Den 30 april skrev USA och Ukraina under ett bilateralt regeringsavtal om ett ekonomiskt partnerskap och om att etablera en United States-Ukraine Reconstruction Investment Fund. Turerna kring detta avtal var många och högst förbryllande. Den 8 maj ratificerade det ukrainska parlamentet detta avtal med stor majoritet. För tillfället ser det ut som om avtalet är positivt för Ukraina och dess samarbete med USA, men det kan ändras.
Hur kom det sig att ett mineralavtal mellan Ukraina och USA restes?
Under valrörelsen 2024 hävdade presidentkandidaten Donald Trump att han skulle avsluta kriget mellan Ryssland och Ukraina på 24 timmar. Hösten 2024 var den stora frågan i Ukraina hur landet skulle kunna vända Trumps proryska attityd till dess förmån.
President Volodymyr Zelenskijs rådgivare föreslog att han skulle locka Donald Trump med Ukrainas stora tillgång till ovanliga metaller som är som är ytterst viktiga för tillverkning av högteknologiska produkter. Ukraina ville väcka USAs intresse av att investera i Ukrainas mineraltillgångar och vinna över Trump till stöd för Ukraina. En kanadensisk konsultfirma hade kartlagt Ukrainas många mineraltillgångar och hävdade att de var värda hela 26 triljoner dollar, att jämföra med Ukrainas BNP om 200 miljarder dollar. Den konservative och pro-ukrainske kolumnisten Marc Thiessen vid Washington Post drev denna tes med kraft och vann gehör hos Trump personligen.
Men få ting går som beräknat med Trump. Eftersom Trump hade lovat att avsluta kriget mellan Ryssland och Ukraina under sin första dag i tjänst, ägnade han stort intresse åt Ukraina och Ryssland. En av hans huvudtankar var emellertid att USA hade gett Ukraina $350 miljarder i bistånd till Ukraina och att Ukraina skulle tvingas återbetala dessa medel – som Biden-administrationen givit i gåvobistånd. Enligt Kiel Institute for the World Economy hade en mer korrekt uppskattning varit €114 miljarder – utöver den självklara anständigheten att gåvor ej skall krävas åter.
Den nyutnämnde amerikanske finansministern Scott Bessent sändes omgående till Kyiv och krävde att president Zelenskij skulle skriva under ett rent kolonialt avtal med USA. Givetvis vägrade Zelenskij och Bessent fick återvända i oförrättat ärende.
USA kräver 30-dagars vapenstillestånd
USA engagerade sig snabbt i bilaterala förhandlingar med å ena sidan Ryssland, å andra sidan Ukraina om kriget i Ukraina. Ryssland vägrade hela tiden att förhandla direkt med Ukraina och USA försökte knappast övertyga ryssarna om direkta förhandlingar med Ukraina. USA var också angelägen att utesluta EU från alla förhandlingar. Den naturliga följden blev en ny enighet mellan EU och Ukraina.
En märklig amerikansk cirkus inleddes. Försvarsministern Pete Hegseth åkte till NATO-högkvarteret i Bryssel den 12 februari och förklarade bl.a. att Ukraina inte fick bli medlem av NATO. Han hävdade även att det var orealistiskt att tro att Ukraina skulle kunna återställa sina gränser från före 2014. Efter detta debacle har Hegseth inte sagt mycket om Ukraina.
Trumps särskilda sändebud för Mellanöstern, fastighetsmannen och Trumps golfpartner Steve Witkoff har även blivit Trumps särskilda sändebud till Putin, som Witkoff ständigt prisat. Witkoff talade inte med Ukraina utan den uppgiften föll på den pensionerade generalen Keith Kellogg, som saknade vikt i Trump-administration då han ansågs alltför positiv mot Ukraina.
Witkoff framstår som huvudansvarig för den amerikanska positionen i kriget. Han förespråkade att USA skulle erkänna Krim som ryskt territorium, acceptera Rysslands ockupation av stora delar av de fyra ukrainska regionerna Donetsk, Luhansk, Zaporozje och Cherson, lyfta sanktionerna mot Ryssland och uppmuntra amerikanska investeringar i Ryssland. USA röstade två gånger med Ryssland och ett dussin andra skurkstater i FN mot ett västligt fördömande av Rysslands krig mot Ukraina som vann stöd hos ungefär hälften av FNs medlemmar. Till och med Kina och Iran lade ned sina röster. Sättet som USA uppträdde fick dem att framstå som en allierad till Ryssland som sprang Putins ärenden i det internationella samfundet.
Trump-folket konstruerade ett än värre utkast till amerikanskt avtal med Ukraina. De ville tvinga Ukraina att betala $350 miljarder till USA, som om Ukraina skulle betala krigsskadestånd till USA. Det amerikanska utkastet krävde att en styrelse skulle utses som bestod av tre amerikaner men endast två ukrainare, så att USA alltid hade en majoritet. USA skulle ha prioritet i bud på ukrainska råvarulicenser och kunna blockera andra bud i ett år. Det var oklart vad avtalet täckte och misstankar uppstod om att ukrainska statsföretag skulle falla under amerikansk kontroll. Som för att klargöra att de amerikanska avsikterna var korrupta, krävde utkastet att den US-ukrainska investeringsfonden skulle vara ett anonymt privat företag registrerat i Delaware. Det är svårt att tänka sig ett mer olycksaligt utkast.
Den 28 februari var President Zelenskij i Vita Huset. Han hade varit beredd att skriva under ett anständigt mineralavtal med USA, men inte det avtal som föreslogs, ty det hörde hemma i den koloniala världen eller i mafiavärlden, så han sade nej. Trump och vice president Vance skällde ut honom på ett sätt som kommer att gå till historien som amerikansk grovhet och ohederlighet. Trump själv anklagade Ukraina och Biden för att ha börjat kriget men sade nästan ingenting negativt om Putin som faktiskt börjat kriget.
Vida värre var att USA omedelbart avbröt allt militärt bistånd till Ukraina, såväl vapen som underrättelser. Europa som helhet (bortsett från Viktor Orban) blev lika upprörda som Ukraina över Trumps och Vances uppförande, men de saknade vissa vitala militära komponenter. Ukrainarna beslutade sig för att vara snälla i elakt spel och efter elva dagar lyckades de återfå amerikanska underrättelser.
USA ställde många krav på Ukraina men bara ett på Ryssland, att bägge länderna accepterade ett villkorslöst eld upphör under 30 dagar. Ukraina accepterade, men det gjorde inte Ryssland. Ryssland insisterade dessutom på att Ukraina måste ”denazifieras”, det vill säga att demokratin i Ukraina måste avskaffas och att Ukraina måste förlora alla de fem provinser Ryssland delvis ockuperat, att Ukraina inte fick bli medlem av NATO, och att dess krigsmakt måste minimeras. Trots att den amerikanska administrationen som bara krävde en sak av Putin, att han accepterade en vapenvila om 30 dagar, kunde Putin inte gå med på detta.
Något som försatte Trump-administrationen i trångmål.
Två tredjedelar av den amerikanska befolkningen stödjer Ukraina, men istället framstod Trump än mer som allierad med Putin, som inte gjorde någonting för att bidra till fred. Han tvingades att framstå som om han ställde krav på Putin och hotade med sanktioner, vilket knappast var trovärdigt. Åtminstone vågade Trump inte lyfta befintliga amerikanska sanktioner mot Ryssland.
Då såg de kloka ukrainarna hur de kunde vända det föreslagna mineralavtalet till sin fördel.
Ukraina vänder mineralavtalet till sin fördel
Ukrainas förhandlingar om ett mineralavtal med USA måste ses i ett vidare sammanhang. Det viktigaste för Ukraina var att USA återigen var beredda att sälja krigsmateriel till Ukraina. Idealiskt vore om USAs stöd till Ryssland avbröts. Att USA skulle återuppta sitt direkta stöd till Ukraina framstod som orealistiskt. Att USA skulle uppmuntra investeringar i ukrainska råvaror framstod däremot som möjligt.
Ukraina har klokt nog drivit två principer i sina förhandlingar med USA om ett mineralavtal. Ukraina kunde inte acceptera någonting som stred mot dess EU-anslutning. Därför kunde USA inte få några privilegier i förhållande till EU-länder. Dessutom måste allt genomföras i enlighet med den ukrainska konstitutionen med dess krav på suveränitet och territoriell integritet.
Förhandlingarna underlättades av att USA företräddes av den amerikanske finansministern
Scott Bessent, som förefaller vara en av de mer kompetenta och starkaste företrädarna för Trumpadministrationen. På ukrainsk sida sköttes förhandlingarna främst av förste vice premiärministern och ekonomiministern Julia Svyrydenko.
Det regeringsavtal som signerades den 30 april tycks vara skäligen ofarligt för Ukraina. Alla tvivelaktiga frågor har eliminerats. Det viktigaste är att USA inte längre kräver att Ukraina skall betala för det amerikanska bistånd landet fick under Biden. Det är ett vagt ramavtal om att etablera en “United States-Ukraine Reconstruction Investment Fund” och ett Limited Partnership för att hantera det. Avtalet behövde ratificeras av det ukrainska parlamentet, vilket skedde den 8 maj med stor majoritet som inkluderade även oppositionen.
Den amerikanska partnern skall vara den amerikanska International Development Finance Corporation och den ukrainska Agency on Support Public-Private Partnership. Problemet med tvivelaktiga privata företag har lösts. Avtalet erbjuder inga detaljer om hur investeringsfonden eller partnerskapet skall styras, men det står klart att Ukraina och USA skall vara likvärdiga parter, så det tidigare amerikanska kravet på amerikansk majoritet har fallit bort.
I princip täcker avtalet licenser i Ukraina för ett stort antal naturresurser, inklusive olja och gas. Ukraina skall bidra med 50 procent av nya underjordslicenser så fort avtalet trätt i kraft. USA skall kunna bidra med ny militär assistans. Avtalet kan inte längre inkludera existerande statliga företag. Det tidigare kravet att USA skulle få företräde till nya gruvprojekt har tagits bort. Det gäller för obegränsad tid. Aktiviteter under detta avtal befrias från ukrainska skatter och avgifter samt från amerikanska tulltariffer. Hur tvister skall lösas klargörs ej.
Mineralavtalet förefaller bra för Ukraina
Det är oklart om detta vaga ramavtal kommer att få någon större tillämpning, men avtalet är politiskt viktigt. Det är det första internationella regeringsavtal som den nya Trumpadministrationen slutit. Finansminister Scott Bessent hävdade att det var ett ”historiskt ekonomiskt partnerskap,” som visade ”bägge sidors engagemang för varaktig fred och välstånd i Ukraina”. Han betonade även enigheten mellan USA och Ukraina på ett sätt som ingen annan medlem av Trumps regering har gjort.
En omedelbar följd av avtalet var att Ukraina nu får köpa vapen från USA. Inledningsvis beställde Ukraina vapen för sitt luftförsvar för $300 miljoner, medan Trump tidigare hade sagt nej till Zelenskijs önskan att köpa främst Patriot luftförsvarsraketer för $50 miljarder. Risken att Trump skall blockera amerikanska vapen och vapenlicenser för Ukraina framstår nu som betydligt mindre.
Den viktigaste konsekvensen av detta avtal förefaller ha varit att Trump nu fick en ursäkt att dra sig tillbaka från sina strävanden att ”medla” mellan Ryssland och Ukraina efter 100 dagar, vilket utrikesminister Marco Rubio hade ”hotat” med. Det bästa som kan sägas om Trumps medling är att dess skada nu verkar vara begränsad. USA – främst Witkoff – föreföll beredd att acceptera nästan alla Rysslands hårda krav på Ukraina, men USA insisterade i varje fall på 30 dagars vapenvila, vilket Ryssland aldrig accepterade, medan Ukraina gjorde det. Även om Trump varit mycket ovillig att kritisera Ryssland har Putin förhindrat hans fredssträvanden genom att inte göra några som helst eftergifter. Detta avtal åsidosätter Witkoff, som inte har några kända planer på att besöka Moskva och Putin igen. I stället stärker avtalet Bessent och Rubio. Dessvärre fortsätter kriget nu, men USA har åtminstone inte tvingat Ukraina till en direkt förlust.
Ramavtalet skall följas av flera mer specifika projektavtal, vilka har förberetts men hittills inte offentliggjorts. Även om det är oklart vad de kommer att innehålla framstår ramavtalet som betryggande, men några större amerikanska investeringar i Ukraina är inte att vänta innan intensiteten i kriget minskat.
