Margareta Barabash, om att president Trumps tvåstatslösning är ett ställningstagande för Israel och mot palestinierna.
Vita Huset lanserade nyligen den länge aviserade planen för fred mellan Israel och Palestina. Den har från Israels sida kallats “The Deal of the Century” och påstås vara en vision om en realistisk tvåstatslösning som både tar det israeliska säkerhetsdilemmat och den palestinska drömmen om suveränitet i beaktande.
Trumps plan har mötts av minst sagt blandade reaktioner. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är mycket nöjd och har slagit fast att den nya planen är något som Israel ”absolut inte skulle missa”. På den palestinska sidan har reaktionerna varit direkt motsatta. Redan dagen efter lanseringen utbröt våldsamma protester i Gaza och Västbanken. Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas förkastade planen omedelbart och förklarade att man inte under några som helst villkor är villiga att förhandla med Israel och USA om den.
Att reaktionerna har varit så kraftiga är inte oväntat. President Trump kan knappast kallas för palestiniernas bäste vän. Tvärtom. Det har gjort att relationen mellan USA och de palestinska makthavarna redan tidigare har nått bottennivåer. Det blir knappast bättre av att den nya planen gynnar Israel, men frågan är förstås om Trump bryr sig om detta.
I praktiken innebär “The Deal of the Century” en framtida palestinsk stat i vilken territoriet utgörs av delar av Västbanken och Gaza. Ett antal ytor i Negevöknen, längs den egyptiska gränsen har avsatts för industri och jordbruk. Huruvida de kommer att kontrolleras av Israel eller Palestina förblir oklart. Den mest kontroversiella delen i fredsplanen handlar om de israeliska bosättningarna på Västbanken. Deras existens strider mot internationell lag, någonting som dock inte har stoppat Trumpadministrationen från att erkänna dem som legitimt israeliskt territorium. Samma sak gäller att Jerusalem ska erkännas som Israels huvudstad.
Enligt den nya planen ska dessa bosätningar bli en del av den israeliska staten, likt en arkipelag inom framtida palestinskt territorium. Detta skulle innebära en expansion av den nuvarande staten Israel, men riskerar även att orsaka enorma logistiska problem. Det är oklart hur den israeliska befolkningen ska kunna navigera mellan enklaverna och det kan bli oerhört svårt och resurskrävande att försvara dem vid händelse av konflikt. De praktiska problemen adresseras inte i den rapporten.
Det är med andra ord svårt att se Trumps plan som “The Deal of the Century”. Det kommer att bli nästintill omöjligt att arbeta fram en lösning som passar alla, när en av huvudparterna vägrar att ens sätta sig vid förhandlingsbordet och utgångsbudet är riggat till förmån för den andre. Det innebär också att USA efter att så tydligt ha tagit ställning för den ena parten knappast kan ha medlande roll.
Men även om relationerna vore normala, är det svårt att tro att den palestinska sidan faktiskt skulle acceptera Trumps plan. En multienklavstat med osäkra logistiska förbindelser och en israelisk arkipelag mitt i dess hjärta är så långt ifrån den palestinska drömmen om suveränitet man bara kan komma. Få rationella aktörer skulle acceptera en sådan lösning.
I tisdags talade president Mamhoud Abbas inför FN:s säkerhetsråd. Där förkastade han planen än en gång och liknade bland annat den nya palestinska staten vid en “schweizerost”. Han träffade också Israels före detta premiärminister Ehud Olmert i syfte att diskutera alternativa fredslösningar. De två hade fört samtal tidigare, innan de abrupt avslutades 2008. Mötet mellan de två fördömdes både av Netanyahu och Israels FN-ambassadör Danny Danon.
Från Netanyahus sida är det naturligtvis positivt med en så god vän som den amerikanska presidenten. Planen kan komma att gynna honom i det kommande valet, också därför att det tar bort fokus från anklagelserna mot honom om korruption. Och på motsvarande sätt kan man säga att valet av tidpunkt för att lanseringen tog bort fokus från riksrättsprocessen mot Trump i Kongressen.
Genom planen vänder sig Trump till viktiga väljargrupper i USA. Om det mot förmodan skulle bli ett avtal, har han förstås en ännu större fördel i det kommande presidentvalet. Frågan är bara ifall hans plan verkligen är nyckeln till fred i regionen. Det är svårt att tro. Regeringen Netanyahu avser inte heller att vänta på en eventuell förhandling utan har – och alltså med Trumps godkännande – deklarerat att Israel kommer att annektera delar av Västbanken och Jordandalen.
Carl Bildt twittrade strax efter planens lansering en bild på den “generösa” biten av land som Trump vill erbjuda palestinierna. Ett kargt ökenlandskap. Det illustrerar attityden gentemot den palestinska sidans intressen väl.
MARGARETA BARABASH är praktikant vid Frivärld.
Hela planen finns att läsa här:
https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2020/01/Peace-to-Prosperity-0120.pdf
