Mindre snack och mer handling som Natomedlemskap och även svensk trupp i Baltikum efterlyses av Henry Wathen, som har EU-erfarenheter från nästan 20 år av insatser i Norra Makedonien, Georgien, Bosnien och Hercegovina, Irak och Kosovo.
Mer trupp på jorden, 42.mekaniserade bataljonen framrycker längs E18 under Aurora17. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten / Combat Camera
Sverige har en stark förmåga att bygga. Vi har kompetent personal, god teknisk förståelse och en ansenlig ökning av försvarsförmågan är under implementering detta årtionde. Den säkerhetspolitiska debatten idag är ett dynamiskt flöde av nytänkande. Åtskilliga skribenter betonar vikten av att möta vår förändrade omvärld med reformer genomsyrade av kreativitet och innovation, ett paradigmskifte.
Vi vet redan vad vi bör göra och vi gör det, om än som vanligt långsammare och mer omständigt än vad man hade kunnat önska. Sveriges säkerhet gynnas mer av medlemskap i NATO och svenskt engagemang i Baltikum, än av att vi ropar oss hesa om ännu ett ryskt rättsligt övertramp. Låt oss hellre debattera sakfrågor än att moralpredika, lär oss av det som var, men var inte fast i det förgångna!
NATO bör vara lika självklart för oss som att vara med i FN, EU och OSSE.
Våra politiker, diplomater och militärer är väl medvetna om att vi, som stat med drygt tio miljoner invånare, är beroende av ett fungerande internationellt system för att säkra våra intressen i dagens komplexa väv av globala agendor. Vi är dessutom beroende av militärt samarbete för att säkra interoperabilitet med länder vi delar intressen med. Medlemskap i NATO bör vara lika självklart för oss som att vara med i FN, EU och OSSE.
Generalsekreteraren i Nato Jens Stoltenberg. Foto: Nato.
Ökad information och fortsatt debatt bör skingra myterna att Sverige skulle kunna tvingas in i en konflikt på grund av vårt medlemskap. En läsning av den så ofta misstolkade Artikel V i det nordatlantiska fördraget räcker för att identifiera nyckelskrivelsen: ”… each… will assist the Party or Parties so attacked… as it deems necessary” Varje medlemsstat beslutar alltså om sina insatser – NATO-medlemskap innebär inte att ge upp suveränitet. I vår tids accelererande komplexitet, där den bipolära världsordningen är ett minne blott, är NATO en plattform för samarbete i likhet med de andra. NATO, en mellanstatlig politisk organisation med militär förmåga, är den enda med utvecklade procedurer och strukturer för kollektivt försvar.
Vi går inte miste om någon autonomi när vi blir medlemmar, däremot kan våra samarbetsytor effektiviseras och framförallt tydligare, både för oss och som en signal gentemot omvärlden. Det alltför vanliga argumentet emot svenskt och finskt NATO-medlemskap är att det skulle förvärra våra relationer med Ryssland. Den reella innebörden bortom sedvanlig retorik i båda riktingar är förstås rent spekulativ. Med hänsyn till utvecklingen sedan 2014 och Ryska federationens unilaterala annektering av Krimhalvön, ter sig farhågan att ”reta” Ryssland som tämligen anakronistisk och mer av en kvarleva i ”copy-and-paste” form från äldre policy-dokument. Sveriges val att möta dagens hotbild med transparent multilateralt engemang är väl etablerad, varje enskild militär aktivitet och operation bör dock analyseras i detalj – det gör vi bäst om vi sitter med vid bordet.
“Speak softly, but carry a big stick”
Utrikesminister Ann Linde har som förväntat under 2021 års svenska ordförandeskap i OSSE hållit en återhållsam och konstruktiv linje i uttalanden angående den Ryska federationen. Det gynnar Sverige och vår trovärdighet. Fördömanden och kritik från Väst, uttalad som den vore riktad gentemot Ryssland, ter sig alltför ofta som en mer inrikespolitisk positionering än som resultat av en realpolitisk konsekvensanalys.
Utrikesminister Ann Linde Foto: OSCE/Utrikesdepartementet.
Vad som bäst främjar säkerhet och stabilitet? Vill vi ha en kollektiv identitet som en liten hund som skäller högst, eller varför inte sätta vår energi på att bygga riktig styrka? – En svensk Tiger (bortom papperstigern)? Ett stärkt försvar samt ett fullt NATO-medlemskap är sådana reella åtgärder, i kontrast till russofobinärande retorik.
Ökad närvaro i Baltikum
I linje med vår nödvändiga investering i kollektiv säkerhet bör vi använda samma modell som samarbetet med Finland. Vi bör också stärka vårt engagemang med våra baltiska grannländer och inom ramen för ett NATO-samarbete ha en roterande närvaro av svenska förband där. På sikt kan en eller flera permanenta samverkans- och logistikceller upprättas och samlokaliseras med lämpliga flyg- eller marinbaser.
Dessa kan facilitera rotationer och övningar i fredstid, samt utgöra brohuvud för militärt bistånd när så erfordras. Vi kan också överväga en basering av ett svenskt luftvärnsbatteri (företrädesvis det nyanskaffade Patriot med dess integrerade radarsystem ) – ett reellt bidrag till incidentberedskapen hos våra granländer, såväl som för Sverige.
Nya samverkansytor för holistisk säkerhetspolitik
Konceptet med utlandsbaserade element skulle också kunna realiseras i form av ett centrum för marina operationer, humanitär samverkan och skydd av EUs yttre gränser, placerat i medelhavsområdet. En tänkbar stationeringsort skulle kunna vara Brindisi vid Adriatiska havet, säte för FNs globala logistik- och utbildningshub, samt den italienska San Marino Brigaden, systerförband till Sveriges amfibiebrigader.
Förutom multilateral militär-strategisk samverkan, finns det stor potential i att förbättra internationell samverkan för andra myndigheter. Bland dessa återfinns Migrationsverket, Polisen och Folke Bernadotteakademin. De har direkta kontaktytor gentemot flera FN-organ, EU och andra aktörer i området som kan bidra till att bemöta Europas komplexa blandning av asyl-, humanitära-, rättsliga- och säkerhetspolitiska utmaningar. Allehanda politiska, såväl som finansiella avvägningar bör självklart beaktas. Steg i rätt riktning tas ju, sakta men säkert.
Verkligheten har en tendens att hinna ikapp med oss. Sveriges säkerhet ligger i multilateralismen, där NATO utgör den enda militärt sofistikerade plattformen för kollektiv säkerhet och principen om solidaritet bygger på demonstrerade handlingar – trupp på marken – inte hypotetiska utfästelser och fördömanden.
Henry Wathen
Teologistuderande vid Uppsala universitet (Religion och Konflikt), med erfarenhet från EU-insatser 2003 till 2020 i Norra Makedonien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Irak och Georgien som rapportör, politisk analytiker och rådgivare.
“The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”
