Image by Dušan Cvetanović from Pixabay.
En kall februarimorgon 2022 väcktes Europa till nyheten att Ryssland hade inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Sedan dess har Ukraina med blod, slit, svett och tårar kämpat för att behålla sin självständighet. Ukraina försvarar samtidigt de värderingar om demokrati och frihet som den Europeiska unionen står grundad på. Trots att Ukraina inte är felfritt så står det ändå tydligt att man hör hemma i den Europeiska unionen, skriver Wictor Wallenius.
Den långa och snåriga vägen in i unionens värme inleddes för Ukrainas del i juni 2022 då landet erhöll kandidatlandsstatus. I december 2023 gick Europeiska rådet vidare och godkände att inleda anslutningsförhandlingar med landet. Den 7 juni 2024 ansåg kommissionen att Ukraina uppfyllt kraven för att inleda medlemsförhandlingarna. Ett passande steg innan det då stundande ungerska ordförandeskapet i rådet.
Vi har redan nu kunnat se att vägen till ett ukrainskt EU-medlemskap inte har varit en dans på rosor, trots att processen är i ett tidigt skede. Tyvärr lär det fortsätta på det viset. Medlemskapsprocessen riskerar att öppna Pandoras ask och förändra den Europeiska unionen i grunden. Det är min förhoppning att med denna artikel undersöka vilka vidspridda konsekvenser som processen till ett ukrainskt EU-medlemskap kan komma att få för EU som institution.
Till att börja med bör vi tala om elefanten i rummet, jordbrukspolitiken. EU:s jordbrukspolitik och dess medföljande subventioner har stått högt på agendan under det senaste året. Vi har sett franska bönder fylla Bryssels gator med gödsel. Vi har också sett polska bönder blockera och sabotera för leveranser av ukrainskt spannmål. Det är tydligt att jordbruket väcker känslor. Och det har en väldigt enkel förklaring. Jordbrukspolitiken är en av de äldsta och grundläggande delarna av EU-projektet. Jordbrukssektorn sysselsätter över 20 miljoner människor i unionen och jordbrukssubventionerna står för omkring en tredjedel av EU:s årliga budget. Trots EU:s stora stöd av jordbruket förblir marginalerna för de enskilda bönder små och vinsten liten. Man kan därför förstå att bönder vars levebröd, men också den själ och hjärta som de lägger ner i jordbruket, riskerar försvinna på grund av förändringar i EU:s jordbrukspolitik.
I mångt och mycket kan det europeiska jordbrukets kämpiga förhållanden härledas till att priserna pressas ned av internationell handel. På grund av billigare arbetskraft och lägre standarder på produktionen kan priserna sänkas till en nivå som Europa inte kan matcha. Jordbrukssubventionerna har därför blivit en form av konstgjord andning för det europeiska lantbruket. Det europeiska jordbruket behöver dock upprätthållas, inte minst av säkerhetsstrategiska skäl. Unionen måste ha möjligheten till självförsörjning av livsmedel vid händelse av en kris, vilket de senaste fem åren tydligt bevisat. Men vad förändras egentligen av att Ukraina skulle släppas in i unionen?
Ukraina skulle bli EU:s klart största producent av spannmål. Ukraina producerade år 2020, 64 miljoner ton, medan Frankrike, som närmaste utmanare i EU, producerade 57 miljoner ton. För en mer lokal jämförelse producerade Sverige 6 miljoner ton spannmål samma år. Det finns således ingen tvekan om att Ukraina skulle skaka om hela unionens spannmålsmarknad, men även jordbrukssubventionerna. Detta kan leda till ett minskat bidrag till enskilda bönder, eller en markant höjning av budgeten för jordbrukssubventioner. Inget av alternativen kan ses som optimala.
Det mest troliga är att jordbruksbudgeten inte höjs avsevärt för att undvika större budgetförändringar och ett ännu mer påkostat EU, vilket styrks av de EU-skeptiska vindar som just nu blåser bland medlemsstaterna. Detta skulle innebära att jordbruksbidragen slås ut på fler bönder, samtidigt som ett stort inflöde av billigt ukrainskt spannmål skulle komma in på den inre marknaden. Traktorer och gödsel på Bryssels gator kan nog ses som småpotatis i jämförelse med reaktionerna på detta.
Jordbrukssubventionerna är en högaktuell fråga i diskussionen om Ukrainas medlemskap, med tanke på landets unika förutsättningar. Det är dock inte den enda frågan där skon klämmer. Det finns delar av EU som inte kan anses vara redo för expansion, oavsett vilket land som ska bli medlem i unionen.
Listan kan göras lång med småsaker som kan förbättras, men något av det viktigaste att reformera innan en utvidgning av EU kan påbörjas är vetorätten. Vetorätten finns reglerad i Fördraget om EU och Fördraget om EU:s funktionssätt. Vetorätten innebär att samtliga medlemsstater har rätt att lägga in ett veto på frågor inom flera områden. Bland annat gäller detta för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, beskattningsfrågor och unionens budget. Det har varit svårt att missa hur Ungern använt vetorätten för att stoppa stödpaket till Ukraina. Det är bara ett tydligt exempel på hur vetorätten missbrukats av medlemsstater som uppenbarligen inte delar de gemensamma europeiska värderingar som unionen är uppbyggd på. I ett icke otänkbart scenario utvidgas EU till över 30 medlemsstater. Med en sådan utvidgning av EU, utvidgas även risken för oenighet kring frågor som borde vara självklara.
EU bygger på självstyre och konsensus, men det bör finnas en gräns. Det blir såklart en svår avvägning vilka beslut som måste ske enhälligt. Som vi kunnat se under senaste året bör viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska beslut inte löpa risk att fördröjas för att en medlemsstat har en tjurig kvasi-diktator till ledare. Den enkla lösningen är att fler beslut i rådet ska kunna tas med kvalificerad majoritet. En kvalificerad majoritet ser till att de europeiska värderingarna bibehålls vid beslutsfattandet samtidigt som de inte blir förhastade. Allt detta utan att enstaka ledare kan förhala eller förstöra beslut för egen vinning.
Så vad stoppar oss från att genomföra det här? Kan vi inte bara ändra om jordbrukspolitiken, minska vetorättens omfattning, och släppa in Ukraina in i EU? Som med mycket annat är det lättare sagt än gjort. Till att börja med, jordbruksstödet. En förändring av jordbruksstödet innan ett ukrainskt medlemskap borde vara en nödvändighet. Men, såsom tidigare beskrivet är jordbruksstödet en känslig fråga och en förändring lär mötas med stor kritik. Det gäller antagligen även från ukrainskt håll, som förväntar sig subventioner till de ukrainska bönderna. Det går dock inte att ha kakan och äta den. Det bör vara ett enkelt val att sänka jordbruksstödet för att kunna släppa in Ukraina i unionen. I grund och botten är EU ett fredsprojekt och vi har nu möjligheten att hjälpa ett land in i ett fredligare och mer demokratiskt kapitel. Det bör stå över de flesta bidrag.
Förändringen av vetorätten bör grunda sig i samma principer. Genom att släppa in Ukraina, och senare fler kandidatländer, utvidgar man samtidigt garantin för fred i Europa. I grund och botten krävs det att man förändrar synen på EU. Från att vara en byråkratisk bidragsmaskin till att återgå till att vara en frihandelsunion för fred. Det har man även möjlighet att göra inför det ukrainska medlemskapet. Trots optimismen att förändra EU är det långt ifrån alla som delar denna idealbild av unionen. Dessutom bör man vara vaksam kring att öppna upp för att förändra fördragen.
Fördraget om EU och fördraget om EU:s funktionssätt är de två grundläggande dokumenten som reglerar hur hela unionen är uppbyggd. Däribland ingår både vetorätten och jordbruksstödet. Det krävs alltså att man öppnar upp och ändrar i fördragen för att få riktig förändring inom dessa områden. Det är allmänt känt att EU:s politik och byråkrati går långsamt. Exempelvis tog det nästan 10 år att komma fram till den migrationspakt som nyligen stod färdig. Att förändra synen och funktionen på hela unionen kommer aldrig kunna ske över en natt, om ens alls. Speciellt inte när många politiker snarare närmar sig en utvidgning av EU:s ansvarsområden och befogenheter. Det är således inte självklart att en öppning av EU-fördragen faktiskt kommer leda till mindre EU-makt, utan kanske till och med till motsatsen.
Risken finns att man öppnar Pandoras ask om man börjar omförhandla fördragen. Många vänsterröster i unionen kan bland annat höras ropa efter införandet av en EU-omfattande förmögenhetsskatt. Alltså att samtliga medborgare skulle behöva betala en skatt direkt till EU, baserad på ens förmögenhet. Förmögenhetsskatt är dock endast ett exempel på vad som kan komma till ytan när man börjar prata om fördragsförändring. Diskussionen om att minska unionens inflytande riskerar därför att kapas av tusentals idéer om hur unionen ska förändras och få utvidgad makt. Man kan därför fråga sig om EU har blivit ett byråkratiskt monster som aldrig går att tämja, och om det ens är värt att försöka förändra fördragen. Det korta svaret blir nog ett dystert nekande. Stor förändring av ett invecklat byråkratiskt system som omfattar 27 länder kräver tid. Gällande Ukraina, så är tid en bristvara. Ukraina behöver bli medlem i unionen så snart som möjligt.
Därför bör man undersöka andra alternativ. En möjlighet kan vara att göra EU-medlemskapet till en tvåstegsraket. Om man delar upp medlemskapet i två delar, har man möjlighet att köpa sig tid att förändra unionen för att passa allt fler medlemmar. Samtidigt blir det första medlemskapet ett sätt att dynamiskt bli en del av unionen. På så sätt kan man till en början begränsa unionens utvidgning till en fredsstärkande tillgång till den inre marknaden, för att senare övergå till ett fullvärdigt medlemskap. Ett sådant typ av medlemskap kan även i sin tur ge synergieffekter mot EU i stort, då det kan visa på hur EU-samarbetet inte nödvändigtvis kräver den byråkratiska maskin som EU har blivit.
Unionen behöver utvidgas, för sin egen fortlevnad och för den europeiska freden, men den klarar inte att blint släppa in länder utan att man gör omfattande interna strukturella förändringar. Därför måste vi begränsa EU för att kunna utvidga EU.
Wictor Wallenius, internationell sekreterare Fria Moderata Studentförbundet
