Kalifatet är besegrat, men jihadismen lever vidare. Hur ska Europa hantera dessa apokalyptiska rörelser när stater som Mali vittrar sönder?
I Mali har instabiliteten ökat sedan statskuppen. Foto: Wikimedia
Sommaren 2014 utropade Islamiska Staten det nya kalifatet. Därefter följde en explosionsartad territoriell expansion i Syrien och Irak. Men i mars förra året intog syrisk-kurdiska soldater, understödda av amerikanska flygvapnet, staden Baghouz, och därmed förvisades kalifatet bort från Levanten. Omfattande arbete pågår fortfarande med att bekämpa kvarvarande fickor av IS-krigare och i de samhällen där den svarta fanan en gång vajat återstår ett monumentalt återuppbyggnadsarbete. Det mänskliga lidandet har varit enormt och utgången några år fram i tiden allt annat än självklar.
Direkt efter IS militära nederlag spekulerades det vilt bland västerländska debattörer och experter om innebörden av kalifatets upplösning. Det befarades att de våldsamma, hämndlystna och sysslolösa IS-krigarna, utan ett kalifat att försvara, skulle utföra fler terrordåd i Europa. Men tvärtom verkar höjden av jihadistisk terror i Europa sammanfalla med höjden av IS territoriella utbredning. Mängden utförda, misslyckade och stoppade terrordåd i Europa fortsätter sjunka sedan 2018. En av de många lärdomarna från denna tid i Levanten är att frekvensen av terror här hemma ökar när apokalyptiska dödskulter tillåts besitta territorium i Europas gränsland.
Därför är utvecklingen i Sahelregionen i Afrika särskilt oroande. Regionen rankas regelbundet som en av de värsta i världen när det kommer till stabilitet. Staternas oförmåga att nå ut med offentliga tjänster och extrem fattigdom som förvärras av en hög befolkningstillväxt ger upphov till hopplöshet. En hopplöshet som utnyttjats effektivt av IS och al-Qaeda-affilierade grupper som regelbundet utför terrordåd och i varierande grad har kontroll över landområden i regionens mest drabbade länder.
Statskuppen i Mali för två veckor sedan riskerar att fortsatt göda den instabilitet som jihadister frodas i. Slagord om världens undergång och den stundande slutliga striden ekar starkare i en kollapsande stats ödemark.
Kuppen som tvingade president Ibrahim Boubacar Keita, som själv kom till makten efter våldsamheter 2012, att avgå fördömdes av många. Inklusive Frankrike, som sedan 2012 haft en en hög grad av militär närvaro i landet. Afrikanska unionen bestämde sig för att utesluta Mali och grannländerna stängde sina gränser till landet. EU har tillfälligt fryst sitt träningsprogram för landets militär som var ämnat att stödja den ”legitima nationella ledningen”. Sverige har hakat på och valt att bromsa biståndet. Men trots de hårda orden är Frankrike fortsatt tvunget att samarbeta med den pånyttfödda maliska juntan för att stoppa det jihadistiska hotet i landets centrala och norra delar.
En frysning av bistånd, träning och stöd till Mali kommer inte hjälpa kampen mot terrorgrupperna i Sahel. En demokratisk övergång bort från militärstyre är viktig, men under processen riskerar jihadisthotet att förvärras. Al-Qaeda-faktionen JNIM har uttryckligen uppmuntrat sina följare att utnyttja instabiliteten.
I Mali dödades runt 4000 förra året och i år har situationen försämrats. Våldet har spridit sig till det tidigare stabila Burkina Faso i söder. Niger i öst har klarat sig något bättre, delvis på grund av den stora västerländska militära närvaron.
Ansvaret för Europas sydliga grannskap kommer alltmer att hamna på EU:s bord, särskilt om Donald Trump blir omvald. Det franska engagemanget i Mali förhindrar en total kollaps, men samtidigt pekar kritiker på att det åtta år långa anti-terroruppdraget inte förbättrat säkerhetssituationen. Detta beror på att roten till krisen inte handlar om säkerhet, utan om politiska och ekonomiska faktorer som får dessa konflikter att uppstå överhuvudtaget.
IS var och är en mångfacetterad grupp: En proto-stat, ett kriminellt nätverk, en militär organisation och ett terrornätverk. Allt detta med grund i en fanatisk ideologi som troligen kommer fortsätta övertyga de utan hopp runt om i världen. Med en global amerikansk reträtt lär Europa behöva ta mer ansvar för att bryta denna cykel av lidande som i slutändan drabbar oss alla.
Lärdomen från Levanten visar hur viktigt det är att förneka fanatikerna territorium. Samtidigt visar situationen i Mali att lösningen på det grundläggande problemet inte alltid är militär. Det handlar om att skapa fungerande stater, med mindre korruption, som erbjuder hopp åt befolkningen. Kaos är domedagssekternas bästa vän.
Dino Ekdal
Praktikant, Frivärld
