Flera faktorer gör väst sårbart vid ett ryskt angrepp i Sveriges närområde, konstaterar en ny FOI-rapport. I Säkerhetsrådets podcast diskuterar FOI-forskarna Eva Hagström Frisell och Robert Dalsjö vad som kan stärka den militära förmågan – och hur Sverige kan bidra.
– Under kalla kriget hade vi väldigt många fler flygbaser än vi hade flygdivisioner, och vi behöver nog gå tillbaka dit, säger Robert Dalsjö.
I avsnittet diskuteras det som rapporten inte tar upp – Sveriges möjliga bidrag till det gemensamma försvaret av väst: ”Det första steget har vi redan påbörjat, och det är att inte utgöra en belastning”, säger FOI-forskaren Robert Dalsjö. Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten.
Splittring, bristande beredskap och begränsade militära förberedelser för högintensivt krig innebär rysk fördel vid ett militärt angrepp i Sveriges närområde. Det konstaterar FOI i sin nya rapport om västlig militär förmåga i norra Europa, som släpptes i förra veckan.
I det senaste avsnittet av Säkerhetsrådets podcast gästar två av rapportförfattarna, Eva Hagström Frisell och Robert Dalsjö, för att diskutera ämnet med Frivärlds Patrik Oksanen.
Även om ett enat väst har mycket goda förutsättningar att hantera det ryska hotet, så pekar rapporten ut flera faktorer som gör väst sårbart vid ett överraskande angrepp på sin östra flank. En av dessa är risken för splittring och oenighet i synen på Ryssland.
– Väst behöver förstå att hotbilderna varierar mellan länderna och hantera detta. Till exempel genom förstärkta samarbeten i mindre grupper, säger Eva Hagström Frisell och lyfter att flera nya former av militära samarbeten har tagit form under de senaste åren, både mellan Nato-medlemmar och tillsammans med partnerländer som Sverige och Finland.
– De som delar hotbild behöver samordna sitt agerande så att man kan agera snabbt i en krissituation. Det är i det ljuset som vi tolkar många av de bilaterala och regionala förssvarssamarbeten som uppstått vid sidan av Nato och EU i norra Europa.
En annan viktig slutsats är att Ryssland är bättre förberett på ett fullskaligt krig. Den ryska militära doktrinen har sedan länge varit inriktad på förberedelser för en högintensiv militär konflikt i närområdet, medan Nato har haft andra prioriteringar.
– Som helhet kan man säga att de flesta länder har gjort som Sverige. Man gick in i Afghanistan-doktrinen och trodde på den eviga freden. Efter Krim så vaknade man, men rör sig långsamt uppåt och det är en splittrad bild vi ser. De länder som gränsar till Ryssland, eller ligger nära Ryssland – som Finland, de baltiska staterna och Polen – tar detta på större allvar och har både ökat sina militära utgifter och försvarsförmåga. Medan länder som ligger längre bort från Ryssland inte tar hotet på lika stort allvar och gör egentligen nästan bara det som de är tvungna till av Nato och amerikanarna, säger Robert Dalsjö.
I analysarbetet har FOI genomfört ett krigsspel som ett verktyg för att bättre förstå vilka dimensioner som behöver tas i hänsyn. Ett fiktivt scenario utspelade sig där Ryssland bestämt sig för att angripa Nato i Baltikum i syfte att skadeskjuta Nato som politisk allians, förklarar Robert Dalsjö.
Här uppenbarade sig flera brister i västlig beredskap.
– Ett problem var tillgången på förband som kunde användas för rörlig strid i öppen terräng, det vill säga mekaniserade förband med bra understöd av artilleri samt stöd av logistik och ingenjörer. Även om Nato hade hyggligt många förband i öst, så hade dessa antingen ålderdomlig utrustning eller så var de lätta och oskyddade.
Att flera förband även var bundna till sitt eget nationella territorium begränsade Natos möjligheter att möta angreppet.
– Det fanns relativt få förband som Nato hade handlingsfrihet med.
Den bristande beredskapen och utmaningarna som kan uppstå vid förflyttning av västlig trupp beskriver Robert Dalsjö som ”väldigt problematiskt”:
– Beredskapen på förbanden i de västeuropeiska länderna är fortfarande väldigt låg. Det innebär att det antagligen tar månader att få brigader på krigsfot, och sedan ska de flyttas. Sammantaget gör det att det nog ska kräva en lång förberedelsetid, på två-tre månader, innan man kan räkna med brittiska eller franska förband i ett sådant här scenario. Det betyder, lite paradoxalt, att de nu aviserade brittiska nedskärningarna inte skulle spela någon roll. För britterna är ändå hemma och dricker te när kriget är slut.
Utvecklingen av västlig militär förmåga går dock i rätt riktning. De största förbättringarna under de senaste åren har skett inom Natos gemensamma förberedelser i form av bland annat planering, ledning och övningar, förklarar Eva Hagström Frisell. Här behöver dock mer göras och fler satsningar bör fokusera på närtid.
– Detta eftersom ”förmågeglappet” med Ryssland är som störst just nu och att västs reformer ger effekt först efterhand. Här kan det vara viktigt för Sverige att vara en del av denna planering så mycket som möjligt, oavsett medlemskap i Nato eller inte.
I rapporten har inte den svenska förmågan analyserats. Men enligt Robert Dalsjö finns det flera saker som Sverige kan göra för att stärka den samlade västliga militära förmågan:
– Det första steget har vi redan påbörjat, och det är att inte utgöra en belastning. Det framgår tydligt av vår rapport att Nato har väldigt lite överskottskapacitet att sätta in i händelse av ett ryskt angrepp på Baltikum eller Polen, och då skulle det vara ännu värre om man även behövde avsätta en del av den kapaciteten för att skydda Sverige för att Sverige inte gjort sin hemläxa. Där har vi börjat bli lite bättre genom de förstärkningar som vi nu har påbörjat och genom att Gotland inte är helt oförsvarat.
Sverige skulle också kunna bidra till att stärka den samlade förmågan i luften. Detta kan bland annat ske genom att utöka flygbaskapaciteten.
– Vi har snålat på flygvapnets basförmåga för att kunna hålla upp flygvapenköpen från Saab, men nu håller vi på att återskapa en del av den förmåga som vi hade under kalla kriget. Då hade vi väldigt många fler flygbaser än vi hade flygdivisioner, och vi behöver nog gå tillbaka dit. Med förberedelser så att vi relativt snabbt skulle kunna frambasera Natoflyg till Sverige, åtminstone för att kunna tanka och ladda. Det skulle betyda en hel del för Natos förmåga.
Patrik Oksanen: Sverige blir ett slags hangarfartyg, med andra ord?
– Ja, det är tänkbart. Vi har inte analyserat det i grunden men jag tror det skulle vara värdefullt, säger Robert Dalsjö.
Jesper Lehto
Praktikant på Frivärld
