Trots den senaste charmoffensiven är det osannolikt att USA under Joe Biden skulle göra en strategisk helomvändning. Ett nytt amerikanskt förhållningssätt till den militära maktbalansen i Europa kan få stora konsekvenser för säkerheten i Sveriges närområde. Det riskerar att skapa handlingsutrymme för Ryssland och kräver större europeiskt ansvarstagande. I detta bör Sverige spela en aktiv roll, skriver Frivärlds Jesper Lehto i Säkerhetsrådet.
Om inte Europa förmår att förbereda sig för och ersätta en förändrad amerikansk militär närvaro riskerar det att skapa handlingsutrymme för Ryssland och ytterligare hota en redan sargad europeisk säkerhetsordning, skriver Frivärlds Jesper Lehto. Foto: Wikimedia Commons/U.S. Army.
När Joe Biden tog klivet in i Vita huset var det många allierade som drog en lättnadens suck. ”Amerika är tillbaka”, slog veteranen fast och utlovade ett USA som åter skulle ta en ledande roll på den internationella arenan.
Som ett led i detta reste utrikesminister Antony Blinken i förra veckan till Bryssel för att träffa sina motparter i Nato och EU. Ambitionen var att lägga grunden för en nystart på det transatlantiska samarbetet.
Detta är förstås välkommet, men lättare sagt än gjort.
De senaste åren har varit minst sagt ansträngande för den transatlantiska länken. Vid upprepade tillfällen undergrävde Donald Trump förtroendet för USA, dess lojalitet och den internationella världsordning som landet varit garanten för sedan kalla kriget. Efter att öppet ifrågasatt ingångna allianser, struntat i att förankra viktiga beslut och övergivit multilaterala institutioner så ärver Biden-administrationen en hel drös med utmaningar. Som om inte det vore nog har USA:s interna problem skadat det amerikanska anseendet.
Därför ställer sig många européer nu frågan: kan man verkligen lita på USA?
Enligt en stor opinionsmätning på uppdrag från europeiska rådet tidigare i år anser en majoritet av européerna att det politiska systemet i USA är trasigt. Dessutom ifrågasätter en stor andel om det verkligen går att lita på de amerikanska väljarna efter valet av Donald Trump. Vad händer efter nästa presidentval? I samma mätning uppger en stor majoritet att USA inte för alltid kan vara garanten för europeisk säkerhet, och att det krävs större eget ansvar för försvaret av kontinenten.
Frågeställningarna är värda att ta fasta på. En hållbar europeisk säkerhetsstrategi behöver nödvändigtvis ha en tidshorisont som är längre än en amerikansk mandatperiod.
På andra sidan Atlanten har det sedan länge funnits frustration över att Europa åkt snålskjuts på USA och inte investerar tillräckligt i sin egen försvarsförmåga. Donald Trump gick längst i sina yttranden gällande detta, men även tidigare amerikanska presidenter har krävt samma sak.
Sannolikt kommer även Joe Biden att driva denna linje, däremot med en betydligt mer diplomatisk framtoning än sin företrädare.
Utrikesminister Antony Blinken vid en pressträff i Bryssel förra veckan. Foto: Wikimedia Commons/U.S. Department of State.
Även om Biden-administrationen nu tydligt signalerar ett förnyat engagemang för sina allierade, behöver Europa förhålla sig till en långsiktig förändring när det gäller USA:s syn på försvaret av Europa. USA har blivit allt mer upptaget med att hantera det växande hot som Kina kommit att utgöra, vilket är en resurskrävande utmaning. Som en konsekvens av detta har det sedan länge funnits tecken på att USA håller på att ombalansera och flytta fokus från Europa.
Det råder inga tvivel om att amerikanskt militärt stöd idag, och även på längre sikt, spelar en avgörande roll för ett trovärdigt europeiskt försvar. Men det stödet kan ta sig olika uttryck.
FOI:s senaste rapport om västlig militär förmåga flaggar för flera tecken på ett nytt amerikanskt förhållningssätt till den militära maktbalansen i Europa. Under de senaste åren har strategin i allt högre grad övergått till så kallad ”offshore balancing”. Det innebär en mindre framskjuten och permanent militär närvaro, och ett större fokus på rörlighet och flexibilitet. Det kan konkret ta sig uttryck i roterande styrkor istället för permanenta. Eller styrkedemonstrationer i form av exempelvis överraskande flygövningar i strategiskt viktiga områden för att skicka avskräckande signaler. Det innebär även att ett större ansvar ligger på allierade att balansera mot gemensamma hot i strategiskt viktiga regioner, som exempelvis det ryska utgör för väst i Europa. Samtidigt behåller USA möjligheten att stärka sin närvaro vid behov.
Skiftet har dock väckt oro, framför allt i den norra delen av Europa där hotet från Ryssland är mer påtagligt. En trovärdig avskräckande förmåga med hög beredskap är fortfarande avgörande för att hantera det ryska hotet. Om inte Europa förmår att förbereda sig för och ersätta en minskad permanent amerikansk militär närvaro i regionen riskerar det att skapa handlingsutrymme för Ryssland. Att ge en öppning för den ryska stormaktsdrömmen om en utökad intressesfär i sitt närområde skulle kunna innebära dödsstöten för en redan sargad europeisk säkerhetsordning.
Här spelar Sverige, tillsammans med våra grannländer i Östersjöregionen, en nyckelroll. För att hantera det förändrade läget har flera regionala och bilatera försvarssamarbeten tagit form och fördjupats under de senaste åren. Här kan Sverige göra mer, tillsammans med länder som delar synen på det ryska hotet. Utvecklingen kan mycket väl ställa ännu högre krav på en mer aktiv svensk roll i försvaret av vårt närområde. Ett fördjupat engagemang i försvaret av Baltikum kan vara ytterligare ett steg att ta och hade varit i linje med den solidariska säkerhetspolitik som bör ligga till grund för våra framtida vägval.
Så, går det att lita på USA när det gäller försvaret av Europa? Inom en överskådlig framtid finns det inget som kan ersätta amerikanskt militärt stöd för att bibehålla en trovärdig försvarsförmåga. Med det sagt bör Europa, tillsammans med USA, utforma en långsiktigt hållbar försvarsplanering som även bygger på en rättvis ansvarsfördelning. En sådan bör även ta i hänsyn de strategiska prioriteringar som USA kan tvingas göra baserat på det växande hotet från Kina. På det sättet kan vi gemensamt skapa en motståndskraft att lita på.
Antony Blinkens senaste charmoffensiv i Bryssel har väckt hopp om ett starkare transatlantiskt samarbete. Men även om Biden-administration kommer att vara mer välvilligt inställd till sina allierade i Europa än dess företrädare, så bör europeiska ledare ta fasta på den långsiktiga utveckling som äger rum. Utvecklingen mot mer ”offshore balancing” och minskad militär närvaro i Europa inleddes redan under Obamas tid som president.
Den multipolära världsordningen ställer nya krav och kräver en rättvis ansvarsfördelning när det gäller vår gemensamma säkerhet. Den transatlantiska länken är fortsatt av allra högsta vikt. Samtidigt är det hög tid för Europa att ta ett större ansvar för säkerheten i vår del av världen – oavsett hur tonen för stunden är i Vita huset.
Jesper Lehto
Praktikant på Frivärld
