En eskalering, eller rent av en territoriell upplösning, hotar på västra Balkan. Detta varnar Ulla Lovcalic, försvars- och säkerhetspolitisk talesperson för Liberala ungdomsförbundet, för i en längre essä om utvecklingen i Bosnien och Hercegovina.
Sarajevo. Foto av Markus Winkler på Unsplash.
När FN:s särskilda sändebud till Bosnien och Hercegovina i juli beslutade att förbjuda förnekelse av folkmord i det multietniska landet återupplivades den nationalistiska retoriken. Mycket tyder på att den bosniska staten närmar sig en oundviklig eskalering som hotar stabiliteten på västra Balkan.
För 30 år sedan upplöstes Jugoslavien i blodiga inbördeskrig. I Bosnien pågick stridigheterna mellan 1992–1995 och krävde minst 100 000 människors liv. Som om det inte vore nog skedde ett folkmord under stridigheternas slutspurt. Folkmordet i Srebrenica beskrivs som det värsta i Europa sedan Förintelsen – över 8 300 bosniakiska män och pojkar mördades systematiskt av bosnienserbiska styrkor. Som så många gånger förut ingripep Nato på USA:s initiativ och parterna pressas till fredsförhandlingar. I december 1995 undertecknades Daytonavtalet i Paris varmed kriget fick ett slut.
Genom fredsavtalet delades Bosnien upp i två autonoma entiteter – det bosniakisk-kroatiska Federationen Bosnien och Hercegovina (som i sin tur består av 10 kantoner) och det serbdominerade Republika Srpska. Utöver de subnationella nivåerna styrs landet av ett trehövdat presidentråd, med en roterande ordförande som i praktiken utgör landets premiärminister, som representerar de tre konstituerande folken – bosniaker, serber och kroater. Tanken var att en återförening successivt skulle ske, men ett kvarts sekel senare har Bosnien fortfarande inte kommit ur skuggan av varken kriget eller systemet som föregick det.
I dag fortsätter politiken att domineras av etnonationalistiska partier, rättare sagt av det bosniakiska Partiet för demokratisk aktion (SDA), det bosnienkroatiska Kroatiska demokratiska unionen (HDZ) och det bosnienserbiska Alliansen av oberoende socialdemokrater (SNSD). Detta leder i sin tur ofta till politiska låsningar då etniska motsättningar har skapat ett klimat där politikerna istället för samarbete prioriterar särintressen.
Detta syns bland annat på svårigheterna att bilda en regering, oenighet kring ett bosniskt Nato-medlemskap och på landets nästintill obefintliga reformtakt. Det är en nedgång som under det senaste decenniet har underlättats av EU:s och USA:s minskade närvaro på Balkan, vilket har skapat utrymme för dels en återupplivning av lokala nationalistiska idéer, dels en förstärkning av Rysslands, Kinas och Turkiets inflytande.
Daytonavtalet. Karta från Wikipedia.
Det är uppenbart att Daytonavtalet undertecknades för att få slut på kriget, inte för att styra landet. För att Bosnien ska fungera mer effektivt, och få en hållbar fred, är det därför på tiden att Daytonavtalet omförhandlas. Decennier av politisk, ekonomisk och social stagnation har bevisat det och riskerar att utlösa nya konflikter.
Som det ser ut i praktiken finns det två alternativ för Bosniens framtid. En mot mera centralisering och en mot mera decentralisering. Det förra skulle innebära att de subnationella politiska instanserna avskaffas och att Bosnien blir en multinationell enhetsstat. På Balkan har folkförflyttningar, erövringar och påverkan från yttre stormakter skapat en tusenårig mosaik av folk, religioner, språk och traditioner.
Den första jugoslaviska statsbildningen började redan för 200 år sedan i och med det illyriska riket som bestod av Slovenien, Kroatien och Montenegro. Därigenom skapades tanken om ett sydslaviskt rike. I december 1918 blev det istället ”Serbers, kroaters och sloveners kungarike”, som döptes om till Kungariket Jugoslavien år 1929. Kungariket invaderades dock av axelmakterna och deras anhängare under andra världskriget.
Det var först 1944 en ny sydslavisk stat kunde uppstå, denna gång som det socialistiska Jugoslavien bestående av sex delrepubliker. Under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz, alias Tito, levde folken sida vid sida och många familjer var blandade, även om det fanns regioner där en av de tre grupperna dominerade. En betydande andel människor föredrog dessutom att identifiera sig som jugoslaver, men många tvingades att välja sida samband med kriget.
Mot bakgrund av detta är det inte konstigt att det finns både förutsättningar för och att leva beblandat i ett framtida Bosnien. Det som saknas i dag, likt runt krigsutbrottet, är dock en politisk vilja i det fortsatt etnonationalistiska politikiska klimatet. Bland de dominerande partierna är det bara bosniakiska ledare som vill ha en enhetsstat med Sarajevo som dess maktcentrum.
Det är samtidigt svårt för landets mindre reformorienterade krafter att uppnå meningsfulla genombrott. De sittande partierna behåller sina positioner, bland annat med en expansiv vetorätt till de konstituerande folken. Utöver det bidrar den djupgående korruptionen i landet till att möjliggöra valfusk och annan valpåverkan.
De etnonationalistiska partiernas önskan är istället mer decentralisering. Det gäller främst bosnienkroater och bosnienserber. Bosnienkroaterna vill å ena sidan att landet ska delas ytterligare, i fyra enheter, där tre är etniskt definierade plus Sarajevo. Bosnienserberna vill å andra sidan ha stärkt självstyre för Republika Srpska, eller helt lämna Bosnien. Men hösten 2022 går Bosnien till val och då kommer det visa sig om det, mot förmodan, kan uppstå ett nytt, konstruktivt ledarskap. Men då kan det redan vara för sent.
President Milorad Dodik kysser Republika Srpskas flagga 2018. Bild från Republika Sprskas försvarsministerium via Wikipedia.
Det internationella samfundet som passivt betraktade kriget, under tre års tid innan ett fredsavtal nåddes, har ett särskilt ansvar att skapa en långsiktig lösning i Bosnien. Inte minst genom Bosniens särskilda FN-sändebud, som sedan månadsskiftet är tysken Christian Schmidt. I sin roll har han mandat att fatta exekutiva beslut, likt det om att förbjuda förnekelse av folkmord som hans företrädare österrikaren Valentin Inzko fattade kort innan han slutade. Schmidt har också mandat att till exempel avskeda lokala tjänstemän samt att införa lagar och stadgar för att skydda den bosniska territoriella integriteten.
Sedan måste EU också försöka förebygga konflikter innan en kris uppstår eller våld bryter ut – detta är trots allt en hög prioritet för EU:s diplomatiska engagemang enligt dess nya globala strategi där konceptet ”ett integrerat förhållningssätt till kriser och konflikter” betonas. Att ta itu med konflikter som redan har brutit ut blir mycket dyrare på lång sikt. Förebyggande bidrar till fred, säkerhet och hållbar utveckling. Det räddar liv och minskar lidande, undviker förstörelse av hem, företag, infrastruktur och ekonomi, och gör det lättare att lösa underliggande spänningar.
Som förra FN-sändebudet Inzko själv påpekade i en intervju nyligen: ”Det finns inte mycket tid kvar”. Om och när någon från Republika Srpska grips och åtalas på grundval av Inzkos lag hotar den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik med att driva igenom minst tre nyhetslagar och ogiltigförklara statliga lagar på Republika Srpskas territorium samt förbjuda statliga säkerhetsorgan och rättsliga institutioner inom entiteten.
Detta skulle mycket väl kunna resultera i en territoriell upplösning som skulle tvinga USA och EU att visa om de är beredda att uppfylla sina internationella skyldigheter som följer av Daytonavtalet, det vill säga förhindra upplösningen av Bosnien och införa sanktioner mot Dodik.
För att undvika en sådan eskalering och för att skapa verkliga förutsättningar för en hållbar fred bör Sverige genast ta initiativ till att genom EU bjuda in de inblandade parterna i Bosnien till samtal eller förhandlingar om Bosniens framtid. Den får inte avgöras i affekt, igen.
Ulla Lovcalic, försvars- och säkerhetspolitisk talesperson, Liberala ungdomsförbundet.
