Claes Arvidsson, om att president Zelenskiys fredsvilja öppnar för ryska diplomatiska framgångar i kriget mot Ukraina.
Man aldrig ska slösa bort en kris – det är ett vägledande tankesätt för hur Ryssland agerar i förhållande till omvärlden. Senast ser vi det i samband med Coronakrisen. Å ena sidan mörkar myndigheterna såväl smittans utbredning i Ryssland, som behandlingsberedskapen. Man sätter helt enkelt upp en Potemkinkuliss till allmän beskådan. Å andra sidan har desinformationskampanjerna på nätet riktade utåt kompletterats med att även så tvivel om orsak, omfattning och inte minst krishantering i fråga om Covid-19. Beslutet att bistå Italien i form av ryska soldater var ett propagandamässigt genidrag.
Vladimir Putin tvekar inte heller att framkalla en kris som rätt hanterad blir en möjlighet. Det är kriget mot Ukraina som inleddes 2014 ett pågående exempel på. Krim har annekterats. Svarta havet blivit ett geostrategiskt ankare. Ukrainas väg till EU och Nato har stängts.
Fallet Ukraina är också ett exempel på beredvilligheten både att ta stora risker och uthärda förluster. Vinsterna har haft – och har – ett pris i form av ekonomiska sanktioner från EU:s och USA:s sida. Så frågan i Kreml har varit hur hitta en formel för att behålla vinsten och bli av med kostnaderna.
Samtidigt finns det i EU medlemmar som har upprätthållit goda relationer med Ryssland, t ex Ungern. I Tyskland finns krafter som av ekonomiska skäl vill normalisera förbindelserna. Frankrikes president Macron har för sin del flaggat för behovet av ett övergripande samarbete; Ryssland har ju inte slösat bort krisen i Syrien utan i stället använt den som hävstång för att göra sig till en av huvudaktörerna i Mellanöstern.
Och som alla vet ligger Syrien – eller för den delen Libyen – inte längre bort från EU än en ny flyktingkris.
Och den slarvar Putin inte bort.
Det i snabbt framförhandlade Minskavtalet I och II upprätthåller fiktionen om att Ryssland är en neutral part i kriget i Ukraina. President Porosjenko vägrade att gå med på den premissen som utgångspunkt för konfliktlösning. Fred till varje pris var inte aktuellt. President Zelenskiy gick dock till val på fred som första punkt och har följt upp vallöftet i form av accept för Steinmeirplanen, samtal med Putin som resulterat i delvis tveksamma fångutväxlingar.
Ukrainas nye chefsförhandlare Yermak har nu kommit överens inom ramen för den så kallade kontaktgruppen med Putins nye man Kozak (som står på EU:s och USA:s sanktionslista!) om att en ny rådgivande grupp ska inrättas. I den ska 10 delegater från Ukraina respektive utbrytarregionen Donetsk och Luhansk ingå. Ryssland, Tyskland, Frankrike och OSSE ska ges observatörsstatus.
Om avtalet verkligen går igenom i Ukraina är det en formidabel diplomatisk seger för Ryssland (och även om det skulle dras tillbaka utgör det en framgång). De ryskkontrollerade separatisterna blir erkända som förhandlingspart. Vägen fram till en särskild konstitutionell status för utbrytarregionerna, deltagande i de lokala valen hösten 2020 (vilka i praktiken blir ett fuskval i Donetsk och Luhansk) och kanske amnesti för separatisterna.
Om det ryska kriget mot Ukraina definieras som en intern konflikt blir det också svårt att rikta krav mot Moskva för återuppbyggnaden av landet och 14 000 döda. Det försvagar också Ukrainas talan i internationella domstolar.
Frågan är också vad det gör med ett Ukraina som synnerligen vacklade följer det utlovade reformspåret. Det är långt ifrån alla – inte heller i Zelenskiys eget parti – som tycker att presidenten agerar som folkets tjänare. Att Yermak har ekonomiska förbindelser till Ryssland gör knappast saken bättre.
Saken blir knappast inte heller bättre av att Ryssland också har lagt fram ett förslag om att inrätta ett nytt organ/mekanism för regional säkerhet i syfte att minska konfliktrisken knuten till stater som man menar ligger mellan den ryska respektive den västliga intressesfären. Det gäller Azerbajdzjan, Armenien, Vitryssland, Georgien, Moldova, Ukraina. För dessa vill man inrätta ett slags konsultationsordning med USA, Ryssland och EU som fasta deltagare. Berört land skall dock ges möjlighet att få delta i diskussionen.
Å ena sida innebär förslaget att dessa stater ska vara alliansfria, och, å den andra ska USA, Ryssland och EU förbinda sig att inte försöka dra in dem i sin respektive intressesfär.
Ja, det är ju så man tänker i Putinland – i intressesfärer. Det sex staterna i ”mellanläge” ska inte få bestämma själva. Och den som till äventyrs skulle tro på försäkringar om Ryssland inte skulle ta tillfället i akt att bryta mot avtalet, kan lämpligen börja med att ta en titt i den verktygslåda som Putin använder för att hävda stormaktstatus.
Förslaget är mest en våt dröm i Kreml, men fungerar som propagandainstrument för att visa på Rysslands goda vilja. Alltid lurar det någon.
CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.
