Fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten är historiskt. Det har en chans att fullständigt förändra dynamiken i regionen och är ett steg närmare ett Mellanöstern i fred.
Historikerna kommer under många decennier att ha fullt upp med att kartlägga vad som egentligen hände när Israel och Förenade Arabemiraten gjorde upp i augusti 2020. Vad fick UAE att erkänna Israel och Israel att i utbyte avstå från hotet om annektering av delar av Västbanken. Var det egentligen Iran det handlade om? Eller den personliga fiendskapen mellan Abbas och kronprinsen Mohammed bin Zayed? Var det Trumps okonventionella diplomati i förening med Netanyahus chanstagning att försöka realisera sitt mångåriga löfte om annektering? Eller var det bara så enkelt att frågan hade mognat och inför osäkerheten om utgången av det amerikanska presidentvalet ville bägge parter ta tillbaka kontrollen över sin del i processen?
Frågorna är många, svaren är få. Men oavsett detta så innebär avtalet en kraftig scenförändring och nya villkor för Israels relation med arabvärlden. Den viktigaste förändringen är att två viktiga aktörer överger föreställningen om fredsprocessen som ett nollsummespel och går över till den dynamiska relation som uppstår när två förhandlande parter ser ett win-win scenario framför sig.
På så vis liknar situationen den som uppstod efter Egyptens och Israels avtal 1979 och uppgörelsen med Jordanien 1994. I bägge fallen skapades en positiv dynamik som trots alla bekymmer och provokationer sedan dess än i huvudsak består. Den faktor som har tillkommit sedan dess är den allt djupare sprickan mellan Iran och Gulfstaterna och mellan shiiter och sunniter. Den iranska revolutionen är årsbarn med freden mellan Israel och Egypten och landet har under de drygt fyrtio åren som har gått sedan dess blivit en regional stormakt med kärnvapenpotential och en religiös utrikesagenda med intressen som i grunden inte är konvertibla med resten av världen.
Iran har i likhet med vad andra redan har gjort, exploaterat palestiniernas sak och konflikten om Israels rätt att existera, för att växa i betydelse och spela en roll utanför sina egna gränser. På så viss följer regimen ett etablerat revolutionärt mönster ända sedan franska revolutionen 1789. Efter en tids konsolidering föds en önskan att sprida revolutionens idéer och ändra den internationella agendan. På så vis höjs konfliktnivån i grannskapet och våldet eskalerar för att till slut överskrida gränsen för öppen militär konfrontation.
Fredsavtalet mellan Israel och UAE tar fram en spelplan i ljuset, som har funnits ett tag, och den pågående maktkampens logik blir synlig för alla. I vår egen europeiska historia går tanken till Richelieus uppslutning bakom Sveriges intervention i Trettioåriga kriget. Realpolitikens intressen trumfade identitets- och religionspolitikens. Ett liknande fall av realpolitikens primat över religionen erbjöd britternas och fransmännens uppslutning bakom det ottomanska imperiet mot det rysk-ortodoxa Ryssland under Krimkriget.
I bägge fallen var detta signaler som förebådade stora paradigmskiften av global betydelse. Den westfaliska världsordningen och det stora europeiska imperiebygget i Asien och Afrika. Israel och UAE har uppenbarligen funnit ett realpolitiskt samarbetskoncept som är gynnsamt för dem bägge. Det är i så fall en formel som borde vara tillämplig också för resten av arabvärlden. När religionen faller bort som den avgörande faktorn upphör också den åtföljande nedsvärtningen av varandra. Bägge parter kan då börja se till de ömsesidiga fördelarna med ett samarbete.
I grunden borde samma synsätt så småningom kunna smitta av sig på palestinierna som dels är beroende av arabländernas ekonomiska stöd, dels är den mest sekulariserade parten i konflikten. Till bilden hör att det lär vara svårt att i sak hitta bättre förutsättningar för en win-win relation än mellan Israel och en palestinsk grannstat.
Religionskrig och kulturkamp är per definition nollsummespel, där alla till slut tenderar att bli förlorare. För första gången på decennier ser vi ett annat mönster etableras i Mellersta österns alltmer ödelagda krigszon. Freden har fått en chans. Ta den!
Olof Ehrenkrona
Tf redaktör