President Trump har dåliga siffror just nu. Därmed finns skäl att fundera över vad Joe Bidens eventuella presidentskap skulle betyda för USA:s roll visavi omvärlden, i termer av utrikes- och säkerhetspolitik.
Joe Biden siktar på vinst i det kommande valet. Foto: Gage Skidmore/Wikimedia Commons
Han syns längst bak i rummet. En man i blå skjorta som sträcker fram huvudet över axeln på stabschefen William H. Daley för att fånga skeendet som utspelas tusentals mil bort. De är i ”Situation Room” i Vita Huset och alla följer spänt när de amerikanska specialförbanden natten till den 2 maj 2011 gör upp räkningen med Osama Bin Laden. Mannen som står där i sista raden är vice president Joe Bidens säkerhetsrådgivare.
Ännu är det alldeles för tidigt att spekulera i valutgången ett knappt decennium senare. President Trump har dåliga siffror just nu. Inte bara sett till landet som helhet utan, vilket är ett större problem för honom, i de för valutgången viktigaste delstaterna och bland väljare som tidigare har tillhört kärntrupperna – seniorväljarna och de kristna. Men siffrorna kan ändras. Ännu är han långtifrån utslagen.
Det hindrar inte att det redan nu kan finnas skäl att fundera över vad ett presidentskifte skulle kunna betyda för USA:s roll visavi omvärlden. Utrikespolitiken kommer inte att spela någon stor roll i Bidens valkampanj. Han kommer att fokusera på inrikesfrågorna, på sådant som hälsovården och Trumps vanskötsel av pandemin.
Men de kommande månaderna kommer ändå att ge en del besked om vad en president Biden kan innebära för USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. Och några intressanta svar finns redan nu, som sammanhänger med hur han har satt ihop sitt utrikespolitiska kampanjteam. Den som leder teamet är mannen i den blå skjortan, Tony Blinken.
Han har arbetat med Biden i olika positioner i närmare 18 år, men han var också biträdande utrikesminister under John Kerry. Blinken tjänstgjorde i Nationella säkerhetsrådet under Bill Clinton och senare i senaten som demokraternas stabschef i Utrikesutskottet. Obama gjorde honom till biträdande säkerhetsrådgivare och han blev en av arkitekterna bakom Iranavtalet. Under de senaste åren har han funnits i den privata sektorn och bland annat funnits med som rådgivare för amerikanska företag som investerat i Kina.
Ett av de få löften som Biden har gett om utrikespolitiken är att försöka återuppliva Iranavtalet. Med Blinken ombord kan man räkna med att sådana försök också kommer att göras. För detta talar också att Biden har engagerat en av USA:s toppdiplomater, Nicholas, ”Nick” Burns. Denne, som tidigt förespråkade en uppgörelse med Iran, började som specialist på Mellanöstern och Afrika. George H W Bush gjorde honom till chef för Sovjet/Rysslands-desken, ett ansvarsområde som han behöll som senior rådgivare under Bill Clinton. Under Bush/Clinton blev Burns därigenom den kanske viktigaste enskilde aktören för att forma den amerikanska politiken under Sovjetunionens upplösning och det nya Rysslands tillblivelse.
Med Blinken och Burns har Biden skaffat sig rådgivare med exceptionell tyngd och erfarenhet. Han har också signalerat en återgång till amerikansk multilateralism och sträckt ut en hand till det republikanska säkerhets- och utrikesetablissemanget. Ett bortre parentestecken sätts efter de ”galna åren” med Trump. I teamet finns nu avsevärd kunskap och kompetens på den amerikanska utrikespolitikens kärnområden Europa, Ryssland, Mellanöstern, Iran och Kina. För Europas del är Burns erfarenheter av politiken på Balkan också av särskild betydelse.
Med undantag från Kinapolitiken, där Biden nog kan förväntas bibehålla en kärv amerikansk attityd kommer politiken att distansera sig från Trump. Relationerna med de allierade i Europa kommer att snabbt att tina upp, även om kraven på ett starkare europeiskt finansiellt ansvar för Natos stridskrafter kommer att bestå. Hyllningarna till Vladimir Putin och de återkommande försöken att urskulda Rysslands aggressioner i närområdet kommer rimligen också att upphöra. Ett presidentskifte kommer att vara dåliga nyheter för flera av aktörerna i konflikterna i Mellanöstern. Det gäller den saudiske kronprinsen och president al-Assad, men också Erdogan eftersom Blinken har tillhört Trumps hårdaste kritiker för hans svek mot kurderna.
I den amerikanska kontexten har dock både Blinken och Burns ett inte alldeles oproblematiskt förflutet, eftersom bägge tillhörde försvararna av Irakkriget. Motståndet mot det amerikanska engagemanget i Irak är ju den enda punkt där den yttersta vänstern och den radikala högern är ense.
Biden kommer förmodligen inte att mäkta med ett fundamentalt brott med den amerikanska isolationismen som har blommat upp under Trumpåren. Han är ingen entusiastisk frihandlare. Biden är således knappast den som vänder den amerikanska opinionen utan vi kommer säkert att få se ett mera dämpat amerikanskt engagemang och en önskan i Washington att EU tar ett större ansvar såväl globalt som i närområdet.
Men det kommer att finnas en normalt fungerande person i Ovala rummet och folk i hans omgivning som det går att tala med rationellt och som arbetar inom normala strukturer. Undfallenheten gentemot världens auktoritära ledare lär upphöra, även om konfrontationerna sköts på diplomatisk väg. USA:s vänner kommer återigen att känna igen terrängen i Washington och kan räkna med att kunna föra dialoger i normal samtalston och som varar längre än till nästa twitterstorm. Världen blir därigenom något säkrare. Om den också blir bättre återstår att se.
Olof Ehrenkrona
Tillförordnad redaktör
