Den nionde augusti hålls presidentval i Belarus och allt pekar på att Aleksandr Lukasjenko kommer att regera vidare. Samtidigt höjer delar av befolkningen nu rösten mot den sittande presidenten. Omvärlden bör lyssna och EU bör visa ett större engagemang för att stödja demokrati i Europas sista diktatur.
Aleksandr Lukasjenko har varit president i 26 år och har inga planer på att avgå. Foto: Serge Serebro
85 mil från Stockholm återfinns Europas sista diktatur, Belarus, där Aleksandr Lukasjenko styrt med järnhand de senaste 26 åren. Sedan 20 år tillbaka har inga nya politiska partier registrerats i Belarus och inget av de val som har hållits i Belarus sedan Lukasjenko tog makten 1994 har av valobservatörer godkänts som fritt och demokratiskt. Dessvärre tyder ingenting på att det stundande presidentvalet kommer att bli annorlunda.
Efter att presidentvalet annonserats och presidentkandidater börjat registrera sig har hundratals personer arresterats.
Den 18 juni arresterades den starkaste motkandidaten i valet, Viktar Babaryka, anklagad för olagliga ekonomiska aktiviteter. Även journalister, människorättsaktivister och andra ledande företrädare, som Siarhej Tsichanouskis och Pavel Severinets, sitter nu i fängelse under extrema förhållanden. Journalister har begränsats kraftigt i sitt arbete och blivit portade från möten och från att ta del av information. Kandidater har av valkommissionen fått signaturer underkända eller förfalskade. Regimen har utfört räder mot företag för att konfiskera t-shirtar med kritiska budskap och förbjudit oberoende opinionsundersökningar.
Lukasjenkos hantering av coronakrisen har samtidigt väckt ilska hos befolkningen i landet. Under pågående pandemi menade Lukasjenko att det nya coronaviruset var ett påhitt som kunde botas med vodka, bastubad och frisk luft. Lukasjenko lät även den årliga militärparaden fortskrida, trots de höga dödstalen och riskerna med stora folksamlingar.
Historiskt stora demonstrationer har nu samlats mot diktatorn. Inte bara i Minsk, utan också i mindre städer, med demonstranter som belyser problem i deras vardag. Flera demonstranter har hörts ropa ”Sasha 3%” eller “Psycho 3%”, baserat på en opinionsundersökning som placerade Lukasjenkos popularitet på 3% och att Lukasjenkos avfärdade coronaviruset som en ”psykos”. Lukasjenko har svarat med att slå ned demonstranterna och stänga ner internetnätverk i landet.
Lukasjenkos långa despotiska styre har länge väckt missnöje, men sällan så starkt i anslutning till ett val som vi nu ser prov på. Det är dags för EU att lyssna och agera. Framför allt behövs följande insatser:
- I sina förbindelser med Belarus bör EU lägga större vikt vid demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter. EU bör främja en fri och oberoende journalistik och kräva att Lukasjenko omedelbart släpper politiskt motiverade fängslade personer och ställer personer ansvariga för överträdelser till svars.
- De vallagar som omöjliggör för nya kandidater och nya partier att växa fram måste tas bort liksom de restriktioner som ålagts etablerade organisationer. Högre krav bör ställas på utbetalningar av bidrag, exempelvis måste den pågående människorättsdialogen mellan EU och Belarus medföra faktiska framsteg.
- EU bör införa individuella sanktioner mot belarusiska beslutsfattare, som har begått grova korruptionsbrott eller brott mot mänskliga rättigheter. Det bör i förlängningen ske genom Magnitskijlagstiftning. De sanktioner som EU valde att ta bort 2016 bör ses över igen för att revidera och utvidga sanktionslistan. Sådana sanktioner straffar inte Belarus folk, men de som bär upp förtrycket.
- Slutligen bör oberoende valbevakning säkerställas. Lukasjenko har redan beskyllt Ryssland och väst för valpåverkan och har försökt berättiga sina hårda tag med att han endast har hanterat utländska försök för att destabilisera Belarus genom revolution.
Presidentvalskampanjen har visat att Lukasjenko är svagare än någonsin. Hans riktiga popularitet är så låg att han förmodligen skulle förlora i ett genuint rättvist val. Ändå är valfusk, manipulation och fortsatta auktoritära åtgärder att vänta, med följderna att Lukasjenko fortsätter som president. Men denna gång ska Lukasjenko inte få komma undan, omvärlden måste agera.
Demonstranterna visar att de inte är rädda. Europas ledare får inte heller vara rädda, utan vi måste ge oppositionen och folket i Belarus vårt fulla stöd.
Arba Kokalari (M)
Europaparlamentariker, bland annat ersättare i utrikesutskottet och i Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Belarus
