I den nyutkomna boken Putin’s people beskriver korrespondenten Catherine Belton hur den ryska staten under decennier styrts av en korrupt maktelit bestående av statens underrättelseorgan och traditionella gangstersyndikat. Olof Ehrenkrona har läst den.
Dagens Ryssland är ett historiskt experiment. För första gången har makten i en stat av signifikant betydelse gradvis erövrats inifrån av en maktgrupp som saknar såväl politisk som social förankring. Det är en maktgruppering som har sin bas i en allians mellan statens underrättelseorgan och traditionella gangstersyndikat. Medborgarna är politiskt marginaliserade. Makten över de ekonomiska tillgångarna, såväl realkapitalet som det finansiella kapitalet, kontrolleras av kretsarna i Kreml och dess närmaste omgivning.
De enorma resurserna fördelas av Vladimir Putin som ett medel för att försäkra sig om enskilda personers eller grupperingars lojalitet. Ömsom med hjälp av administrativa och ekonomiska maktmedel disciplineras omgivningen. Det kan handla om förvisningar, arresteringar och anklagelser för mord, ekonomisk brottslighet eller ren utpressning med krav på att leverera ibland gigantiska penningbelopp till Kreml eller att överföra ägarkapital och inflytande till Kremlkontrollerade intressenter.
Makten sitter bokstavligen i spjutstångs ände. I Ryssland härskar ett våldsoligopol, där olika grupper, genom att under decennier systematiskt ha stulit och bedragit varandra och den ryska staten i dess olika inkarnationer, har lyckats erövra makten över resurserna. Den moderna statens upplösning började redan under sovjettiden, fortsatte under Jeltsin-åren och nådde sin fulländning under Putins två decennier långa maktinnehav. Under en dominant självhärskare har statens maktinstrument fragmentiserats och feodaliserats. De balanserande krafterna har försvunnit och när det uppstår konflikter fäller Putin i praktiken ensamt avgörandet.
Anders Åslund, senior Fellow i Fri värld, har beskrivit processen bakom den nya ekonomiska maktkoncentrationen i sin bok ”Russia’s Crony Capitalism” som kom ut förra året och hur Putin systematiskt har formerat en ny aristokrati som bildar hovet runt honom. Året före behandlade Mark Galeotti i ”The Vory” de kriminella nätverkens historia och deras roll i makttriangeln. I år har Catherine Belton, under många år Financial Times korrespondent i Moskva och numera hos Reuters som undersökande korrespondent, skrivit en mäktig syntetisk skildring av samarbetet inom makttriangeln KGB/FSB, brottssyndikaten och S:t Petersburg-kretsen kring Putin. Hennes bok, som är precis nyutkommen, ”Putin’s People” knyter ihop trådarna på ett mästerligt sätt.
Hon har fått människorna som var med att berätta och skickligt byggt vidare på litteraturen från Karen Dawishas ögonöppnare från 2014 ”Putin’s Kleptocracy” till de tidnings- och tidskriftsartiklar som avslöjat hur korruptionen har fått fäste utanför Rysslands gränser. Västvärlden sänkte garden när Kalla kriget var vunnet, Warszawapakten avvecklad, Öst- och Centraleuropa befriat och Sovjetunionen från 1917 upplöstes på juldagen 1991, och nu går rötan djupare än någonsin under Sovjettiden.
Belton beskriver hur krafter inom KGB, med förankring i USA-Kanada-institutet, känt här för sitt hovrande kring Sverige och Palmekommissionen under 1980-talet, insåg att det gällde att förbereda sig inför den hotande kollapsen. En av de drivande var Mikhail Milstein som kunde fira femtio i KGB:s sold, och vars son Vadim fanns med i den inflytelserika ryska kretsen kring Donald Trumps ständigt konkurshotade kasino Taj Mahal i början av 1990-talet.
KGB:s plan var att inför en väntad systemkollaps säkra tillräckligt stora finansiella tillgångar i västerländska skatteparadis och i branscher som var någorlunda fredade från myndigheternas insyn, och där ingen ställde frågor mer än nödvändigt. Det skedde genom en omfattande penningtvätt och handel med råvaror och droger. KGB startade tusentals brevlådeföretag och öppnade bankkonton i en mängd olika banker i väst för att kunna låta de utsmugglade ryska tillgångarna försvinna spårlöst. I planen ingick att också rädda kommunistpartiets tillgångar.
Dessa konton blev den finansiella basen för att upprätthålla agentnätverken utomlands och för KGB:s deltagande i oligarkernas och gangsternätverkens plundring av Ryssland efter Sovjetunionens implosion. Unionen upphörde att existera, kommunistpartiet förbjöds visserligen efter kuppförsöket mot Gorbatjov, men partiets pengar fanns kvar och de underjordiska spionnätverken bestod och var tillräckligt välorganiserade för att organisera Putins maktövertagande. Belton beskriver hur detta gick till, och hon har fått tillgång till en helt unik rad insiderberättelser som sedan följs upp och förs vidare i den fortsatta skildringen av hur oligarkerna förvandlades till ett en krets underdåniga hovfunktionärer. Med detroniseringen av Chodorkovskij 2003 och stölden av Yukos hade Putin statuerat exemplet och med stor systematik knäcktes sedan andra oligarker och potentiellt oberoende maktcentra. Samtidigt utvecklades Putins parti ”Enade Ryssland” till den kuliss bakom vilken alla politiska strider avgjordes av Putin själv.
I två av kapitlen beskriver Belton hur underrättelseorganen systematiskt använde sig av sina stulna finansiella tillgångar för att infiltrera och korrumpera personer, företag och banker i Storbritannien och USA. Det handlar om astronomiska belopp. Rysslands vunna ställning som marknadsekonomi och medlem i WTO fungerade som inträdesbiljett till den globala arenan. Framgångarna har heller inte uteblivit. De samordnade insatserna för att stödja Brexit-kampanjen och Trumps presidentvalskampanj var betydande och resultaten över förväntan. Belton citerar en av de ljusskygga figurer som följde förloppet från 1990-talets början: ”Allt som han (Trump) lovade gör han. En gammal sovjet-dröm om ett Europa som utan USA:s militära stöd, skulle upplösas i en strid mellan nationalstater skulle kunna bli en realitet”. Han syftade förstås på Trumps hållning till Nato-samarbetet i kombination med Storbritanniens beslut att lämna EU. På andra ställen i boken refereras motsvarande illegala transaktioner i andra länder, Italien – Fiat och Berlusconi, Tyskland – Siemens, Deutsche Bank och North Stream, Österrike, Schweiz och Norden – Den Danske Bank.
Hennes beskrivning är i sina enskildheter inte ny, det är sammanfogningen av de ”aktiva åtgärderna” i dess många dimensioner och förhållandet att hon får aktörer – en del med livet som insats – på olika nivåer att berätta som är prestationen. Hennes berättelse innehåller alla de kända namnen, och kretsen av spioner, gangsters och andra ljusskygga figurer är förvånansvärt liten med tanke på den enorma skada som har tillfogats Ryssland och omvärlden. Belton sätter därmed fingret det stora säkerhetspolitiska problemet med ett Ryssland, som i händerna på en snäv bottenlöst korrupt krets aktörer, vilka disponerar enorma resurser och använder dessa för uteslutande destruktiva syften och med målet att välta den liberala världsordningen som byggdes upp efter andra världskriget över ända.
Till skillnad från decennierna med Sovjetunionen finns inget alternativt politiskt projekt att jämföra med utan bara ett tröstlöst allas krig mot alla, en värld där inga regler längre gäller och där den mest samvetslösa, våldsbenägna och skurkaktige vinner den närmast följande kraftmätningen. Det är anarkin och spelet utan regler som är den sammanhållande länken. Allt som händer är godtyckligt, inget är varaktigt utom vetskapen att över alla inblandade finns tsaren och under dem falluckan. Genom att måla upp en hotbild av Moder Ryssland som hotat av västvärldens sedeslösa liberalism och konspirationer för att tränga undan Ryssland från dess rättmätiga plats i världspolitiken byggs det moraliska försvaret upp för aggressionerna i närområdet och konspirationerna mot västvärldens politiska och ekonomiska institutioner.
I det här mentala rummet är kriget redan igång sedan länge, och utkämpas på varje möjlig front med alla tillgängliga medel. Föreställningen som härskar är den om det totala, lågfrekventa kriget, där attacken alltid är det bästa försvaret. Våra förhoppningar i väst om att en framväxande demokratisk opinion i Ryssland kommer att lösa problemet lider dessvärre av samma bristande insikt om det ryska maktspelets realiteter som har fört oss till den punkt vi är idag. Vi måste upp med garden igen. Ryssland i det skick som landet är kan vi inte göra mycket åt. Men inom våra egna gränser kan vi stoppa infiltrationens och korruptionens gissel. Det är hög tid att blåsa nytt liv i det säkerhetspolitiska samarbetet i väst och låta ekobrottspolisen städa upp bland penningtvättare och gangstersyndikat. Vi måste inse att Rysslands operationer, för att överallt där det är möjligt försöka ersätta lagstyret med de laglösas styre, har blivit den västerländska civilisationens överlevnadsproblem.
Catherine Belton. 2020. Putin’s people – How the KGB Took Back Russia – And Then Took On The West, Farrar, Straus and Giroux, New York.
För den som vill få en sammanfattning av Beltons 600 sidor långa bok och den bild hon målar upp är detta timslånga samtal med Catherine Belton en utmärkt introduktion. Arrangör är Harrimaninstitutet (Ryssland, Eurasien och Östeuropa) vid Columbia University i Seattle.
Olof Ehrenkrona
Tillförordnad redaktör
