I augusti går Belarus – Europas sista diktatur – till val. Mycket står på spel för sittande president Lukasjenko och kampanjen har bland annat kantats av arresteringar av oppositionsaktivister och journalister.
Demonstrant i Minsk den 24 maj. Foto: Tatyana Zenkovich/EPA/EFE
Den tionde augusti går Belarus – av många benämnt som Europas sista diktatur – till presidentval. Hur paradoxal den meningen än förefaller kommer de belarusiska myndigheterna i sedvanlig ordning göra sitt yttersta för att upprätthålla skådespelet av att det är ett riktigt och fritt val, trots att alla erfarenheter och farhågor talar för det motsatta.
För presidenten Aleksandr Lukasjenko står mycket på spel. Hans sjätte mandatperiod väntar runt hörnet, men även detta val kommer han att vinna även om en majoritet belarusier skulle rösta på en annan kandidat.
Vad som hittills stått mer tydligt denna gång än vid tidigare val är försöken från myndigheternas sida att upprätthålla fasaden av att det denna gång skulle gå rättvist. Antalet arresteringar av oppositionsaktivister och journalister har ännu inte överskridit tidigare valrörelsers höga siffror. Myndigheterna tillåter fyra kandidater utöver Lukasjenko, även om de kandidater som i början av valrörelsen ansågs ha starkast stöd nekats att ställa upp. I kandidaten Viktor Babarykos fall gällde det frågetecken kring hans deklaration och fastighetsskatt.
Myndigheterna i Minsk har också, trots att coronapandemin slagit hårdare mot Belarus än andra länder i närområdet (möjligen för att Lukasjenko sagt att det bästa botemedlet mot viruset är att spela ishockey och dricka vodka), beviljat vissa demonstrationstillstånd till oppositionen. Dessa enskilda tillstånd gäller endast i avlägsna förstäder till Minsk, medan Lukasjenkoanhängare själva får husera lite var de vill i huvudstaden.
Valet kommer otvetydigt att bli en fars. Frågan sig är hur våldsam farsen blir, och hur det påverkar den geopolitiska situationen för Europa – och framförallt vad EU kan göra för att få landet på en demokratisk kurs. Det är en tämligen otrampad stig.
Belarus har ett märkligt förhållande till sin stora granne i öst. Å ena sidan har Lukasjenko arbetat enträget i två decennier för att de facto ansluta sitt land till Ryssland, och bilda en union. Den belarusiska ekonomin är nedkörd på vad som närmast kan betraktas som Mugabenivåer och det belarusiska ledarskapet är synnerligen måna om att ta del av fördelarna med att vara sammanlänkade med den ryska ekonomin och rubeln.
De rysk-belarusiska integrationsplanerna är så långt framskridna att det i teorin behövs ett penndrag på ett papper för att stadfästa en ny statsbildning. Men under de senaste åren har intresset för denna nya union gått ned till nära nog minus. Penndraget verkar alltmer främmande för samtliga parter.
Lukasjenko såg med fasa på hur Ryssland betraktar andra länders suveränitet och oberoende när Vladimir Putin annekterade Krim och sände soldater till östra Ukraina 2014 och blev mycket mån om att själv stå värd för de rundor av fredssamtal som sedan kom att hållas i Minsk, och ännu lite senare visade sig vara värt vatten.
Det problematiska förhållandet till Ryssland återkom så i juni när president Lukasjenko anklagade Ryssland för att försöka lägga sig i valet. Det finns goda skäl att tro att utspelet var en del i hans sätt att bedriva inrikespolitisk utrikespolitik och visa sig kaxig mot den väldiga grannen. Det finns nämligen ingen annan presidentkandidat som är så inlindad i de ryska maktambitionerna som Aleksandr Lukasjenko själv. De övriga presidentkandidaterna är å sin sida antingen västligt sinnade eller helt enkelt inte på något sätt tagna på allvar.
Detta är utgångspunkten för det politiska läget när Belarus i augusti går till valurnorna. Ekonomin är körd i sank, landet står ensamt och vilse i den geopolitiska dragkampen som sker i Europa samtidigt som förtrycket och förföljelserna av oliktänkande tilltagit över senare år.
Det är inget nytt att auktoritära stater som Kina, Ryssland eller Belarus gärna spelar på den europeiska splittringen i synen på dessa länder. Kinesiska och ryska investeringar välkomnas alltjämt med öppna armar av en del EU-länder, medan andra dragit öronen åt sig och hellre ser ett gemensamt europeiskt svar på dessa länders geopolitiska, militära och ekonomiska ambitioner. Det är fullt rimligt. Inte bara för att ensam sällan är stark, utan just också för att EU har större möjlighet som enhet än enskilda länder att kunna framverka en skillnad och stödja rättsstat, demokrati och frihet i dessa länder och för människorna som bor där.
Presidentvalet i Belarus står några veckor bort. Varje dag fyller tusentals oppositionsaktiva av alla åldrar gator och parker i Minsk i en gemensam appell för frihet från förtrycket. Myndigheterna och polisen har vid upprepade tillfällen stängt av internet, mött dessa unga européer med tårgas och bötfällt oppositionsaktiva för ”samhällsomstörtande verksamhet”, när de samlat in namnunderskrifter för att registrera sina kandidater till presidentvalet. Det är mycket som står på spel i Europas sista diktatur.
EU har en plikt att nu på allvar engagera sig i vad som händer i Belarus. Tyvärr lyser pliktkänslan med sin nattsvarta frånvaro. Det europeiska intresset och engagemanget för landets framtid lämnar mycket att önska.
Den ungerska premiärministern Orbán uttryckte så sent som i våras att de europeiska sanktionerna mot Lukasjenko bör slopas och under 2019 välkomnades Lukasjenko på ett officiellt statsbesök till Österrike. Bland EU:s medlemsstater finns det självfallet olika intressen och avvägningar som varje land gör i sin utrikespolitik. Det är helt i sin ordning. Ibland leder det fram till att reaktionerna från EU i utrikespolitiska frågor leder fram till vad man som vänligast kan beskriva som vaga uttalanden av fördömande art. Det graverande med den europeiska samordnade politiken är att den dessvärre är obefintlig.
När EU:s utrikesministrar träffades den 13 juli för vårterminens sista möte – nästa ordinarie möte är planerat till september – fanns inte ens situationen i Belarus på agendan. EU:s höge representant för utrikesfrågor Josep Borell har endast med ett fåtal, svalt formulerade uttalanden yttrat sig om det annalkande valet. OSSE meddelade i mitten av juli meddelat att de överhuvudtaget inte kommer genomföra en valobservation i landet. I Sverige var Margot Wallström (S) den första utrikesminister sedan Anna Lindh (S) som inte med ett ord nämnde Belarus i regeringens årliga utrikesdeklaration – en ovana som följts av hennes efterträdare Ann Linde (S).
Nu är tiden inne för Sverige och Europa att öka engagemanget för frihet och rättsstat i Belarus. Ett första steg är att rikta ljuset mot presidentvalet i landet i augusti och med ett skarpt uttalande påminna om de farhågor som finns att landets presidentval inte kommer genomföras fritt eller rättssäkert.
Ett andra steg är att EU bör utse en särskild Belarusrepresentant, som rapporterar direkt till Josep Borell. Denne ska ha ett tydligt mandat att följa utvecklingen i landet, uttala sig om vilka effekter ofriheten leder till och kunna föreslå konkreta åtgärder från EU:s sida för att kunna markera mot bristerna i rättsstat och det tilltagande förtrycket. Med en särskild EU-representant, utöver de EU-diplomater som redan arbetar i Minsk, ges frågan en högre dignitet i den europeiska utrikespolitiken.
Ett tredje steg är att försöka minimera riskerna med att det inte kommer finnas en internationell valobservation på plats. Vid de senaste presidentvalet har förvisso valobservatörerna slagit fast att processerna inte möter de krav som finns på fria och demokratiska val, men genom att få från omvärlden överhuvudtaget deltar ges en friare lejd till Lukasjenko att agera enväldigt. Många internationella diplomater, europaparlamentariker och nationella parlamentariker har fortfarande en möjlighet att ta sig till Minsk för att närvara vid presidentvalets genomförande. Det skulle ge en internationell närvaro och moraliskt stöd till den belarusiska oppositionen.
Ett fjärde steg, som Moderaterna driver i EU-parlamentet, är att införa riktade sanktioner mot Lukasjenkos ledarskap. Genom en utvecklad Magnitskijlagstiftning på europeisk nivå skulle sanktioner kunna verkställas mot de enskilda individer i ledarskiktet – inklusive mot Aleksandr Lukasjenko själv – genom exempelvis frysning av tillgångar och utökade reseförbud. EU bör villkora dessa sanktioner mot exempelvis ovillkorligt frigivande av politiska fångar, införande av total mötesfrihet och minskade repressiva åtgärder mot oppositionella aktivister och journalister.
Förslagen finns och verktygslådan är öppen för EU att kunna vara den saknade kraften i arbetet för ett friare Belarus. Men klockan klämtar och det brådskar på, inte minst för de hundratals unga oppositionsaktivister som varje dag sliter för ett fritt Belarus men som allt för länge gjort det inför omvärldens tystnad och bortvända blick.
Gustaf Göthberg
Utrikespolitisk debattör
