden borde inte vara omöjlig. Kanske också basering av flyg och örlogsbesök.
Pliktskyldigast nämner Daniel Färm alternativ som förtjänar att analyseras. Solidaritetsklausulen 42.7 i EU:s Lissabonfördrag har tagits upp av Finlands och Sveriges statsministrar i ett brev till EU. Men trots att 42.7 har hårdare skrivning (”med alla till buds stående medel”) än Natos artikel 5 är det få som tillmäter Unionen i dagsläget någon förmåga till militär avskräckning – ingen militär ledningsorganisation, Frankrike som osäkert kärnvapenparaply.
På den sista punkten är förstås det andra alternativet trovärdigare, USA – Sverige – Finland. Det är litet ironiskt med tanke på att för ett par år sedan spelades alltid Trumpkortet som argument mot NATO-medlemskapet. Men då och då yppas tvivel på USA:s framtida europeiska engagemang.
Den viktigaste invändningen mot dessa alternativ är dock att de inte hanterar vår viktiga säkerhetspolitiska roll, nämligen att bidra till krigsavhållande i det nordiska området. Vi och Finland riskerar att angripas inte för vår egen skull utan som delar i säkerhetssystemen i Östersjön och Norska havet. Och där har vi redan en samarbetspartner med gemensamma intressen, färdig kommandostruktur, transatlantisk länk, kärnvapenparaply och säkerhetsgarantier. Men två länkar saknas i säkerhetssystemen – Sverige och Finland.
Bo Hugemark
Överste, säkerhetspolitisk kommentator, f d chef för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan
