En konflikt mellan Kina och USA över Taiwan skulle få allvarliga säkerhetspolitiska och geoekonomiska konsekvenser. Trots det lever inte EU upp till sitt åtagande att främja stabilitet i Taiwansundet. Sverige bör göra något åt det, skriver Philip Anstrén.
Maktbalansen börjar falla sönder i Taiwansundet. The Economist rapporterade nyligen att Kinas försvarsbudget nu är 25 gånger större än Taiwans – jämfört med dubbelt så stor vid millennieskiftet. Taiwans försvar plågas samtidigt av bristande beredskap och en befolkning som till hög grad saknar försvarsvilja.
Kommunistpartiet känner sig självsäkert. Kinas president Xi Jinping uppmanade nyligen kinesiska soldater – i ett tal som sannolikt anspelade på Taiwan – att “förbereda sig för krig”. Folkets befrielsearmé har växlat upp sina provokationer i Taiwansundet. För att bemöta dem har Taipei under 2020 behövt skicka upp stridsflygplan över 4000 gånger – mer än dubbelt så ofta jämfört med 2019. Kina släppte nyligen en propagandavideo som verkade simulera en invasion av Taiwan.
USA, som sedan 1979 har reserverat sig rätten att försvara Taiwan, trycker också allt hårdare tillbaka mot Peking. Trumpadministrationen har godkänt vapenaffärer för mer än tio miljarder dollar till Taiwan, och amerikanska stridsfartyg har seglat genom Taiwansundet mer än två dussin gånger under samma period, inklusive vid minst tio tillfällen under 2020. Den hårdnande opinionen mot Kina i USA betyder att demokraternas presidentkandidat Joe Biden – som vid valseger också lovat att blåsa nytt liv i USA:s allianser – lär känna sig nödgad att stå upp för Taiwan.
Varken Kina eller USA vill hamna i krig över Taiwan. Men risken för militära missförstånd och felberäkningar är reell. EU har intresse av att försöka minska den, och – om detta inte går – av att hjälpa USA att avskräcka Kina. Trots detta har EU legat lågt i den här frågan. Sverige bör driva på för att det ska bli ändring på det.
EU:s globala säkerhetsintressen skulle ta stor skada av en stormaktskonflikt i Taiwansundet. Kina ser annektering av Taiwan som ett kärnintresse, och USA:s globala maktposition skulle antagligen ta oreparerbar skada av en militär förlust mot Kina. Därför är det osannolikt att en konflikt över Taiwan skulle bli skal- eller tidsmässigt begränsad. Risken att endera av sidorna skulle eskalera till att skramla – eller i värsta fall använda – kärnvapen kan inte heller uteslutas.
EU skulle också lida om USA väljer att inte försvara Taiwan. Taiwan har inga formella försvarsgarantier från USA, men det finns en utbredd förväntan att Washington ändå skulle försvara Taipei. Backar USA skulle det därför sannolikt också försvaga andra amerikanska allianser, främst de med Japan och Sydkorea men antagligen också Nato. Det skulle skapa instabilitet i Asien, i Europa och globalt.
Mellantinget, en begränsad konflikt, skulle medföra andra problem. Oavsett hur en sådan konflikt skulle sluta skulle den antagligen slutgiltigt vända amerikanska försvarsplanerares blick bort från Europa och mot Stilla havet. Nato och den transatlantiska länkens betydelse skulle med all sannolikhet minska för Washington, och den europeiska säkerhetsarkitekturen skulle följaktligen destabiliseras.
Liknande konsekvenser skulle kunna följa av den geoekonomiska sidan av en konflikt över Taiwan. Kina skulle antagligen sätta enormt ekonomiskt tryck på EU- och Natomedlemmar – kanske särskilt de öst- och centraleuropeiska länder som Peking försökt vinna över med infrastrukturinvesteringar genom den så kallade 17+1-gruppen – för att tvinga dessa att blockera eller fördröja initiativ till stöd för USA. Den handlingsförlamning som detta skulle orsaka skulle inte bara kunna ge upphov till ilska i Washington, utan också skapa djupa slitningar inom EU.
Vidare skulle slutet på Taiwans de facto självständighet skada västvärldens ställning i den globala teknologikapprustningen. Taiwanesiska företag såsom Taiwan Semiconductor Manufacturing Corporation (TSMC) tillverkar 30 procent av världens halvledare, 50 procent av alla outsourcade mikrochips och 90 procent av de allra mest avancerade chipsen. Kontroll över dessa resurser skulle ge Kina enorma teknologiska konkurrensfördelar, ett hot som delvis förklarar varför Trumpadministrationen nyligen tryckte på för att TSMC ska sälja mindre chips till Huawei.
Taiwans geografiska läge är en annan faktor. Att ockupera ön skulle främja kommunistpartiets pågående ansträngningar att etablera sig militärt i Sydkinesiska havet. Dessa ansträngningar syftar till att tillåta Kina att utöva geoekonomisk kontroll över den tredjedel av världshandeln som varje år skeppas genom dessa vatten. Detta skulle i sin tur stärka kommunistpartiets förmåga att utöva handelspolitisk utpressning och därmed hota Europas välstånd och handlingsfrihet.
Mjukare geopolitiska intressen står också på spel. I sin Kinastrategi har unionen åtagit sig att stödja både den taiwanesiska demokratin och geopolitisk stabilitet i Taiwansundet. Europeisk passivitet i händelse av kinesisk aggression mot Taipei skulle därför kunna signalera att EU saknar vilja att hävda sina intressen gentemot Kina. Det riskerar inte bara att skada unionens förmåga att trovärdigt utöva diplomatiskt tryck på Kina, utan skulle också kunna uppmuntra fler provokationer.
Detta skulle kunna få globala konsekvenser. EU:s geopolitiska inflytande vilar till hög grad på den normativa tyngd som unionens liberala värderingar har. Taiwan är inte bara en exemplarisk demokrati, utan också världens elfte friaste ekonomi enligt Heritage Foundation. Om EU inte står upp för Taiwan kan det sända budskapet att unionen inte har vad som krävs för att konkurrera ideologiskt med Kina. Det är farligt när de geopolitiska skiljelinjerna i världen allt tydligare ställer demokratier och marknadsekonomier mot auktoritära och statskapitalistiska regimer.
Kinas demokratisering skulle vara den absolut bästa garantin för geopolitisk stabilitet mellan landet och den fria världen. Men det hoppet är längre bort än någonsin till följd av kommunistpartiets framgångsrika angrepp mot rättsstaten och demokratiprotesterna i Hongkong. Följaktligen är Taiwan – en stabil kinesisk demokrati med en bruttonationalprodukt per capita som är tre gånger högre än Kinas – nu viktigare än någonsin, både som motvikt till kommunistpartiets auktoritära propaganda och som en livlina för drömmen om demokrati i Kina.
EU har trots alla dessa risker inte uppfyllt till sitt åtagande att “använda alla tillgängliga medel för att uppmuntra initiativ som syftar till att främja dialog, samarbete och förtroendebyggande åtgärder mellan de två sidorna av sundet.” När jag i somras intervjuade en tjänsteman på kommissionen som är insatt i den här frågan kunde hen inte peka på några konkreta policyinitiativ, utan bara på att unionen lyfter Taiwan i parlamentsresolutioner och bilaterala sammanhang.
Det är inte att “använda alla tillgängliga medel,” och unionen har mer att ge. EU har förhållit sig relativt neutral till de spänningar som vuxit fram mellan USA och Kina under de senaste åren. Det, i kombination med medlemsländernas kollektiva ekonomiska och diplomatiska tyngd, betyder att Europa har unika förutsättningar att föreslå och driva initiativ för dialog och förtroendebyggande i Taiwansundet.
Sådana initiativ skulle sannolikt irritera Kina, en faktor som enligt tjänstemannen jag pratade med har bidragit till EU:s försiktighet. Men det kan inte understrykas nog att kostnaderna av en konflikt i Taiwansundet skulle vara långt mycket större, och EU måste göra sitt yttersta för att försöka förhindra en sådan. Taiwans nyligen omvalda president, Tsai Ing-wen, försökte nyligen sträcka ut en hand till Peking. EU bör klart och tydligt ställa sig bakom sådana initiativ samt överväga att få med Kina genom villkorade handelspolitiska eller diplomatiska morötter.
Men risken finns att kommunistpartiet vägrar. EU bör då – delvis eftersom detta också skulle kunna bidra till att bredda och stärka den transatlantiska länken – hjälpa USA att avskräcka kinesisk aggression. EU:s begränsade säkerhetspolitiska intressen i Taiwansundet betyder att inga medlemsländer lär överväga att delta i en konflikt där. Europeiska länder skulle däremot kunna bidra till Taiwans försvar genom att sälla sig till amerikanska genomseglingar i Taiwansundet, eller genom att sälja försvarsmateriel till Taipei. Att varna om ekonomiska sanktioner skulle också kunna tillföra mervärde, då EU ju är Kinas största handelspartner.
Sverige åtnjuter gott anseende internationellt när det gäller dialog och förtroendebyggande. Vi bör dra nytta av det, ta en ledande roll och se till att Europa konstruktivt och aktivt bidrar till att bevara freden i Taiwansundet. Det ligger i allas intresse.
Philip Anstrén
Tidigare Fulbrightstipendiat på Georgetown University och deltagare i Frivärlds Utrikesakademi.
