Calle Håkansson, om att aktivt svenskt deltagande ökar möjligheterna att påverka utformningen av framtidens europeiska försvarssamarbete.
Den svenska inställningen till europeiskt försvarssamarbete har beskrivits som ‘’en motvillig baksätesförare’’men kanske börjar vi nu se tecken på ett en uppmjukad svensk position. Bland annat har försvarsberedningen slutrapport Värnkraft tydliggjort att:
’’det europeiska försvarssamarbetet befinner sig i en formativ fas […] och att det är av stor betydelse att EU:s förmåga att agera stärks och att Sverige mer aktivt påverkar dess vidare utveckling.’’
Sedan 2016 har EU samarbetet inom försvars- och säkerhetspolitiken såväl stärkts som institutionaliserats. Bland annat har det permanenta strukturerade samarbetet inom försvar (PESCO) och framförallt den Europeiska Försvarsfonden (EDF) presenterats. Under 2020 förväntas också den för Sverige mycket viktiga tredjelandsfrågan inom PESCO att lösas, vilket kan medge ett mer aktivt svenskt deltagande.
I ljuset av Brexit kommer den fransk-tyska motorn inom det försvars- och säkerhetspolitiska området att fortsätta vara mycket viktig. Tyskland kommer tydligt att lyfta dessa frågor under sitt ordförandeskap under det andra halvåret av 2020 och bland annat diskuterar de utvecklandet av en ’’strategiskt kompass’’ för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Tyskland kommer också få en mycket viktig roll i att lösa ut förhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget vilket starkt kan påverka EU:s trovärdighet inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Här kan Sveriges budgetrestriktiva hållning vara kontraproduktiv och det är av stor vikt att medlemsstaterna stödjer den föreslagna EDF finansieringen i budgetförhandlingarna.
Under det franska ordförandeskapet i EU 2022 kan vi också förvänta oss att diskussionen om en operationalisering av EU:s ömsesidiga försvarsklausul (artikel 42.7 i EU-fördraget) kommer att aktualiseras. Paris vill se en EU-politisk deklaration som skulle definiera vad medlemsländerna skulle göra om den ömsesidiga försvarsklausulen åberopades. Här är det viktigt att Sverige aktivt deltar – inte minst med tanke på vår egen unilaterala solidaritetsförklaring.
Utanför EU har Sverige också valt att delta i en rad nya försvarsinitiativ som lanserats under dem senaste åren. Sverige har bland annat valt att delta i det brittiskledda Joint Expeditionary Force (JEF), det tyskledda Framework Nations Concept (FNC) och i slutändan också i det franskledda European Intervention Initiative (EI2). Och med tanke på den politiska aptiten för såväl militära som civila EU missioner har tydligt minskat under det senaste decenniet kan format som EI2 och JEF spela en allt viktigare roll i framtiden.
Att Sverige, Finland, Norge och Danmark alla deltar i de nya samarbetena medger även att vi kan skapa en stark nordisk röst inom dessa format. Sammantaget är det också viktigt att se hur EI2, JEF, FNC är de nordiska ländernas sätt att skapa säkerhetspolitiska band och relationer till E3 länderna – Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Vidare är det också mycket viktigt att Sverige framgent tillsammans med de övriga nordiska länderna fortsätter att arbeta för att tydligt koppla Storbritannien till de europeiska försvarsgemenskaperna även efter Brexit.
I relation till såväl PESCO som den Europeiska Försvarsfonden (EDF) kan även det nordiska försvarssamarbetet – NORDEFCO – vara ett relevant forum för att identifiera, föreslå och samordna samarbetsprojekt mellan nordiska försvarsindustrier vilka kan finansieras genom den Europeiska Försvarsfonden. Hittills har dock det nordiska samarbetet inom PESCO varit svagt – Sverige har ofta valt att samarbeta med Frankrike medan Finland sökt sig till Tyskland och Nederländerna.
Som jag och Elin Schiffer tidigare har skrivit i Säkerhetsrådet är det nu ’’av stor vikt att Sverige aktivt deltar i initiativ som tas både innanför och utanför EU-ramarna, eftersom det ökar Sveriges chanser att vara med och utforma hur framtidens europeiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbete ser ut’’.
I slutändan är den svenska villigheten att stärka EU:s aktörskap inom säkerhet- och försvarspolitiken dock till stor del avhängigt av hur de transatlantiska relationerna utvecklas och hur Brexit påverkar Europas övergripande säkerhetsarkitektur. I den meningen har dock Brexit redan börjat utmana och förändra Sveriges traditionella strategi för europeiskt säkerhets- och försvarssamarbete och kanske är ett motvilligt Sverige på väg mot mer europeisk försvarsintegration.
CALLE HÅKANSSON är associerad medarbetare vid Utrikespolitiska Institutets Europaprogram & doktorand vid Malmö Universitet.
Mer om europeiskt försvarssamarbete går att läsa i en ny rapport här.
