När Trump på fullt allvar hävdar att det var Ukraina som startade kriget, och att de borde ha avslutat det för långe sedan blundar han för att en hel värld vet att Ryssland i strid med all internationell rätt angrep Ukraina den 24 februari 2022 efter att under åtta års tid fört kriget i södra Ukraina. Det är som att Trump med flera är så förförda av sin egen desinformation och de egna konspirationsteorierna att de inte längre vill se verkligheten. Det är farligt, för USA som nation och för allas vår del när det gäller fred och säkerhet.
Det är ett led i ständigt pågående desinformation som också präglade de amerikanska budskapen i Europa förra veckan.
Det finns i dag många som tar med sig de missförstånd också om Nato som har blivit Trumps budskap. Nato har aldrig handlat om att man betalar för någon annans försvar. Det är heller inte USA som finansierat Nato. Varje land har sitt försvar som man gemensamt ställer upp med i det gemensamma försvaret mot en gemensam fiende.
Det var så spänningspunkterna mellan Öst och Väst såg ut efter andra världskriget i Europa. Europa var delat och Sovjetunionen ville utvidga sitt territorium och sitt inflytande i världen. Det var av största vikt för den fria världens länder att så inte blev fallet efter det att järnridån hade fallit. Inte för att det bara handlade om det enskilda landet utan om maktbalansen mellan det fria och det ofria, mellan den fria världens länder och det välde av diktaturer som Sovjetunionen stod i centrum för, men som steg för steg nådde till Kina, Kuba och afrikanska diktaturer som Etiopien.
Det var i detta perspektiv som Koreakriget hade inletts redan 1950, när nordkoreanska trupper gick över gränsen mot syd, understödda av Sovjet och Kina. Då var det amerikanska trupper som på ett FN uppdrag ledde försvaret av Sydkorea men med hjälp av brittiska, franska, belgiska, nederländska och turkiska förband. Danmark bidrog liksom andra länder med sjukhusfartyg. USA stod inte ensamt. Inte för att det var i Europa utan för att det var mot ett gemensamt hot.
Men den huvudsakliga spänningen mellan Öst och Väst kom under de kommande decennierna att formas i Europa, på ömse sidor om järnridån.
Finland hade efter andra världskriget tvingats in i en ”Vänskapspakt” med Sovjetunionen som begränsade landets försvarsförmåga och som byggde på att man tvingades ge upp stora landområden. Sverige valde, framförallt med hänsyn till Finland, neutraliteten men kompenserade detta med att vi utvecklade en av Europas starkaste försvarsmakter, med ett flygvapen som i storlek var nummer tre eller fyra i världen. Och de andra europeiska länderna väster om järnridån valde med några undantag alliansen, som våra grannländer Danmark och Norge.
Den formades för att möta det som var den gemensamma fienden, Sovjetunionen, som i sin tur stod i spetsen för en lång rad andra kommunistiska regimer och rörelser runt om i världen.
Nato formades för att möta en gemensam fiende gemensamt och i varje läge blev försvaret mot denna fiende långt starkare när länder stod upp med gemensam försvarskraft. Det blev inget konventionellt och väpnat krig i det kalla krigets Europa, trots att det på många andra håll i världen blev krig. Alliansen som sådan var inte i första hand till för försvaret av Europa utan för den säkerhetspolitiska stabiliteten och det gemensamma försvaret mot en fiende som i hotade Europa som ett första steg i sin önskade expansion.
Poängen med Nato är att den gemensamma alliansen, genom att alla står upp gemensamt, blir ett övermäktig försvar mot våra fiender. Vi slipper krig och vi slipper att använda våra förband.
Det är freden alliansen försvarar genom att värna våra gränser. Den roll USA som supermakt har spelat har varit avgörande för detta, eftersom man varit den största makten. Men alla andra har spelat sina roller och haft sin betydelse och så är det alltjämt.
Det såg vi inte minst under årtiondena av krig i Afghanistan där europeiska länder deltog på USAs sida från 2002 till krigets slut 2020, däribland Sverige, och en lång rad andra europeiska länder. Mest framträdande i förhållande till landets storlek var kanske Danmark som Vance i sin okunnighet har kallat en dålig allierad och Trump har hotat med militär insats emot.
De och vi var där inte för att det var i Europa, det var det ju inte, utan för att det var en gemensam allians. Och det var faktiskt första och enda gången det var den berömda Artikel 5 som utlöste deltagandet. Ett gemensamt hot möttes genom gemensamt uppträdande.
Det hade också skett tidigare i Kuwaitkriget och i Irakkriget som i båda fallen var coalition of willings, men med Nato-struktur som stöd.
När USA genom den nya administrationen nu säger sig vilja vara mindre intresserade av att bidra till Europas försvar bortser man från denna historia och verklighet och det innebär självklart en ökad möjlighet för Ryssland och i sin tur den kartell av ondskans axelmakter som vi ser i form av Nordkorea, Kina och Iran. De agerar tillsammans om än inte alltid koordinerat, inte bara i Europa utan också i Asien, på Arktis eller i Mellanöstern och Kina.
Det som sker i Östersjön och i det nordiska området har en direkt betydelse för för Nordkalotten och hela Arktisområdet, där Grönland är en del, som Trump fått upp ögonen för.
Rysslands krig i Ukraina handlar ytterst om Rysslands intressesfär i det Europa som är avgörande för kontrollen över Arktis.
Kina vill gärna få mer att säga till om på Arktis och stöder därför gärna Ryssland, både där och i Östersjön samt genom handeln med den ryska ekonomin. Iran och Ryssland beväpnar gärna Huthi-rebellerna i Jemen som hotar den internationella sjöfarten i Röda havet. Och Kina ser gärna att Rysslands angrepp mot Ukraina får sätta ett mönster som sänker tröskeln för Kina gentemot Taiwan.
Det som sker i Europa är en del av det som sker i världen och omvänt. Det är därför Nordkorea sänder vapen, ammunition och trupp till Ryssland, Iran sänder vapen till Ryssland och Nordkorea lär Iran om kärnvapen. Och Kina i sin tur vill gärna under sig skapa ett Ryssland som är beroende till den stora grannen i söder, inte minst på grund av Arktis.
Så försvaret av Europa handlar självfallet om Europa och ställer självfallet krav på Europas länder men det handlar om försvaret mot gemensamma fiender och det ställer i sin tur krav på ett gemensamt agerande för att vi ska vara så starka som möjligt.
Det finns ett enkelt funktionellt skäl för detta utöver det principiella att den internationella rättsordningen måste försvaras. Säkerhetspolitikens risker och hot följer inte några tänkta regionala gränser, de sträcker sig från Arktis till Östersjön, från Östersjön till Röda havet och sundet mellan Kina och Taiwan. Ju starkare vi – det vill säga den fria världen – är i Europa desto starkare är vi i världen.
Det är självfallet så att Europas länder borde ha rustat mycket mer tidigare. Och det som är av en väldigt stor vikt, vi har integrerat alla de tidigare förtryckta länderna i EU, i en europeisk gemenskap en öppen marknadsekonomi över gamla gränser, i en politisk gemenskap och gemensamma demokratiska strukturer. Det har gett friheten och demokratin en stabilitet där undantag som Ungern är en besvikelse men integrationen totalt sett likväl ger våra värden en styrka.
Men nu pågår en omfattande upprustning i Europa, inte minst i Sverige. Kring Östersjön ligger flera länder nu över den nivå som den amerikanska försvarsbudgeten ligger på i förhållande till BNP.
Det var heller inte kravet på ett starkare försvar som skapade reaktioner i München utan avsikten att göra Europa svagare och föreställningen att Ryssland inte är det stora hotet mot Europa utan att det skulle vara lagar mot hatpropaganda, vilket är en verklighetsbild kommen från nätets desinformationsmiljöer. Och inte minst, stödet till ett även i dag nazistiskt influerat parti som vill att Europa ska lägga sig för Rysslands krav på Ukraina.
Det tragiska är att så många vill stämma in med dem som nu hotar Europa med handelskrig, med att göra försvaret av vår frihet svagare och som vill öppna dörren för Ryssland att ta över Ukraina samtidigt som man ställer krav på att få ta över territorier eller kontrollera mark och råvarutillgångar i Ukraina, Grönland, Gaza, Panama och Kanada.
Vad som kommer ut ur allt detta är oklart men klart är att vi lever i en ny tid och att de som går dem som hotar oss till mötes och sympatiserar med hoten mot oss har rätt att göra det – den yttrandefriheten har vi men motsvarande utarmas just nu i USA – men de är inte patrioter om de till äventyrs inbillar sig det. Oavsett deras attacker och smutskastning av andra gäller att vi nu måste organisera ett starkast möjligt Europa och ett starkast möjligt försvar i Sverige och Norden.
Det kommer att kosta och måste få kosta extraordinärt och måste därför också finansieras extraordinärt. Det gäller både på europeisk och nationell nivå. Med en president i Vita Huset som väljer den mörka osanningen som grund för sin politik lever friheten och freden farligt. Vi måste forma vår säkerhet oavsett kommande dagars utfall från Trump.
