Nyligen gick en av de sista av de 9500 svenska finlandsfrivilliga bort. Hans gärning manar oss till eftertanke, inte minst när det kommer till det svensk-finska försvarssamarbetet.
Gemensam arméövning 2019. Hur bör det svensk-finska försvarssamarbetet se ut? Foto: Emy Åklundh/Försvarsmakten
Nyligen kunde vi läsa om hur en av de sista svenska finlandsfrivilliga gick bort. Bengt Essén var bara 19 år gammal när han tog beslutet att ansluta sig till den svenska frivilligkåren och bege sig till den kyliga finska fronten. 9 500 svenskar kom att tjänstgöra i Finland, varav 8 400 i frivilligkåren. Bland dessa fanns också min gammelfarfar Sven. Åren 1939–1940 lämnade han fru och barn, därav min farmor, för att försvara grannlandet mot den anstormande sovjetiska krigsmakten. Finlands sak var, precis som det var för Bengt Essén, min gammelfarfars. När en av de sista ur detta särskilda brödraskap gått ur tiden är det hög tid för reflektion. De döda manar oss till eftertanke om vad det svensk-finska försvarssamarbetet har för betydelse idag.
I säkerhetspolitiken har Sverige och Finland delvis olika utgångspunkter. Trots att man delar en militär alliansfrihet framkommer tydliga skillnader. Om man kan förenkla det till att Finland brukar ett lågt och diplomatiskt tonläge gentemot Ryssland, samtidigt som man bibehållit ett starkt totalförsvar, tenderar Sverige istället att föra högt tonläge kombinerat med en försvarsförmåga som i mångt och mycket är obefintlig. Givetvis härstammar vägvalen ur våra länders olika historiska erfarenheter.
Alliansfriheten till trots har vi under åren sett försvarspolitiska närmanden. Med start från 2014 undertecknades det särskilda försvarssamarbetet som har inneburit gemensamma operativa och strategiska utbyten. Det tar sig uttryck i fullt samövade svensk-finska förband och tillgång till varandras territorier vid förhöjt säkerhetsläge. Närmast planeras och förbereds ett värdlandsstödsavtal som innebär att civilt och militärt stöd i kris och krig regleras. Närmare än en försvarsallians går troligtvis inte att komma. Frågan är, var bör det stanna?
Det bästa alternativet, både för Sverige och Finland, är allt vidare ett Natomedlemskap. Det finns inga substitut till den organisation som genom 28 medlemsstater, däribland våra övriga Nordiska granndländer, garanterar säkerhet och stabilitet i västvärlden. När det kommer till kollektiv säkerhet kan inget mäta sig med Nato. Ensam är inte stark, och desto mer ensam man är desto farligare blir situationen. Men med det i åtanke bör det därför inte heller uteslutas att ett försvarspolitiskt samarbete på alliansnivå mellan Sverige och Finland skulle kunna bli en fruktbar realitet. Det skulle i praktiken förbättra säkerheten för såväl Sverige och Finland samt Östersjöregionen i stort. Tröskeln till Norden skulle i ett svep bli högre, och avskräckningen gentemot Ryssland större. Närmelsevis behöver man inte spekulera hur de bortgångna finlandsfrivilliga hade ställt sig till ett sådan utveckling, om de fortfarande hade varit i livet.
Man kan pröva att sätta sig in i deras situation. Det lilla grannlandet har precis blivit attackerat av ett av världens mäktigaste imperium. David står mot Goliat. Vad gör du? Du väljer då att lämna dina nära och kära samt riskera ditt eget liv för att strida och försvara grannlandet. Åtskilliga tusen svenskar tog detta beslut. Dels ville de att hotet aldrig skulle nå Sverige. Ytterst gjorde de det för att hjälpa sitt broderfolk. Det var en självklarhet att försvara Finland, så som det upprepande gånger har uttryckts av finlandsveteranerna. En självklarhet.
Lika självklart som det var för de frivilliga att komma till Finlands beskydd måste det vara för oss idag att kanalisera det svensk-finska försvarssamarbetet. Vår relation är unik, och den kräver omvårdnad. Det är min skyldighet till min gammelfarfar. Det är den nya generationens ansvar gentemot den gamla.
Anton Roos
2:e vice förbundsordförande för KDU Sverige och barnbarnsbarn till en finlandsfrivillig
*Not: i en tidigare version av artikeln angavs att Bengt Essén var den siste av de finlandsfrivilliga. Så är inte fallet och enligt Krigveteranförbundet ska minst två andra frivilliga fortfarande vara vid liv.
