Image by Ylanite Koppens. Pixabay.
Sedan urminnes tider har vi haft historier om de godas kamp mot ondskan. Under fornnordisk tid var sagor om asarnas strider mot jättarna populära. Dagens motsvarighet till forntidens sagor — Hollywoodfilmer — är också tydliga med vem som är god, och vem som är ond. Hjälten, som följer en moralisk kod, kämpar mot dem som bryter de etiska reglerna. I sagornas värld brukar de goda krafterna vinna i längden.
I verkligheten är det inte alltid lika enkelt att avgöra skillnaden mellan mörkret och ljuset. Men ibland är det faktiskt enkelt. Om vi tänker episka historiska konflikter är andra världskriget kanske det tydligaste exemplet. Nazisttyskland vänder upp och ner på tusenåriga etiska normer, initierar oprovocerade krig mot ett flertal stater och anstränger sig mitt under ett totalkrig att målmedvetet förinta miljontals civila. I kontrast mot Hitlers ondska har vi Churchills mod att stå upp för det anständiga. Även om det såg hopplöst ut i början, när den brittiske bulldoggen stod ensam, besegrades till slut mörkrets krafter.
Kort efter besegrandet av nazisterna stod det tydligt att ett annat totalitärt system hotade den fria världen. Sovjetunionen ockuperade de länder i Europa som de ”befriat”. En järnridå restes och i Berlin restes bokstavligen en mur för att förhindra att invånarna i öst skulle fly till frihet. Ett samhällssystem som liknande ett fängelse skapades för stora delar av världens befolkning. Mot slutet av kalla kriget beskrev president Reagan det sovjetiska förtryckarsystemet, med skenrättegångar, massdeportationer och dödliga gulagläger, som Ondskans Imperium. Trots Warszawapaktens enorma stående arméer, en kärnvapenarsenal som kunde förinta civilisationen, och ständiga försök att påverka och infiltrera våra öppna samhällen stod väst emot, och segrade i det kalla kriget, medan Sovjetunionen kollapsade.
Även om västvärlden var långt ifrån perfekt så var den relativt sett tydligt moraliskt överlägsen kommunistblocket. De västerländska staterna var rättsstater, medan domstolarna i öst utförde partiets vilja snarare än någon principiellt rättvis rättskipning. Mänskliga rättigheter värnades i väst medan de förtrycktes i öst. I grunden byggde väst på principer av frivillighet, medan tvång och statlig styrning härskade i öst.
Men varför blev det som i Hollywood, att de goda vann till slut? I längden är ett system som bygger på frihet istället för tvång effektivare. Att vi är fria att identifiera och kritisera brister är en förutsättning för kontinuerlig förbättring. Litar vi på att vårt system är rättvist och schysst utgår vi från att vi blir belönade för våra ansträngningar. Är det genomkorrupt blir det meningslöst att anstränga sig och göra uppoffringar för andra.
Vår nuvarande kamp är än en gång en kamp mellan öppna fria samhällen och totalitära system som ser demokrati, ett fritt rättsväsende, och mänskliga rättigheter som så pass farliga att man är villig att använda nästan vilka medel som helst — inklusive att utplåna stora antal människor — för att bekämpa frihet.
Vi lever inte i en saga, men det är tydligt att våra nuvarande motståndare i öst förkroppsligar ondskan. Vårt val är enkelt. Om vi gör det rätta, och anstränger oss för att kämpa för ljus och frihet, kommer vi att segra. Om vi själva däremot inte lever upp till de moraliska ideal som krävs kan vi kuvas. Det är tydligt vem som är Mordor i vår egen saga. Men till skillnad från Sagan om ringen är detta verklighet.
I praktiken behöver vi satsa tillräckligt för att avskräcka fienden från ytterligare framtida äventyr. För detta måste vi investera mer i offensiv förmåga. Att kunna försvara sig höjer tröskeln för att angripa oss, men att kunna slå tillbaka med kraft höjer den än mer. På ännu längre sikt måste vi även satsa på konkurrenshöjande åtgärder för att vårt lilla land ska vara fortsatt relevant och kunna bidra till den globala demokratiska koalitionen. Eftersom detta inte är en kamp vi kan vinna ensamma gäller det också att vi gör vårt yttersta för att främja västerländsk enighet — vilket är förutsättningen för att verklighetens saga ska få ett lyckligt slut.
Karl Lallerstedt är till vardags senior analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI; senior fellow vid civilsamhälleorganisationen Global Initiative och kolumnist på Tidningen Näringslivet.
