USA har ingen tydlig Kinastrategi, någonting som förvärrats under Trumps makthavande. Detta utnyttjas friskt av motparten. Men lösningen på problemet stavas multilateralt samarbete med andra demokratier.
Hur ska USA bibehålla sin globala relevans? Foto: Sydney Rae/Unsplash
För närvarande finns ingen amerikansk strategi när det gäller att hantera Kinarelationen. Politiken består mest av en serie infall som styrs av presidentens och handelsministerns isolationistiska och protektionistiska instinkter. Medlet hittills har främst varit handelspolitiska stridshandlingar. För några dagar sedan detacherades dock hangarfartygen Nimitz och Ronald Reagan till Sydkinesiska sjön för övningar i anslutning till en kinesisk marin övning. Det har gått sex år sedan en motsvarande operation genomfördes i regionen.
Syftet sägs ha varit att visa kineserna att den amerikanska flottan är tillbaka efter coronapandemin och att USA alltjämt är fast beslutet att hålla passagen fri för den globala handeln. Men är det bara en reflex från det förflutna, från ett Pentagon som agerat under presidentens radar, eller en allvarligt menad signal?
I det politiska umgänget har signalerna nämligen varit minst sagt egenartade. Enligt John Bolton har presidenten utbett sig om kinesiskt stöd i valkampanjen och uttryckt sin förståelse för att regimen spärrar in en miljon uigurer i koncentrationsläger.
Kina hjälper nog gärna till med att få Trump omvald. Utsikterna att han skulle klara den kinesiska utmaningen är så gott som obefintliga. Han saknar de politiska medlen för ändamålet och han skulle aldrig riskera en militär konfrontation. Kineserna vet naturligtvis detta och att Trump inte förmår att tänka långsiktigt. Något som dock kinesiska ledare är erkänt bra på. Fyra år till med Trump i Vita Huset skulle betyda ytterligare fyra år för Kina att bygga styrka för att kunna dominera världspolitiken samtidigt som USA drar sig undan allt globalt samarbete och därmed lämnar över den politiska och diplomatiska arenan till Kina.
Västlig isolationism kan aldrig möta utmaningen från ett Kina som engagerar sig globalt. USA måste tvärtom anamma en strategi för att tillsammans med Europeiska unionen bygga allianser och som är lika uthållig som under kalla kriget. En strategi som också består av en hel rad civila komponenter. Militär styrka måste kombineras med ekonomisk och teknologisk utvecklingskraft, politisk initiativförmåga och diplomatisk skicklighet för alliansbyggande. Till detta måste läggas förmågan att upprätthålla den moraliska auktoritet som krävs hos den som vill vara den fria världens ledare. Ingenting av detta förmår den sittande administrationen att leverera. Till och med militären blir kraftlös om det rationella politiska ledarskapet saknas.
Den amerikanska lösningen måste vara en samarbetslösning med likasinnade. En demokratiernas globala samarbetskoalition skulle representera åtminstone två tredjedelar och kanske uppemot tre fjärdedelar av världsekonomin. En sådan koalition skulle i olika konstellationer med förankring i USA och Europa kunna reparera de multilaterala institutioner som i globaliseringens tidsålder förvisso behöver en översyn, och den skulle vid behov kunna skapa nya flexibla samarbetsformer för att hantera såväl multilaterala som bilaterala samarbeten. Vad som krävs är pragmatism och kreativt tänkande som fokuserar på de problem som ska lösas, istället för på upprättandet av nya byråkratier som göder korruption och premierar slöseri med resurser istället för nyskapande.
Koalitionens styrka skulle vara insikten om att i de gemensamma universella värdena om frihet, lagstyre och demokrati finns också de gemensamma nationella intressena. Det globala ledarskapet skulle inte behöva bygga på en antagonistisk relation med länder som Kina och Ryssland utan på ett kontrollerat och kravställt samarbete, där företeelser som koncentrationsläger, militär aggression, korruption och teknologistölder innebar kostnader i förlorade samarbets- och utvecklingsmöjligheter.
Frågan är om USA klarar av uppgiften att få skutan på rätt köl igen. Åren med Trump har kostat i prestige och auktoritet och skapat en enorm förlust av tillit både hos allierade och motståndare. Efter andra världskriget stod USA som segrare både i Europa och Asien. Det var de två kommunistiska stormakterna som isolerades och isolerade sig själva, medan USA byggde globala allianser och institutioner. Dagens USA är på ett helt annat sätt sargat av asymmetriska konflikter, ekonomiska obalanser och ställningen som låntagare på den internationella kapitalmarknaden istället för fordringsägare samt nu senast av ett episkt folkhälsohaveri. Kina har rapporterat färre än femtusen döda i Covid-19, USA till dags dato 130 000. Även om Kina har underrapporterat är optiken i världens ögon tämligen fasansfull.
USA kan bara återta sin globala roll som den goda förebilden genom att bejaka och stödja den europeiska integrationen som ger landet en starkare partner och genom att åter börja visa generositet mot andra istället för att odla sin nationella egocentricitet. Förenta staterna måste återuppta det politiska och diplomatiska försvaret av allas rätt att få leva i öppna samhällen med anständiga ledare. De fyra senaste åren har lärt oss att utvecklingen just nu går åt motsatt håll. Kommer fyra år med en annan administration att få USA på en ny kurs?
Olof Ehrenkrona
Tillförordnad redaktör
