Unsplash. Photo by Nemesia Production.
Hösten 2023 förlorade det socialkonservativa partiet Lag och rättvisa regeringsmakten. Den nya premiärministern Donald Tusk, ur det liberalkonservativa Medborgarplattformen, har utlovat flera reformer men på ett område kommer hans koalitionsregering att fortsätta på samma linje: modernisering och utbyggnad av Polens väpnade styrkor.
Polen har dragit igång ett omfattande upprustnings- och moderniseringsprogram som saknar motstycke i Europa. Handlingsplanen sträcker sig fram till 2035, men landets militära styrka har tilltagit stadigt sedan flera år tillbaka. Satsningarna berör samtliga försvarsgrenar men tyngdpunkten ligger på armén. Exempelvis kommer pansarbrigaderna att utrustas med amerikanska M1 Abrams (360 stycken) och sydkoreanska K2 (980 stycken). Detta betyder att Polen om fem, sex år kommer förfoga över fler moderna stridsvagnar än Tyskland, Frankrike och Storbritannien, tillsammans. Andra stora inköp rör raketartillerisystem (bland annat 500 stycken HIMARS), luftvärn (Patriot), bandhaubits (Krab och K9) samt stridsinfanterifordon (BORSUK). Armén har också börjat förstärkas med attackhelikoptrar av typen Apache.
Avsevärda investeringar görs också inom sjö- och flygstridskrafterna. Marinen ska förses med nya fregatter och patrullbåtar. Däremot har inga beslut ännu tagits för att utöka antalet ubåtar. Idag finns endast en ubåt (av sovjetisk produktion) kvar. På flygvapensidan kommer sovjettillverkade Su-22 och Mig-29 att ersättas med amerikanska F-35 och sydkoreanska FA-50. Samtidigt ska befintliga F-16 uppgraderas.
Parallellt med upprustnings- och moderniseringsprogrammet pågår, av förklarliga skäl, en tillväxt av antalet arméförband. Målet är att Polen ska kunna ställa upp en krigsmakt om cirka 300 000 soldater, varav merparten tillhör armén. Tre nya, mekaniserade divisioner (1., 8., och 18.) befinner sig i olika uppbyggnadsfaser. När samtliga är etablerade runt 2033 kommer den polska armén att vara organiserad i sex divisioner och fyra fristående brigader, däribland två luftburna.
Det säger sig självt att Polens militära satsningar kostar pengar och bara i år handlar det om drygt 4 procent av BNP, vilket med råge överskrider NATO:s målsättning om 2 procent. Men i Warszawa gör man bedömningen att omvärldsläget och ett Ryssland på krigsfot motiverar kraftfulla åtgärder på försvarsområdet, och det måste ske idag, inte i morgon när det kan vara för sent.
Följderna av Polens militära expansion kommer att märkas på såväl europeisk som regional nivå. Inte minst bör den svenska Försvarsmakten noggrant studera Polens utveckling och anordna studieresor till och utbyten med polska garnisoner och högre staber. Den polska krigsmakten har lång erfarenhet av att organisera och leda divisioner; det saknar Sverige. Polen har också varit medlem i NATO sedan 1999 och besitter gedigna kunskaper i hur multinationella divisions- och kårstaber arbetar.
Sverige och Polen bör fördjupa sitt samarbete på flera plan, även om länderna kommer att samverka inom ramen för NATO. Men att knyta nära kontakter och upprätta regionspecifik samverkan bör finnas högt på båda ländernas agenda. Detta berättigas av ländernas läge runt Östersjön som numera domineras av NATO. Sjö- och flygstridskrafter från Polen, Sverige och Finland har ett gemensamt ansvar för detta innanhav. Dessa tre länder kommer också att ha avgörande betydelse i händelse av rysk aggression mot Baltikum, som tidigare ansetts svårförsvarat. Med Sveriges och Finlands inträde i NATO har Estlands, Lettlands och Litauens förutsättningar förbättrats. Nyckelspelaren i ett framgångsrikt försvar av baltstaterna förblir trots allt Polen. Huruvida den här NATO-flanken står eller faller under den första fasen i en väpnad konflikt beror i hög grad på hur effektivt Sverige, ihop med Finland, och Polen förmår dra nytta av sina respektive militära förmågor och samverka på operativ nivå.
Det finns ännu en aspekt som är värd att beakta. Europa har för länge förlitat sig på amerikansk militär närvaro och stöd. Vad som händer i morgon är svårt att sia om men en inte helt osannolik framtidsbild är att USA skiftar fokus från Europa till Asien med tanke på det konfrontativa tillståndet med Kina. Ingen vet heller vad som händer ifall Donald Trump vinner presidentvalet hösten 2024.
Garanten för europeisk säkerhet kan mycket väl bli Polen, som i allt högre takt arbetar mot målsättningen att skapa Europas starkaste markstridskrafter. Detta betyder att Polen kommer ändra dynamiken inom NATO och därmed ha auktoritet att forma dess handlingslinjer. Sverige och Polen har båda att vinna på närmanden såväl politiskt som militärt. Såväl Stockholm som Warszawa lider av en mental låsning som innebär fixering vid amerikanskt stöd, som mycket väl kan minska framöver. Istället bör Sverige och Polen lägga grunden till en Östersjötriangel ihop med Finland. En sådan konstellation skulle säkra inte bara Östersjön och baltländerna utan i förlängningen också underlätta Ukrainas insteg i den europeiska familjen, där man hör hemma.
Artur Szulc, författare och skribent.
