Den svenska beredskapen är i kris. Men för att på allvar förstå hur djup krisen är måste vi titta på vår lagstiftning och begreppsförståelse.
När krisen kommer måste hela Sverige fungera. Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten
Beredskapen i Sverige för att möta olika samhällsstörningar och ytterst krig har redan i vår begreppsvärld, med grund i vår lagstiftning, hinder som riskerar att få allvarliga konsekvenser för Sveriges säkerhet. Det därför är viktigt att vi har ett system med så få inbyggda friktioner som möjligt.
Sverige kan drabbas av händelser som har sitt ursprung i olyckor, missöden eller från en aktör som enskilt eller organiserat skadar oss som individer, våra grundläggande värden eller samhällets funktionalitet. En resursstark aktör som ämnar att påverka Sverige har möjlighet att bedriva aktiviteter över hela hotskalan. Aktören strävar naturligt efter att nå sina mål med så begränsade egna kostnader som möjligt, men utesluter inte heller militära medel. I dennes påverkansstrategi är alla alternativ på bordet – opinionspåverkan, cyberoperationer, industristöld, strategiska uppköp, uppvigling, utpressning, politisk påtryckning, militär styrkedemonstration samt öppna och dolda militära operationer.
För att möta detta har vi en krisberedskap och ett totalförsvar vilket bland annat styrs genom Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap samt Förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap. Olyckligtvis innebär den juridiska uppdelningen mellan dessa två att vi lägger ett teoretiskt krokben för vårt eget agerande, organisation och tillgängliggörandet av resurser. Uppdelningen syns inte bara i lagstiftningen, utan återspeglas även i verkligheten samt i vår planering och förberedelser.
”Totalförsvar är verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. […] Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall bedrivas” beskriver lagen från 1992 om totalförsvar och höjd beredskap. Det finns en stark ställning både juridiskt och i vår förståelse av totalförsvar som något som endast avser krig och det militära hotet. Men hur kan vi begränsa oss till det när vi vet att allt sker på en flytande skala och i varierande allvarlighetsgrad, något som dessutom är svårdefinierbart enligt vår juridik? Hur kan vi försätta oss själva i en situation där vi bakbinder oss själva redan i vår begreppsvärld och i vår juridiska uppdelning mellan krisberedskap och totalförsvar, när vi redan vet att vår motståndare inte kommer att begränsa sig?
Det är möjligt att lagstiftningen inte utgör själva problemet i våra självpåförda begränsningar, utan att det istället är uteslutande vår förståelse för begreppen. Jag hoppas att juridiska experter debatterar detta. Jag ser dock en problematik som börjar i lagtext och fortsätter i praktiken.
Totalförsvarsbygget är i mångt och mycket en kunskaps- och begreppsutmaning och vi behöver därför så snart som möjligt komma till en förståelse om totalförsvaret som inbegriper alla hot mot målen för Sveriges säkerhet. Inte enbart de militära. Totalförsvaret ska vara vårt sätt att värna om Sveriges säkerhet och behöver inbegripa allt som behöver ingå. Alla andra definitioner innebär friktioner som vi redan nu kan undvika. Utgångspunkten måste vara problembeskrivningen som vi ska skydda oss mot. Inte utdaterade förståelser för det ena eller det andra.
Motståndaren rör sig över hela skalan. Därför behöver vi också göra det. Vi behöver inkludera hela samhällets samlade motstånds- och värnkraft för att ha ett totalförsvar värt namnet och vår planering och förberedelser måste vara sömlösa. Totalförsvarets aktörer, vilka är betydlig fler än vad vi tror, behöver organisera sin verksamhet utifrån vad som är viktigast och på ett sätt som är skapat för att upprätthålla Sverige som vi känner det. Övrig verksamhet är viktigt, men inte dimensionerande. Vår organisering behöver utgå från den svåraste situationen vari vi ska verka. Den situationen är kriget.
Vi har ett arv av nedmontering av försvaret i Sverige. Under 15 års tid var det dimensionerande hotet bränder och naturkatastrofer. Redan då misskötte vi beredskapen, då det fanns klara svårigheter att samordna insatser på nationell nivå. Jag konstaterar att dimensioneringen för beredskapen i Sverige nu är hela hotskalan. Låt oss därför redan nu minimera de problemsituationer vi själva försätter oss i genom vår lagstiftning och begreppsförståelse. Jag kan i stort sett garantera att vi är samma folk i samma organisationer och med samma resurser som används i det ena som det andra.
Thomas Simonsson
Officer och statsvetare
