Katarina Tracz, om att aningslösheten om Ryssland är borta men att det ändå finns det ett behov av att påminna hur regimen agerar. Vladimir Putin verkar förbli president under en lång tid framöver.
Utges som e-bok i dag och kommer i tryckt form i nästa vecka.
År 2011 såg framtiden ljus ut. Barack Obama hade varit USA:s president i knappt i två år och förväntningarna på honom var fortfarande skyhöga – ännu hade fredspristagaren gjort få besvikna. Den arabiska våren svepte med kraft över Mellanöstern och Nordafrika – och ännu hade inte det förtryck och de blodiga konflikter som följde efter demokratirevolterna blivit riktigt uppmärksammade. Terrorgruppen Islamiska staten var en okänd, marginaliserad sekt.
Då 2011 betraktades sociala medier fortfarande som nyckeln till global demokratisering, inte som en potentiell grogrund för filterbubblor och desinformation. Facebook var synonymt med frihet. Populister bemöttes med hånskratt snarare än med argument. 2011 var optimismens år.
Som nystartad utrikespolitisk tankesmedja föll det på Frivärld att betrakta samtidens skeenden med lite mer skepsis. Historien visar att utvecklingen sällan pekar linjärt uppåt. Trots att mycket under det tidiga 2010-talet gick åt rätt håll fanns det en hel del orosmoln på himlen. En liten verksamhet får dock välja sina strider. Frivärld kom inledningsvis att fokusera på utvecklingen i Ryssland.
Ett av tankesmedjans första projekt var att översätta och i en kortad version ge ut skriften ”Tio år med Putin” författad av de ryska demokratikämparna Boris Nemtsov och Vladimir Milov, som hade fått en stor spridning i Ryssland. I förordet till skriften skrev Frivärlds grundare Mats Johansson:
”Det finns flera skäl att ge ut denna debattskrift på svenska. Dels är innehållet uppseendeväckande i sig, dels rör förhållandena ett mäktigt land nära oss, vars förfall rymmer betydande risk för spridningseffekter i närområdet. Det är av värde för en utrikespolitiskt intresserad men icke-ryskspråkig publik att kunna ta del av denna närhistoria.”
Snart ett decennium senare kan det tyckas självklart, men 2011 fanns ett behov av att uppmärksamma att Ryssland rörde sig i helt fel riktning. Landet betraktades då fortfarande med en, om än avmattad, hoppfullhet. Trots de växande och allt grövre inskränkningarna i demokratin, trots flagranta övergrepp och krigshandlingar mot länder i Rysslands närområde och trots Putins gangstermanér och rekordkorruption hade många svårt att ta till sig utvecklingen i Ryssland. Så såg det också ut i världspolitiken.
I mars 2009, vid ett möte mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar gav Hillary Clinton sin ryske kollega Sergei Lavrov en röd nollställnings-knapp (reset button). Knappen var tänkt som en symbolisk gest syftande till att länderna skulle lägga gamla oenigheter bakom sig och omstarta relationen. Två år tidigare, 2007, hade Ryssland genomfört en massiv cyberattack mot ett USA-allierat land, Estland, och 2008 hade Ryssland invaderat Georgien.
Inställningen till Ryssland dominerade till stor del Barack Obamas ämbetsperiod. 2012, då presidenten kampanjade för omval, gav han sin syn på saken i en debatt mot den republikanske motkandidaten Mitt Romney. Med anledning av att den senare hade benämnt Ryssland som det största geopolitiska hotet mot USA sade Obama: ”1980-talet ringer och vill ha tillbaka sin utrikespolitik, för kalla kriget har varit över i tjugo års tid” (CNN, 22 oktober 2012).
Det var mot bakgrund av detta politiska landskap som Frivärld publicerade ”Tio år med Putin”. I efterhand är det svårt att tänka sig ett mer effektivt sätt att skapa uppmärksamhet kring utvecklingen i Ryssland än att göra som vi då gjorde och bjuda in Boris Nemtsov till Stockholm.
Mot slutet av 2011 tackade Nemtsov trots sitt fullspäckade schema under den pågående ryska dumavalrörelsen, ja till att komma och tala hos Frivärld. Besöket blev en framgång. Under det sena 2011 uppmärksammades utvecklingen i Ryssland brett i svenska medier och Frivärld blev en central plattform för diskussion om Rysslands utveckling och säkerhetspolitik.
Kort efter sin hemkomst från Stockholm arresterades Nemtsov. Det var ingen fara utan hörde till vanligheterna, förklarade hans sekreterare när jag ringde för att höra hur det stod till med honom. Drygt tre år senare var han död, avrättad på en bro utanför Kreml.
I ”Tio år med Putin” gav de ryska demokratikämparna en rak och på intet vis förskönande skildring av hur deras hemland påverkats av Putineran. De sammanfattade på följande vis:
”Svaret på frågan ”vad betyder putinism? ” är tydligt. Det innebär korruption, censur, råvaruberoende, social ojämlikhet och avfolkning av landet. ”Avputinisering” är Rysslands enda väg ur denna återvändsgränd.”
Sedan den svenska publiceringen 2011 har mycket av aningslösheten som tidigare omgav Rysslands försvunnit. Numera är svenska myndigheter tydliga på ett sätt som tidigare var otänkbart. Det är mer eller mindre etablerat att Sverige befinner sig i en gråzon mellan krig och fred där Ryssland pekas ut som den främsta aktören. I omvärlden är det få beslutsfattare som betvivlar Rysslands intentioner eller förmåga att med vapenmakt och andra medel destabilisera andra länder.
Ändå kvarstår behovet av att påminna hur Putinregimen agerar.
Responsen på det ryska agerandet har ofta varit senfärdigt, tafatt och otillräckligt. Medan dessa ord skrivs bistår ryska trupper Assadregimen i Syrien att bomba sjukhus och civilbefolkning. Flyktingströmmarna rör sig mot Europa, där regeringarna i EU:s medlemsländer fasar för ytterligare en flyktingkris och växande populism.
När Nemtsov besökte Frivärld i samband med publiceringen 2011 vållade vårt val av titeln ”Tio år med Putin” viss munterhet – i direktöversättning löd den ”Putin: Resultaten”.
”Bara tio år med Putin? Ni är väldigt optimistiska”, sade en skrattade Nemtsov. Snart ett decennium senare visar det sig att han hade rätt. Vladimir Putin ser ut att förbli president under en lång tid framöver.
KATARINA TRACZ är chef för tankesmedjan Frivärld.
Artikeln ingår i boken Tjugo år med Putin.
