Om mindre än fyra månader avgörs det amerikanska presidentvalet. Efter fyra år med Trump skulle en vinst för Joe Biden innebära en renässans för det transatlantiska samarbetet.
Biden har en god chans i november. Här under ett möte med väljare i Des Moines. Foto: Phil Roeder
Med mindre än 100 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet tyder mycket på att USA:s nästa president kommer heta Joe Biden. Även om Donald Trumps överraskande seger i valet 2016 påminner om att opinionssiffror bör tas med en rejäl nypa salt är det tydligt att Biden-kampanjen har rejält med medvind inför höstens valspurt.
Om Biden får svära presidenteden den 20 januari 2021 kommer han ta över ett USA i djup kris. Landet dras idag med flest coronafall i världen och med en ekonomisk kris som redan lett till 11% arbetslöshet och ökade inkomstklyftor. De sociala spänningarna i samhället är de mest ansträngda sedan 1968-kravallerna. Trots dessa enorma inhemska utmaningar har Biden lovat att prioritera utrikespolitiken.
Att återställa USA:s rykte i omvärlden blir heller ingen enkel uppgift. Efter fyra år av Trumps ”America First”-utrikespolitik är omvärldens förtroende för USA på bottennivå. Men det var det visserligen också i 2008 efter George W Bushs presidentskap innan det sköt i höjden igen under Barack Obama. En klar tillgång är Bidens egna långa erfarenhet från att ha spenderat decennier i Senatens utrikesutskott och åtta år som Obamas vice-president.
Men hur skulle då Bidenadministrationens utrikespolitiska prioriteringar se ut i praktiken och vad innebär det för Europa och Sverige? För det första skulle Biden lägga stor vikt på att reparera USA:s relationer med sina allierade vilka kraftigt har skadats under Donald Trumps presidentskap. Biden har under hela sin politiska karriär stött USA:s engagemang i Europa. På 90-talet var han en stark förespråkare av Natos utvidgning i Central- och Östeuropa och som vice president ledde han USA:s stöd till Ukraina efter Rysslands invasion av Krimhalvön 2014.
Biden skulle förtydliga USA:s försvarsförpliktelser till Natos artikel fem, något som Trump vid åtskilliga tillfällen uttryckt tvivel över. En ny demokratisk administration skulle inta en mer skeptisk inställning mot Vladimir Putins Ryssland samtidigt som man skulle försöka engagera Moskva diplomatiskt kring nedrustningsfrågor. Till skillnad från Trump, som ser EU som en rival och som stödjer Brexit och illiberala ledare som Ungerns Viktor Orbán, ser Joe Biden istället EU som en betydelsefull partner för USA. I ett tal inför Europaparlamentet i maj 2010 talade han exempelvis varmt om behovet av ett ”förenat, fritt och öppet Europa”.
Det innebär inte nödvändigtvis att allt skulle bli frid och fröjd i den transatlantiska relationen igen. Även om Biden skulle uppmuntra EU:s säkerhetspolitiska ambitioner så skulle pressen på europeiska länder att öka sina försvarsutgifter bestå. En ny demokratisk administration skulle nog dra tillbaka vissa av Trumps tullar, men knappast omfamna frihandel. Chansen att driva igenom ett omfattande frihandelsavtal mellan EU och USA, något som Obama och Sverige aktivt drev på för några år sedan, är nog obefintlig. Ett nytt transatlantiskt handelskrig skulle mycket väl kunna uppstå nästa år ifall Europa går vidare med planer på att införa digitala skatter, vilket skulle drabba amerikanska teknologijättar.
En annan klar kontrast är att Biden inte ser multilateralt samarbete som ett hot mot USA:s egna suveränitet. Han har redan försäkrat att USA ska återträda i Parisavtalet samt återgå till, eller i alla fall försöka omförhandla, kärnvapenavtalet med Iran som båda förhandlades under Obama, men som Trump senare drog sig ur. Biden har också lovat att återengagera sig i Världshälsoorganisationen som Trump nyligen meddelat att USA ska lämna. Stödet till internationella organisationer skulle dock inte vara reservationslöst utan beroende av huruvida dessa institutioner kan reformeras i grunden.
Vissa likheter mellan Trump och Biden kan dock urskiljas. Båda är djupt skeptiska till USA:s militära engagemang i Mellanöstern. Biden vill ta hem de sista amerikanska trupperna från Afghanistan samt endast behålla en liten styrka i Syrien. Till skillnad från Trump skulle dock Biden samordna sådana beslut med sina allierade först.
Både Trump och Biden ser också Kina som den främsta utmaningen. Det råder bred samstämmighet bland demokrater och republikaner i Washington om att Kinas uppgång utgör det främsta hotet mot den rådande världsordningen och USA:s ställning i världen. Men den amerikanska strategin för att bemöta Kinas utmaning skulle se helt annorlunda ut under Biden.
Framförallt skulle Biden vara mindre fokuserad på att förhandla kortsiktiga bilaterala handelsavtal med Peking och istället mera intresserad av att bygga globala koalitioner för att gemensamt hantera Kina. Till skillnad från idag skulle demokrati och korruption återigen prioriteras i USA:s utrikespolitik. Exempelvis så skulle pressen på europeiska länder att införa sanktioner mot den kinesiska regimen för dess kränkningar av de mänskliga rättigheterna i provinsen Xinjiang eller Hong Kong öka. Likväl skulle trycket att avstå från kinesiska leverantörer i utbyggnaden av 5G-nät eller skydda viktig teknologi från att exporteras till Kina bestå eller till och med öka.
Trots att Europa och Biden inte skulle hålla med varandra om allting så skulle det iallafall råda bred samstämmighet kring flera av de viktigaste kärnfrågorna samt behovet av ett starkt samarbete över Atlanten för att gemensamt kunna hantera dessa. I motsats till det kaos som kännetecknar Trumpadministrationen skulle en Bidenadministration snarast fungera som en väloljad maskin, med goda ingångar för europeiska diplomater att påverka och med många välkända ansikten i högt uppsatta positioner.
Samtidigt som Europa måste gardera sig mot risken att Trump trots allt blir omvald så går det inte att enbart invänta valresultatet. Istället måste man i euroepiska huvudstäder redan idag börja fundera på hur man bör engagera en eventuell Biden-administration och vad man vill åstadkomma tillsammans från dag ett, inklusive vilka kompromisser man kan tänka sig gå med på. Misstaget Europa gjorde efter att Obama valdes i 2008 var att passivt invänta nya direktiv från Washington. Denna gång måste Europa istället själv ta initiativet. Även Sverige måste fundera på vad sina egna topprioriteringar är.
En Bidenadministration skulle varken likna Obamas eller Trumps. Förhoppningen att den transatlantiska relationen kan återgå till perioden före Trump är orealistisk. USA är inte längre vara sig villig eller kapabel att ensamt utgöra världspolis. Behovet av starkare band mellan världens demokratier för att bevara internationell ordning är därför ännu viktigare i en period som kommer att kännetecknas av ökade utmaningar från auktoritära stater som Kina och Ryssland. En Bidenadministration skulle här innebära både ökade möjligheter men också nya utmaningar för Europa.
Erik Brattberg
Direktör för Europaprogrammet på tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace i Washington DC.
