Atlantic Council presenterade för en tid sedan rapporten ”The UK, France and the United States in Sweden´s Vicinity: Strategic Interests and Military Activities”. Här sammanfattar Nordeuropachefen Anna Wieslander rapporten.
I avsnitt #23 diskuterar Anna Wieslander på Atlantic Council rapporten med Patrik Oksanen. Du kan lyssna direkt i artikeln eller på Spotify, Acast eller iTunes.
Nyligen mobiliserar Ryssland mer än 200 000 soldater i den största militära manövern som genomförts i Sveriges närområde sedan det kalla krigets slut, med övningen Zapad på andra sidan Östersjön. Samtidigt pågick ryska militäroperationer i och över Barents hav, på Nordkalotten och på ryska öar i Arktis (DN 20210913).
Kraftsamlingen illustrerar hur Ryssland på senare år har byggt upp sin militära styrka och gärna visar musklerna i närområdet. Därtill genomför Ryssland kontinuerligt cyberattacker och desinformationsoperationer riktade mot länder i väst, däribland Sverige.
Mot den bakgrunden arbetar Sverige aktivt för att säkra engagemanget från de västliga stormakterna för säkerheten i Östersjöområdet och i Arktis.
Amerikansk Bradley-stridsfordon framrycker under övning Aurora17. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten / Combat Camera
Det handlar naturligtvis om USA, men även om Storbritannien och Frankrike. Dessa tre kan snabbt förstärka med trupp i händelse av ökade spänningar i närområdet. De sitter i FN:s säkerhetsråd, är kärnvapenländer och medlemmar i NATO. Samtliga har mot bakgrund av det försämrade omvärldsläget, orsakat av Rysslands illegala annektering av Krim och krigföring i östra Ukraina, ökat sin närvaro och aktivitetsnivå i Sveriges närområde. Händelserna år 2014 förändrade spelplanen för hela regionen.
Till detta kommer nu Kinas ökande närvaro och offensiva beteende, inte enbart på världsarenan, utan även i närområdet. Inte minst gäller detta i Arktis, där Kina satsar stort på forskning, infrastruktur och tillgång till naturresurser som fiske och mineraler.
Storbritannien, Frankrike och USA har på olika sätt anpassat sig till den nya verkligheten i norra Europa. Häri ryms både möjligheter och utmaningar för Sverige.
Foto av Roberto Catarinicchia från Unsplash.
Storbritannien är geografiskt närmast Sverige och har liknande utblick vad gäller Ryssland, som betraktas som det ”mest akuta, direkta hotet” under det kommande årtiondet. (Integrated Review 2021) Förutom ledarskapet av Nato:s trupper i Estland, har Storbritannien tagit regionala initiativ som den politiska Norra Gruppen och den militära insatsstyrkan Joint Expeditionary Force (JEF), där även Sverige ingår. Storbritannien är dessutom djupt engagerad i att säkra försörjningskedjorna över Nordatlanten, och ökar sin närvaro i Arktis.
Samtidigt är Storbritannien en global aktör, ”Global Britain”, med starka intressen i Asien, vilket har förstärkts efter Brexit. Risken finns därför att Storbritanniens medvetna avståndstagande från EU, i kombination med en ökad tonvikt på Asien, skulle kunna leda till ett minskat engagemang för säkerheten i Sveriges närområde.
Det kan också leda till kapacitetsbrist. I ett framtida spänt läge skulle Storbritannien kunna behöva lämna Östersjön därhän och kraftsamla på att säkra Nordatlanten tillsammans med USA. I det täta samarbetet med USA ligger ännu en potentiell fara. Storbritannien och USA satsar på högteknologiska försvar. Om inte Sverige gör liknande satsningar kan samverkansförmågan gå förlorad. Samtidigt drar Storbritannien ned på arméstridskrafterna, vilket minskar dess möjligheter att förstärka österut.
Foto av Ian Taylor från Unsplash
Frankrikes ökade närvaro i Östersjöområdet och Arktis sker mot bakgrund av Rysslands uppträdande och syftar till att sända signalen att Europas säkerhet är odelbar. Frankrike värnar det kollektiva försvaret av sina allierade och engagemanget sker främst genom Nato. Frankrikes regionalt initiativ heter European Intervention Initiative (EI2). Sverige deltar och det har ett visst Östersjöfokus. EI2 är dock inte en militär styrka som kan sättas in, utan en slags ”klubb” som ska fostra en strategisk kultur för att kunna agera snabbare tillsammans. Bland annat ska hotbildsuppfattningar ensas, vilket kan behövas.
Från fransk sida finns en tvetydighet både vad gäller Ryssland och USA, vilket undergräver tilliten bland länderna i regionen. Den franska positionen betonar vikten av dialog med Ryssland och autonomi från USA, medan de länder som lever med Ryssland nära sin gräns hellre lägger tonvikten på avskräckning gentemot Ryssland samt att behålla det amerikansk engagemanget.
Det främsta hotet mot fransk nationell säkerhet är jihadistisk terrorism och Frankrike har därför omfattande styrkor på plats i Afrika och Mellanöstern. Frankrike ser gärna att länderna i Östersjöregionen i utbyte för fransk närvaro bidrar med trupp t.ex. i insatsen i Mali, vilket Sverige också gör. I händelse av kris eller krig i Sveriges närområde skulle Frankrike snabbt söka stärka sin närvaro ytterligare, men risken finns att resurserna är begränsade och upptagna på annat håll.
General Christopher Cavoli besöker Sverige och arméchef Karl Engelbrektson. Foto: Emy Åklundh/Försvarsmakten
USA är sammanvävd med Östersjöregionen genom sina säkerhetsåtaganden i Nato, och till Arktis genom Alaska. Sålunda lämnar USA aldrig helt Sveriges närområde, men fokuserar inte på det till fullo heller. Ryssland betraktas som en strategisk konkurrent och USA har därför ökat sin närvaro med trupp, förhandslagring av materiel och förbättrad infrastruktur med navet i Polen för att landvägen kunna förstärka in i Baltikum. Norge utgör den andra tyngdpunkten för USA i regionen. Arktis ges allt större uppmärksamhet givet både Rysslands och Kinas ökande aktiviteter där.
Trots att USA uppfattar Ryssland som ett hot, är det Kina som står i fokus. Hur Kina ska hanteras är en avgörande fråga för USA i relation till dess allierade och partnerländer, som Sverige. Om USA väljer en transaktionell väg, och förväntar sig tunga europeiska truppbidrag till Asien i utbyte för fortsatta säkerhetsgarantier i Europa, kan farliga situationer uppstå med utspridda och knappa resurser i Sveriges närområde. Bättre förutsättningar finns med en ansvarsdelande väg, där Europa blir bättre på att kunna agera snabbt och längre på egen hand i närområdet, med bibehållna amerikanska säkerhetsgarantier. Det kräver ökade satsningar på försvaret och dess uthållighet, samt nya sätt att koppla samman och leda europeiska stridskrafter. Med fördel skulle detta utvecklas som en europeisk pelare i Nato.
För svensk del innebär utvecklingen sålunda en rad utmaningar på kort och lång sikt. För att kunna hantera Ryssland måste den transatlantiska relationen säkras, och europeisk strategisk autonomi måste rymmas inom dess ram. Den kinesiska maktutövningen inom handel, teknologi, forskning och kritisk infrastruktur spänner över den så kallade gråzonen och kommer att kräva en ny slags samverkan med USA, Frankrike och Storbritannien på flera olika områden. I en värld med ökade spänningar, måste Sverige navigera strategiskt för att säkra framtida stöd och engagemang av de västliga stormakterna.
Anna Wieslander
Nordeuropachef för tankesmedjan Atlantic Council
42.mekaniserade bataljonen framrycker längs E18 under Aurora17. Amerikansk Bradley-stridsfordon framrycker under övning Aurora17. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten / Combat Camera
