Stefan Forss, om att Vinterkrigets överlevnadskamp blev ett slags uppehållande strid, som finska armén och hemmafronten orkade föra just så länge att den totala katastrofen kunde undvikas. Ryssland försöker nu skriva om historien om Vinterkriget och Sovjetunionens samarbete med Hitlertyskland.
Sovjetiskt krigsmonument.
Vinterkriget brukar ibland karakteriseras som Finlands fotnot till andra världskriget. För ett litet land är detta inte särskilt vanligt, men vårt lands – som man tänkte – hopplösa överlevnadskamp var då föremål för bred internationell förundran. Winston Churchill uttryckte sig lyriskt mitt under kriget i sitt radiotal den 20 januari 1940:
”Endast Finland – det i farans gastkramning storartade, ja sublima Finland – visar vad fria män förmår.”
Han tillade att man ännu ej kunde säga vad Finlands öde kommer att bli, men att ett sorgligare slutresultat inte kunde tänkas än att detta präktiga nordiska folk till sist krossades och betvingat av den väldiga övermakten blev underkastat ett slaveri värre än döden.
Lyckligtvis gick det inte så. Finlands fria män och kvinnor förhindrade det – även med stöd av en sagolik tur. Vinterkrigets överlevnadskamp blev ett slags uppehållande strid, som finska armén och hemmafronten orkade föra just så länge att den totala katastrofen kunde undvikas. Vinterkrigets arv är Finlands visitkort ute i världen.
Vinterkrigets 80-årsminne gav igen upphov till en offentlig debatt i Finland om krigets orsaker. Man frågade sig nu om Finlands regering agerade riktigt och kunde man rentav ha undvikit kriget. I det sammanhanget lyfte man särskilt fram den amerikanska historikern, professor Stephen Kotkin, berömd som Stalin-forskare och uttolkare. Med den s k ”nyaste forskningen” som ryggstöd framfördes åsikten att kriget faktiskt kunde ha undvikits, eftersom Stalins målsättningar var begränsade och gällde enbart säkrandet av Leningrads säkerhet (Kotkin, Waiting for Hitler 1929 – 1941). Finska regeringens obändiga attityd ledde alltså till ett för Finland dåligt resultat.
Den tolkningen får inget stöd alls i ”äldre” forskning. ”Den nyaste” historiska forskningen ska självfallet tas på allvar och bör bedömas, men dess vetenskapliga värde är inte kopplat till hur färska resultaten är, utan hur dess validitet står sig i förhållande till tidigare forskning. Som vetenskaplig disciplin är inte historia som t ex fysik, där enskilda genier likt Newton eller Einstein kunde förändra världsbilden med sina revolutionära teorier. Särskild kännedom om Finland hör inte till Kotkins styrkor, och enbart av det skälet kan han inte anses vara någon överlägsen vinterkrigsexpert.
Den inre sovjetiska kampen om Molotov-Ribbentropavtalet
Frågan om hur man skulle ställa sig till Molotov-Ribbentropavtalet blev en het inrikespolitisk fråga 1989. I juli året innan hade Gorbatjov själv i Polen upprepat den gamla sovjetiska inställningen om att Stalins och Hitlers uppgörelse varit nödvändig (Harry Järv, Oavgjort i två krig – Finland-Sovjetunionen 1939–1944).
Sovjetunionens långvariga utrikesminister Andrej Gromyko, som i början av sin karriär var Molotovs assistent, framförde sin syn särskilt rörande det hemliga tilläggsprotokollet i en intervju för Der Spiegel den 24 april 1989. Han bestred skarpt det hemliga tilläggsprotokollets existens. Han hade aldrig hört någon sovjetdiplomat nämna något sådant dokument. Efter kriget hade Molotov poängterat för Gromyko att inga dokument rörande hans förhandlingar med Ribbentrop 1939 får erkännas utom de officiellt offentliggjorda.
Krigshistorikern, generalöverste Dmitrij Volkogonov konstaterade emellertid i oktober 1992, att det fanns hållbara bevis på att Gromyko och en viss icke namngiven biträdande utrikesminister hade sett de hemliga handlingarna år 1975, liksom att Gorbatjovs medarbetare Valerij Boldin hade gjort det 1987. Gromyko talade alltså osanning för Der Spiegels redaktörer.
Låt oss gå några år tillbaka i tiden, till 1989. Diskussionen i Sovjetunionen kom upp i varv på våren och sommaren 1989, då estniska professorn Endel Lippmaa föreslog för den sittande folkkongressen den 1 juni att man skulle bilda en kommission för att utreda Molotov-Ribbentropavtalet och dess hemliga tilläggsprotokoll. Gorbatjov som stod under starkt tryck från flera håll framförde vissa invändningar, men accepterade förslaget som folkkongressen godkände. Till kommissionens ordförande valdes Gorbatjovs nära medarbetare Aleksandr Jakovlov, känd som arkitekten bakom presidentens reformprogram, perestrojkan.
Därefter kom en mängd inflytelserika tjänstemän att i tur och ordning vittna om det hemliga tilläggsprotokollets existens. En kopia publicerades i veckotidningen Argumenti i Fakti i augusti 1989. Länge hade man påstått det vara en förfalskning, eftersom originaldokumentet då ännu inte hittats.
Med stöd av historikern Lev Besymenskijs upptäckt meddelade även Jakovlev i Pravda den 18 augusti 1989 att ”det inte rådde något tvivel om det hemliga tilläggsprotokollets existens”. Besymenskij hade till slut funnit kopian i utrikesministeriets arkiv. Molotovs samvetsgranna arkivarie Vassilij Panin hade arkiverat dokumentet 1939 och dessutom gjort tre kopior som var identiska med innehållet i den mikrofilm som förvarades i Bonn i Tyskland.
I slutet av oktober 1992 rapporterades att man funnit originalen av Molotov-Ribbentropavtalet samt dess tilläggsprotokoll – enligt krigshistorikern, generalöverste Dmitrij Volkogonov rörde det sig om sammanlagt nio dokument – i SuKP:s arkiv (NYT). Det är dock sannolikt att Sovjetunionens president Michail Gorbatjov överlämnade dem åt Rysslands president Boris Jeltsin den 23 december 1991, två dygn innan maktskiftet och sin egen avgång. Då Gorbatjov överlämnade dossiern, som även rimligtvis innehöll även andra känsliga dokument till Jeltsin, yttrade han:
”Jag är rädd för att dessa kan leda till internationella komplikationer. Om det besluter emellertid Ni.” (Wojciech Matierski, Katyn – A crime without punishment, s 254)
Bilder på det till Sovjetunionen tillhörande originalavtalet publicerades av Istoritseskaja pamjat-fonden (Det historiska minnet) den 31 maj 2019. Ryska utrikesministeriet hade låtit fonden skanna avtalet.
Jakovlev redogjorde för kommissionens resultat den 23–24 december 1989 (Pravda 24/12 1989). Utredningsarbetet hade inte varit lätt. Non-aggressionsavtalet självt var okontroversiellt.
Stalins ”primära motiv var däremot de hemliga tilläggsprotokollens centrala innehåll, möjligheten att sända styrkor till de Baltiska republikerna, Polen och Bessarabien, och på längre sikt till Finland. Med andra ord, avtalets centrala innehåll gällde imperiets expansiva strävanden. […] Efter att Stalin trätt in på denna bytesdelningsväg tillsammans med den andra jägaren, började han uttrycka sig i hotfulla ordalag mot grannländerna och särskilt mot de små länderna. Han ansåg inte bruket av vapenmakt vara skamligt – så gick det till vid hanteringen av motsättningarna med Finland. […] Allt detta bidrog till snedvridning av Sovjetunionens politik och statens moral” (Lindpere, Molotov-Ribbentrop Pact: Challenging Soviet History, 2009).
Finsk krigskyrkogård för stupade 1939-1944.
Följande dag gjorde Jakovlev en sammanfattning vid folkkongressens session och avslutade sitt tal som följer:
”Vi drar en klar skiljelinje mellan det legitima och motiverade non-aggressionsavtalet och dess omoraliska och med det för alla socialistiska värden oförenliga tilläggsprotokollet, vilket är omöjligt att acceptera. Relativitetsteorin, bästa kamrater, var ett stort genombrott för förståelsen av universum. I de etiska värdenas rymd finns ingen relativitet. Det är vår plikt att återgå till de obesudlade moraliska värdenas grund. Det är hög tid att förstå, att olagligheter inte kan tolereras, inte enbart för de omedelbara konsekvensernas skull, utan för att det förgiftar sinnet och skapar lägen då orättvisa och opportunism höjs till normer. Varje beslut, kamrater deputerade, bör vara inte endast politiskt utan även moraliskt hållbara” (Izvestija 25/12 1989).
Den sovjetiska folkkongressen ogiltigförklarade Molotov-Ribbentropavtalet och dess tilläggsprotokoll med rösterna 1432–252 på julafton 1989. Efter det tillhörde Jakovlev inte längre Gorbatjovs närmaste krets och han kritiserades skarpt både från konservativt och extremnationalistiskt håll.
Vinterkrigsforskningen sett med ryska och finska ögon
Från finländsk horisont var professor Michail I Semirjagas (1922–2000) artikel Det ökända kriget (Neznamenitaja voina) i tidningen Ogonjok (22/5 1989) i maj 1989 banbrytande. I den artikeln – återgiven i Staffan Skotts översättning i tidskriften Fenix Nr 1 1989 – utmanade Semirjaga de då ännu rådande officiella sovjetiska föreställningarna om att kriget inte var annat än en begränsad gränskonflikt. Röda arméns insatsstyrkor mot Finland hade enligt Semirjagas uppgifter i mars 1940 stigit till mer än 50 divisioner och några tiotal brigader. Då man räknar in även de övriga försvarsgrenarnas styrkor uppgick den sovjetiska numerären till 960 000 man.
Vinterkrigsfrågan har utretts grundligt i decennier såväl i Finland som i Sovjetunionen/Ryssland och man har återkommit till frågan åtminstone en gång i decenniet. Ett halvsekel efter undertecknandet av Hitlers och Stalins Molotov-Ribbentropavtal och vinterkrigets början kunde man notera de första klara tecknen i Sovjetunionen om att landets roll och andel som anstiftare av det stora krig vi kallar andra världskriget började behandlas sakligt.
Generalöverste Volkogonov – författare av en rysk Stalin-biografi – berättade den nya officiella sanningen om vinterkriget för finska diplomaten Max Jakobson i januari 1989:
”Stalin var skyldig. Han ensam beslöt att börja kriget utan att bry sig om marskalkarnas motstånd.”
Generalen var även säker på att Berija stod bakom Mainilaskotten. Enligt professor Ohto Manninen var det sannolikt att en NKVD-enhet under ledning av major Pavel Ignatjevitj Okunev utförde eldgivningen.
Senare samma år försökte Gorbatjovs medarbetare få sin chef att erkänna Sovjetunionens skuld som anstiftare till vinterkriget och att även besöka hjältegravarna vid Sandudds begravningsplats i Helsingfors, men ingetdera ägde rum på grund av de konservativas motstånd. Däremot hedrade han Lenins minne vid en byggnad i Hagnäs i Helsingfors där revolutionsledaren hade bott 1917.
Den inflytelserika ryska tidningen Rodina (Fosterlandet) ordnade den 13 september 1995 ett rundabordsseminarium om vinterkriget i Moskva. Förutom redaktörerna deltog även namnstarka ryska och finska historiker och diplomater.
Det kanske mest intressanta i denna ”fredliga” diskussion var hur en del av de ryska forskarna, såsom professor Semirjaga och forskaren Pavel Apteker (f 1968) vid det ryska statliga krigsarkivet, framförde åsikter som var väldigt snarlika traditionella finska uppfattningar och hur de rök ihop med historieprofessorerna Nikolaj Barysjnikov och dennes son Valdimir Barysjnikov från St Petersburg och Vladimir Fjodorov som representerade Vänskapsföreningen Ryssland-Finland. De sistnämnda framförde mestadels traditionella stalinistiska sovjetuppfattningar.
Rörande frågan om Sovjetunionens målsättningar i Finland konstaterade professor Semirjaga att Sovjetunionen avsåg ”att införliva hela Finland med Sovjetunionen. Pratet om att flytta gränsen 35 eller 25 kilometer från Leningrad är onödiga. […] Det finns sådana som säger att Stalin inte ville ha krig. Självfallet ville han inte ha krig, precis som vilket som helst lands ledare, som ställer krav på sitt grannland. Han ville ha resultat. Och han hade inget emot det, att resultaten skulle uppnås med fredliga medel.”
Pavel Apteker redogjorde koncist för de militära beredskapsplanerna och styrkeuppladdningen mot Finlands gräns. Han ansåg tankarna på ”Sovjetunionens vilja att lösa problemen med Finland på fredlig väg vara mycket svagt underbyggda. Ifall Sovjetunionen verkligen ville lösa problemen på fredlig väg, varför började man då utifrån en stor krigsövning transporten av militära truppförband, fördelningar och stridsvagnar mot finska gränsen redan i augusti-september 1939?”
Som exempel nämnde Aptekar den 168:e divisionen som uppställdes i Vologda samt vissa truppförband vid Estlands gräns. ”Över huvud taget var det redan då fråga om inledningen på styrkeuppladdningen.”
Ryska diplomaten Sergej Beljajev, som senare verkade som ministerråd vid ryska ambassaden i Helsingfors, uttryckte som sin bestämda åsikt att Sovjetunionens avsikt var att sovjetisera Finland. Beljajev hänvisade till Molotovs uttalande rörande Nationernas förbunds protest mot Sovjetunionens angrepp:
”Sovjetunionen för inte något krig mot den finska republiken, det föreligger ett avtal med den finska folkrepubliken, med Kuusinens regering (undertecknat bokstavligt talat på krigets andra dag). Den gamla regeringen har flytt och lämnat landet vind för våg. De sovjetiska trupperna hjälper bara den ovannämnda regeringen i dess nedslående av vitfinska rövarband.”
Beljajev som senare assisterade president Putin vid talrika statsbesök, deltog aktivt i projektet i Suomussalmi att upprätta ett minnesmärke – Raatteen Portti (Raate port) – för att hedra minnet av de i vinterkriget stupade finländska och sovjetiska soldaterna. I Sovjetunionen eller i Ryssland finns inga minnesmärken över soldater som stupat i vinterkriget.
Beljajev fäste även uppmärksamhet vid frågan varför Sovjetunionen valde Suomussalmi till en strategisk anfallsriktning för Röda arméns operationer.
”Den militära motiveringen är klar: det är det smalaste stället av Finland, och 163:e divisionen hade fått till uppgift att skära av landet i två hälfter. Men det fanns även ett annat motiv: ”Detta område är känt för sin fattiga befolkning och för dess vänstersympatier. Utöver arméförband var det här också ett NKVD-regemente som anföll. I dess uppgifter ingick att arbeta med lokalbefolkningen. Under de 2–3 veckor som de sovjetiska trupperna tillbringade i dessa kommuner hann de bilda kommittéer och hålla möten – det skapades celler av en ännu icke sovjetisk eller socialistisk, men väl ”folklig” makt. Detta visar på att gjorde försök att sovjetisera Finland.”
Ryska forskare har även senare kommit fram till likande resultat. Historikern Tatjana S. Busjujeva gör följande sammanfattning i sin artikel Talvisotaa koskeva venäläinen historian kirjoitus (Den ryska historieskrivningen rörande vinterkriget) som ingår i den år 2009 utgivna boken Tuntematon talvisota – Neuvostoliiton salaisen poliisin kansiot (Det okända vinterkriget – Sovjetiska hemliga polisens mappar), redigerade av professor Timo Vihavainen och akademiker Andrej Sacharov:
”Alla ryska forskare är emellertid tämligen ense om att den sovjetiska regeringen hade för avsikt att införliva Finland och att göra landet till en socialistisk republik eller till Sovjetrepublik för att därmed kunna säkra Leningrad och stärka sin nordvästra gräns.”
Ryska forskare redogjorde i samma bok mer detaljerat om resultat man på 2000-talet kommit fram till rörande de för Finlands sovjetisering behövliga Röda arméförbanden och deras mål. Forskaren Ljudmila P. Kolodnikova hänvisar till sovjetledarnas egna uttalanden. ”Angreppet [den 30 november 1939] inleddes [på Karelska näset] med en förkrossande eldstorm från vårt artilleri. Motståndarens område stod i en enda stor brand”, mindes Röda arméns högsta politiska chef Lev Mechlis senare. Stalin krävde att trupperna skulle vara redo att inleda huvudanfallet i riktning Viborg den 14 december kl. 9 på morgonen. ”Operationens viktigaste uppgift är att slå motståndaren grundligt och att erövra Viborg”, var den order som Stalin, Vorosjilov och Sjaposjnikov utfärdade.
Men detta var ändå bara Stalins officiella, begränsade målsättning. Kolodnikova:
”Röda arméns uppgift var att förinta motståndaren på Karelska näset och norr om Ladoga på 8 – 10 dygn samt att förbereda anfallet mot Helsingfors och hela landets ockupation. Leningrads militärdistrikts råd var fullt övertygad om att […] trupperna uppfyller ärofullt sin heliga plikt till fosterlandet, förintar vitfinnarnas armé totalt och förhindrar för evigt krigshetsarnas tillträde till Finska viken och Leningrads stad.”
”Vi kommer inte till Finland som erövrare, utan som finska folkets vänner och befriare från storgodsägarnas och kapitalisternas ok. […] Vi respekterar Finlands frihet och självständighet. Framåt, sovjetfolkens söner, Röda arméns krigare, framåt mot fiendens totala undergång”, skrev kommendören för Leningrads militärdistrikt Meretskov och krigsrådets medlem Zjdanov i sin dagorder den 29 november 1939.
I verkligheten står alltså Stalins begränsade mål i bjärt kontrast till de uppgifter hans medarbetare fick och de order dessa utfärdade samt också mot bakgrunden av det som ägde rum under kriget. Den information finländarna inhämtade under kriget och deras grundliga forskning under flera decennier motiverar inte att man ger upp på stabil grund vilande långvariga föreställningar.
Republikens president Kyösti Kallio konstaterade i sitt radiotal till folket på självständighetsdagen den 6/12 1939:
”Nu ser ändå hela världen, att det inte handlar om Leningrads säkerhet, då angreppet sker längs hela den långa gränsen från Petsamo till Systerbäck och ända till Hangö udd. […]. Det verkar som om den mäktiga stormakten vill beröva oss vår självständighet som den själv erkänt och därmed allt som är oss dyrt och heligt.”
Vid bedömningen av Sovjetunionens målsättningar är helhetsbilden det centrala. Förutom de politiska förhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland måste man även beakta Röda arméns planer och deras verkställande. I professor Kotkins ”nyaste forskning” behandlas den senare frågan mycket sparsamt. I detta sammanhang är det alltså skäl lyfta fram äldre forskning: överste Matti Aarnios klassiska arbete Talvisodan ihme (Vinterkrigets under) innehåller en förtjänstfull analys det sovjetiska järnvägsnätet och dess transportkapacitet och de problem som anslöt sig truppernas styrkeuppladdning.
Aarnio konstaterar att avtalet med Tyskland i augusti 1939 kom som en stor lättnad för Sovjetunionen. Redan samma vår hade man skridit till kraftfulla åtgärder för att stärka verkställandet av de mot Finland riktade planerna och därvid förstärkte man den personal som var underställd Leningrads militärdistrikts krigsråd. ”Åtgärderna kände man snart av vid vår östgräns”, skriver Aarnio. ”I början av oktober […] kunde [vår motståndare] använda även sådana divisioner och trupper, som i de ursprungliga planerna var reserverade för insats på andra håll.”
Faran för ett tyskt angrepp hade försvunnit, men man var tvungen att reagera snabbt på Tysklands segerrika krig i Polen och dess erövringslust. ”Således sände man från Kievs militärdistrikt redan före kriget en division, 100:e divisionen till Karelska näset.”
Sovjetunionens mobilisering och truppuppladdningen till finska östgränsen på hösten 1939 var redan i sig en väldig logistisk uppgift. ”Trycket och brådskan som Hitlers anfall i Polen förorsakade, var inte ägnad att underlätta truppkoncentrationerna trots redan verkställda förberedelser.” Aarnio beskriver ingående problemen som anknöt till transporterna och deras genomförande och lyfter fram trafikstockningarna i det inre Rysslands järnvägsnät. Hans slutsats är att ”trupptransporterna (kraftsamlingen) med järnväg till vår östgräns tog tre gånger längre tid än till Karelska näset. Om man ytterligare tar i beaktande de långa marschavstånden och [de svaga] vägförbindelserna från Murmanbanan till gränsen, inser man att även det har förlängt kraftsamlingsfasen till vår östgräns.”
Om man ännu därtill tillägger, att man längs vattenleder och järnvägar transporterat för krigföringen nödvändiga förnödenheter, ”visar allt detta att det fasta beslutet om truppernas marsch in i Finland hade fattats långt innan den egentliga mobiliseringen”.
Aarnio ger även Sovjet fullt erkännande: ”Då man beaktar de speciella omständigheter under vilka truppkoncentrationerna genomfördes, kan man säga att denna vidlyftiga förflyttning av styrkorna i tekniskt svåra omständigheter genomfördes synnerligen framgångsrikt. Det pekar på Röda arméns högsta lednings och järnvägsmyndigheternas kompetens och höga nivå. […] Trupptransporterna på järnvägarna planerades ypperligt, vilket är det bästa beviset på att man använt inte endast tid vid förberedelserna utan också att högst kompetenta personer lagt ned mycket arbete på detta.”
Överste Aarnios analys står på fast grund. I tidningen Rodina (12/1995) konstaterades att de konkreta krigsförberedelserna inleddes redan i juni. Då började man bland annat grunda logistikcentraler för trupptransporterna. Sovjetunionens avsikter gentemot Finland var klara redan månader innan Molotov-Ribbentropavtalet slöts. Marskalk Kirill Meretskov, då kommendör för Leningrads militärdistrikt, skrev i sina memoarer:
”Stalin underströk att man kan vänta sig allvarliga drag från tysk sida redan under sommaren. Vilka de än vore, skulle de beröra även Finland direkt eller indirekt. Därför är det skäl att skynda.”
Rysslands nuvarande inställning till andra världskriget
Efter Sovjetunionens sammanbrott kunde historieforskningen i Ryssland bedrivas på någorlunda normalt västerländskt sätt under närmare två decennier. President Jeltsin bad i maj 1994 Finland om ursäkt för vinterkriget såsom ett brott mot Finland. Under de senaste åren har linjen dessvärre förändrats.
Efter Sovjetunionens sönderfall ledde Rysslands reformsträvanden inte till önskat resultat. Ryssland förmådde inte konkurrera framgångsrikt med väst eller med det kraftigt växande Kina. Av den orsaken beslöt landets ledning att tillämpa en annan strategi för att återta och bevara landets status som stormakt, menar var för sig två eminenta Rysslandskännare, professor Timothy Snyder i USA och brittiska forskaren Keir Giles. Man skapade en nationell offerberättelse, som öser sin kraft ur det förgångna och där landet tvingas kämpa för sin existens, inringad av illvilliga motståndare.
Stora fosterländska kriget blev en av grundpelarna för självbilden i Putins Ryssland. Bilden av Sovjetunionens ärorika Röda armé tål inte att söndras, det har Rysslands extremnationalistiska tidigare kulturminister Vladimir Medinskij sett till.
President Vladimir Putin.
Ryssland reagerade skarpt negativt på den resolution Europaparlamentet godkände i september 2019 rörande Molotov-Ribbentropavtalets betydelse (European Parliament News, 19/9 2019). Enligt den bär även Sovjetunionen ansvar för att ha startat andra världskriget. President Putin ansåg ståndpunkten vara ”en skamlös lögn”, enligt tyska nyhetsbyrån DW(11/12 2019). Kremls officiella ståndpunkt hade redan tidigare framförts av chefen för utrikesunderrättelsetjänsten SVR Sergej Narysjkin (ryska nyhetsbyrån RT, 29/8 2019). Enligt den hade Ryssland inget annat alternativ än att sluta avtal med Tyskland. Flera kända ryska politiker har vältrat över skulden även på Polen självt (The Moscow Times, 2/9 2019).
På detta sätt slog Narysjkin de första takterna för Kremls motanfall för att utradera de katastrofala historiska konsekvenserna av Hitlers och Stalins avtal (EU vs. Disinformation Review, 6/2 2020). Nyhetsbyrån TASS formulerade Rysslands målsättning som följer den 31 januari 2020:
”Ryssland kräver att organisationen OSSE godkänner en resolution som fördömer försöken att skriva om andra världskrigets historia.”
Här är det dock Ryssland som driver på en historierevision och förutsätter att även andra ska godkänna den återupprättade stalinistiska historieuppfattningen. President Putin själv har i denna fråga använt exceptionellt grovt språk (RT, 18/1, och 10/3 2020).
Under Sovjetunionens sista år kunde liberala politiker, så som den tidigare nämnda Aleksandr Jakovlev tala om andra världskriget i samma termer som i väst. Då Jakovlev den 23 december 1989 presenterade för folkkongressens deputerade den kommissionens rapport som han själv ledde, yttrade han:
”… den tillförlitliga information som hittills erhållits tillåter oss att återskapa bilden av hur mänskligheten och enskilda stater skred fram med små steg mot andra världskriget, samt att dra sakliga slutsatser utifrån övergripande analys av fakta.”
Det är beklagligt att man i Ryssland nu återvänder till sovjettidens gamla ”sanningar”.
”De små folken kommer att försvinna”
Efter att vinterkrigets 80-årsminne försvinner från den offentliga debatten kommer fokus sannolikt att fästas på frågan om Finlands regerings aktioner under den s k mellanfreden. Finlands ”förbund” med Tyskland är ett tema som yngre forskargenerationer använt och åtminstone delvis lyckats rubba gamla föreställningar. Därvid har man medvetet valt att sudda ut helhetsbilden för att få större uppmärksamhet på forskningsresultat om rätt marginella frågor och även för att kunna skuldbelägga Finlands regering och försvarsmakten.
Finlands situation efter vinterkrigets fred var alltjämt prekär. Lev Trotskijs bedömning av händelserna i nordvästra Europa – Resultaten från den finska erfarenheten – den 25 april 1940 beskriver Stalins ångest väl:
”Efter mellanperioden sedan Polens uppdelning skedde utveckling […] på den skandinaviska scenen. Hitler kan knappast ha undvikit att för sin ’vän’ Stalin berätta åtminstone i någon utsträckning om sina planer att lägga beslag på de skandinaviska länderna. Stalin åter kunde inte undvika att kallsvetten trängde fram: detta innebar ju Tysklands totala dominans över Östersjön, över Finland och ett hot mot Leningrad. Stalin var tvungen att åter söka tilläggsgarantier mot sin allierade, denna gång i Finland. […] Stalin tvingades reducera sina målsättningar rörande Finland och förkastade sovjetiseringen av landet.”
Molotovs samtal med Litauens utrikesminister Vincas Krėvė-Mickevičius i Kreml den 30 juni 1940, tre och en halv månad efter fredsslutet efter vinterkriget, lämnade inget oklart rörande Sovjetunionens ambitioner även rörande Finland. Av sin samtalspartner krävde Molotov en känsla för realiteter:
”Ni måste begripa att de små folken kommer att försvinna i framtiden. Ert Litauen och de övriga baltiska folken, Finland medräknat, kommer att införlivas i de ärorika sovjetfolkens familj. Därför bör ni nu börja göra ert folk bekant med det sovjetiska system som i framtiden kommer att härska överallt i Europa och som kommer att verkställas snabbare på vissa håll, såsom i de baltiska länderna och senare annanstans.”
Försvarsministern, marskalk Timosjenko och kommendören för Leningrads militärdistrikt Meretskov hade en ny plan klar i september 1940 (Generalstabens dokument, 18/9 1940) för ett anfall mot Finland efter en 35 dagar lång mobiliseringsfas. I planen ingick 46 infanteridivisioner, en motoriserad infanteridivision, två pansardivisioner, tre pansarbrigader och 13 artilleriregementen. Anfallsmålen var från Viborg till Helsingfors, från Nyslott till St Michel och från Villmanstrand till Heinola. I norr skulle Finland avskäras från Sverige och Norge.
Molotov reste till Berlin i november 1940, med målsättningen att få Hitlers godkännande för lösningen av den öppna frågan om Finland. För Hitler gick detta inte längre an, trots att han försäkrade att avtalet med Stalin och intressesfärerna alltjämt var i kraft. På sovjetiskt militärt håll gavs trots det ett nytt direktiv den 25 november 1940 med ordern att kunna nå fram till Bottniska viken på 45 dygn. Stalin ansåg emellertid att det inte längre vara klokt att börja ett nytt krig.
STEFAN FORSS är professor och kallad ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Artikeln bygger på en text som publicerades på de finländska veteranorganisationernas takorganisations Traditionsförbundet Eklövets hemsida i april 2020.
