Stig Rydell och Stefan Forss, om att det svensk-finska försvarssamarbetet kommit så långt att det är dags att diskutera en allians.
Svenska, finska, danska och norska soldater samövar i en multinationell CBRN-övning. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten.
Finlands president Sauli Niinistö tog initiativet till det första inledande mötet med Sveriges, Norges och Finlands statsministrar samt med respektive lands försvarsministrar och inrikesministrar närvarade – alltså de som ansvarar för totalförsvaret – som ägde rum i Gullranda den 19 september 2019.
Frågan om finskt deltagande i olika slags kartövningar (table-top exercise) har varit rätt känslig, men här har man funnit en bra form. Något tillspetsat kunde man kanske säga att man samtidigt åtgärdar ett potentiellt beredskapsunderskott. Det vore fatalt i en akut krissituation om försvarsmakterna nog förmådde samarbeta, men inte den högsta politiska ledningen.
De finska och svenska försvarsministrarna, Peter Hultqvist och Antti Kaikkonen, tog upp samarbetet i en artikel i Säkerhetsrådet den 16 december 2019. Samarbetet baserat bland annat på ländernas gemensamma intressen och ”…synen på de säkerhetspolitiska utmaningarna i Östersjöregionen”. Det politiska beslutsfattandet har nyligen övats i ett fiktivt scenario med en konflikt i Östersjöregionen. Övningarna kommer att fortsätta, både på minister- och tjänstemannanivå, detta borde förbättra ledningsförmågan successivt.
Sedan 2015 har samarbetet fördjupats och har numera nått så långt att länderna nu kan ”…agera tillsammans militärt om båda länderna skulle fatta ett sådant politiskt beslut”.
Möjligheter att samarbeta om territoriell övervakning och skydd av territoriell integritet analyseras.
Denna höga grad av samsyn är mycket positiv.
Samtidigt börjar samarbetet successivt närma sig en punkt där frågan om en möjlig allians mellan Finland och Sverige behöver tas upp till seriös diskussion. Det är ju ett koncept som man i Finland förgäves hoppats på i ofredstider. Acceptansen för detta finns kvar bland en bred opinion i Finland, men även skepticismen. I Sverige finns en känsla av samhörighet och ett starkt stöd för den nordiska dimensionen i försvars- och säkerhetspolitiken.
Denna allians skulle alltså vara ett komplement till och inte en konkurrent till den nationella försvarsplaneringen – och heller inte utesluta ett framtida medlemskap i Nato. Dessutom har samarbetet med Finland varit mycket framgångsrikt och successivt fördjupats till nivåer som få hade förutsett för 10-15 år sedan.
Vad skulle en sådan allians innebära, med argument för eller emot? Det mest grundläggande argumentet för en allians är att Sverige, som Försvarsberedningen slog fast 2019 i sin slutrapport Värnkraft skall försvaras tillsammans med andra, klarar sig alltså inte själv. Samma sak gäller Finland.
Norge klarar sig inte heller på egen hand och är därför medlem i försvarsalliansen Nato sedan 1949 då det var tolv medlemsländer, idag är det 29. Försvarsminister Frank Bakke-Jensen beskrev detta i ett tal den 6 januari 2020 på Oslo Militære Samfund: ”De siste 71 årene har norsk sikkerhets- og forsvarspolitikk vært bygget på vårt Nato-medlemskap, vår egen forsvarsevne og vårt forhold til vårt største naboland.”
En kris i närområdet drabbar sannolikt hela regionen och Sverige och Finland kan alltså inte välja att stå utanför en regional konflikt. Dess följder kommer att drabba oss oavsett vad vi själva vill. En träffande beskrivning återfinns i Patrik Oksanens briefing Vägen till nästa försvarsbeslut (Frivärld 2/2020): ”Svenskt försvarstänkande behöver sträcka sig från Grönland i väster till Narva i öster, från Svalbard i norr till Pommern i söder”.
Den norske försvarsministern berörde också i sitt tal att: ”Vi ser at den verdensorden som ble etablert etter den annen verdenskrig utfordres på stadig flere fronter. Da kan småstater som Norge risikere å miste innflytelse og sikkerhet fordi stormaktene tar seg mer til rette. Småstater med strategisk beliggenhet og rik tilgang på ressurser vil kunne være spesielt utsatt for stormaktenes ulike interesser.”
Det är faktiska omständigheter och ytterligare skäl för en allians, ”vi” klarar oss inte själva.
En allians kräver naturligtvis noggranna förberedelser och tar tid för att fungera tillfredsställande. Den tiden finns sannolikt inte till förfogande när en kris uppkommer, sprids och eskalerar. Förberedelser måste göras i fredstid. Bland dessa återfinns juridiska frågor, t ex lagstiftning i samband med militära operationer på varandras territorier (något som för övrigt redan är under beredning). Ett annat generellt exempel på förberedelser är ”Värdlandsavtalet” (Finland 2014 och Sverige 2016) med Nato för att förbättra förutsättningarna för att ge och ta emot stöd i kris och krig.
Jacob Westberg skriver i Svenska säkerhetsstrategier (Studentlitteratur 2015), att Sverige vid medlemskap i Nato skulle behöva konkretisera vilken hjälp som skulle erbjudas andra medlemsländer. Samma krav skulle gälla i en allians med Finland. De konkreta planerna bör ta stor hänsyn till en svensk förmåga att skydda en finsk mobilisering, d v s snabba svenska insatser för finsk styrketillväxt och uthållighet. Kraven på aktuell, konkret samt långsiktig planering är ytterligare substantiella skäl som talar för en allians.
Gemensamt utnyttjade militära styrkor ger en ökad militär tröskeleffekt och är därmed krigsavhållande. Det visar en samlad vilja att försvara Finland och Sverige vid ett angrepp. Det ger tydliga och gemensamma signaler till omvärlden att vi vill, kan och kommer att försvara oss!
En allians medför också operativa fördelar vid en militär konflikt med möjligheter till snabb, spridd och djup basering av stridskrafter, främst av flyg- och sjöstridskrafter när så är behövligt. Utöver detta har länderna nationell militär kapacitet som är ömsesidigt förstärkande, t ex de svenska ubåtarna och de finska flygstridskrafternas långräckviddiga beväpning för markmål.
På sikt kan sannolikt resurser inom det civila försvaret utnyttjas gemensamt och kraftsamlat, speciellt när de nationella resurserna från Finland eller Sverige inte är tillräckliga.
Vilka är då nackdelarna med en allians? Den främsta nackdelen är naturligtvis storleken på de militära resurserna, speciellt jämfört med medlemskap i Nato och därmed USA:s militära styrkor. Reduceras USA:s åtaganden i Nato försämras situationen i Europa drastiskt.
En annan är risken att något av länderna blir involverat i en kris som inte direkt berör eget territorium. En tredje nackdel kan vara de förpliktelser en allians skulle innebära med stora krav på det politiska och militära ledarskapet vid en kris. Finland skulle, t ex sannolikt inte – grundat på historiska erfarenheter – överlämna ledning av operationer på finskt territorium.
Sammantaget är det fler skäl som talar för en allians och ganska få emot.
Vi har i tidigare artiklar i Säkerhetsrådet berört frågan om en allians mellan Finland och Sverige, och föreslagit en finsk-svensk motsvarighet till Nato-stadgans artikel V:
“Finland and Sweden agree that an armed attack against one of them shall be considered an attack against them both and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist each other so attacked by taking such action, including the use of armed force, to restore and maintain the security.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”
En allians värd att fundera på.
STIG RYDELL är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.
STEFAN FORSS är professor och kallad ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
