Viktor Lundquist, om coronapandemins dystra konsekvenser för den globala pressfriheten.
Coronaviruset och den globala pandemin har förändrat nästan alla delar av många människors liv. Vi tänker mest på det i fråga om vardagslivet, sättet på vilket vi numera umgås, arbetsvanor och hur vi reser. Men även samhället i en vidare bemärkelse har påverkats av Covid-19. Nästan all politik måste nu ta hänsyn till pandemins effekter, och det kommer att dröja länge innan livet återgår till det ”normala” i en slags post-coronavärld.
I många länder har pandemin inneburit att sittande regeringar och regimer tagit tillfället i akt för att möjliggöra snabbt beslutsfattande och mer omfattande maktutövning. I många fall har detta med all säkerhet gjorts på goda grunder, med virusutbrottets omfattning och risker i åtanke. Först om några år kommer vi helt och hållet ha klarhet om dessa maktförskjutningar var nödvändiga och ledde till ett bättre resultat – och om de gjordes med gott uppsåt.
Den senare delen, huruvida intensifierade maktanspråk de facto var sprungna ur en genuin oro över pandemin eller om ”tillfället gjorde tjuven” för maktlystna statsledare, har vi redan sett tendenser på.
I takt med att pandemins framfart nu tycks lätta något, och många länder som haft betydligt strängare restriktioner än Sverige börjar försöka återgå till ett mer öppet samhälle, kommer vi svart på vitt också kunna se vilka makthavare som i takt med detta också accepterar att återlämna maktbefogenheter som förskaffades i en exceptionell tid.
Bland de förutsättningar som ligger till grund för maktbalans i ett öppet samhälle är pressfriheten en av de aspekter som i många delar av världen i ljuset av pandemin drabbats allra hårdast. I många länder – av varierande demokratisk grad – har virusutbrottet använts för att inskränka och reducera, den inte sällan redan svaga, pressfriheten.
Dessa inskränkningar har genomförts med en varierande grad av subtilitet, vilket tydligt redogörs för i en granskning från Reportrar utan gränser som beskriver 25 länders inskränkningar i pressfriheten till följd av coronapandemin.
I Bangladesh förbjöds lärare och doktorer vid landets enda universitetssjukhus att tala med media utan tillstånd från universitetet. De skulle därtill helt och hållet undvika uttalanden som kunde nedsolka universitetet eller regeringen. Även i Grekland förbjöds sjukhuspersonal att tala med media, och grekiska journalister har behövt ha tillstånd från regeringen för att få rapportera inifrån landets sjukhus.
I Kambodja har den sittande regeringen instiftat lagar som gör det möjligt för dem att förbjuda och censurera publiceringar som ”kan orsaka oro, rädsla och oordning”.
Och i Indien och Egypten tillåts bara regeringsutlåtande i fråga om viruset och hanteringen av det.
En annan vanligt förekommande metod har varit att rättfärdiga åtgärder med hänvisning till risken för falska nyheter. Även detta har givetvis utnyttjats. I Liberia har landets myndigheter hotat med att stänga ner eller överta nyhetskanaler som de anser sprider falska nyheter. Både i Rumänien och Myanmar har ett flertal nyhetsaktörer stängs ned.
Det återstår nu som sagt att se huruvida dessa och övriga regeringar väljer att lätta på de restriktioner och inskränkningar man infört. I många fall får det bedömas tveksamt.
Reportrar utan gränser belyser också det paradoxala i att fri tillgång till information inte på något sätt tycks vara ett hinder för effektiv hantering av viruset, utan snarare tvärt om. I Taiwan, ett av de länder som lyckats hantera virusutbrottet på bästa sätt, märks exempelvis hur fri tillgång till information och transparens snarare tycks ha bidragit till det goda resultatet. Hälsorekommendationer har på ett enkelt sätt kunnat nå ut till befolkningen.
Och det om något tyder väl på att statsledare som infört skarpa inskränkningar i och restriktioner kring den nationella pressfriheten inte alltid haft befolkningens välbefinnande som första prioritet, utan snarare den egna makten.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
